Brevet från Libanon

Jag får mycket e-post från hemsidans läsare, dagligen rör det som om minst fyra-fem. Läsarna tipsar mig om olika nyheter eller sådant som de vill att jag ska skriva om. Igår kom detta brev, det är trettio år sedan det skrevs och personen som skrev det är numera avliden.

Brevet kommer från ett palestinskt flyktingläger i Libanon där brevskrivaren arbetade 1978. Brevet är ungefär två A4-sidor långt och jag har ändrat personernas namn för att göra dem svårare att identifiera.

RASHEDIYE 9 SEPT 1978

”MARHABBA” på er alla i Sollentuna!

Jag har nu äntligen tagit mig tid för brevskrivning. Det är nu drygt fyra veckor sen jag med pirrande mage landade på Beiruts flygplats och dessa veckor har varit oerhört hektiska. Nu har jag alltså för avsikt att komprimera en bråkdel av vad jag egentligen skulle vilja skriva. Förhoppningsvis mår ni alla bra, potatisen blivit fin, Magnus och Erik friska och krya, att ni inte förtar er med arbete och VPK utan varvar teori och praktik med lagom doser vilda nöjen!



Rashediye är som bekant ett av Libanons tiotal palestinska flyktingläger. Det bor ca 15.000 flyktingar här och det är bara elva km till gränsen mot Israel. Lägrets gamla delar är byggda efter 1948 och om man får uttrycka sig i turisttermer så är de pittoreska med sina vindlande gränder uppe på en kulle med utsikt mot det ockuperade Palestina. De nyare delarna är uppförda efter 1967 och breder ut sig på plan mark nedanför kullen med omedelbar anslutning till Medelhavet. Man bor i längor som är uppmurade i all hast – varje familj disponerar över 1-2 rum. Begreppet familj står här för 10-20 personer. De sanitära förhållandena är mestadels usla. Många familjer har inget vatten utan diskar och tvättar kläder i närmaste vattenfyllda dike. Kylskåp förekommer vanligtvis inte och följaktligen grasserar hela faunan av mikroorganismer, inälvsmask och skabb etc. och det är ingen märkvärdighet om ett barn blir anfallet av råttor. Till varje hus hör en liten innergård som man vanligtvis gjort till ett förhållandevis svalt uterum genom att låta vinstockar breda ut sig på ställningar i takhöjd så att druvklasarna hänger ner som takdekorationer. Många hus ligger i ruiner efter sionisternas bombanfall och längorna närmast havet är obebodda pga det ständiga anfallshotet från israeliska krigsskepp som stryker förbi varje natt. Även barnen är betraktade som militära mål. Sionisterna har låtit ”leksaker” regna ner i lägrets omgivningar: Splitterbomber med en sinnrik mekanik som gör att de exploderar först när barnen lekt med dem en stund och tror att de är ofarliga. För någon vecka sedan dog två smågrabbar och en skadades svårt när de lekte med en sådan israelisk present. En av de döda pojkarna var son till en av våra grannfamiljer.

Palestinierna är oerhört generösa och gästvänliga. ”Ahlén, faddalo, faddalo!” är en ständigt återkommande uppamning så fort vi visar oss utanför kliniken. Det står för ”God dag, stig in, stig in!” Naturligtvis kan vi inte anta alla inbjudningar som väller över oss. I sånt fall skulle vi vara tvungna att göra visiter 48 timmar om dygnet. Men de gånger vi ”faddlar” in blir vi furstligt behandlade. Vi sätter eller lägger oss till bords, dvs en duk på golvet, och sen sätts kvinnorna i huset i rotation med att koka kaffe med kardemumma, té med massor av socker och ställa fram massor av frukt, allt efter tillgång: färska apelsiner, granatäpplen, mogna fikon direkt från trädet och druvklasar som skärs ner direkt från ”taket”. Konversationen blir i allmänhet ett ständigt upprepande a nulliteter eftersom våra arabiska färdigheter ligger på jollernivå och det är få araber som behärskar engelska någorlunda. Bordsskicket är inte riktigt vad vi är vana vid. Alla äter direkt från uppläggningsfaten med händerna eller med hjälp av tunnbröd som skovlar. Vid middagar går man helt in för att äta och man tar inte god tid på sig för att avverka en middag. Vi har varit på middagar som måste ha tagit timmar av förberedelser i anspråk och som har varit uppätna innan vi med våra västerländska manér har hunnit få oss en överblick över dem. Detta har varit på tillställningar med gräddan av palestinsk militär och medicinalpersonal, så det är inte fråga om något ”dåligt bordsskick” utan här är det comme il faut att äta snabbt och grundligt.

Så gott som alla i vårt läger är muslimer, men många palestinier är kristna, men dom bor i andra läger. För oss svenskar är det mycket som är främmande i den muslimska traditionen. Alla palestinska muslimer är inte strikt religiösa, men jag har inte träffat någon som inte har varit troende hur mycket revolutionärer och marxister dom än har varit. Därför är deras vardag kringgärdad med religiösa-moraliska bud och det märks speciellt i kvinnofrågorna. En månad om året fastar man, dvs ingen mat och inte en droppe vatten under den tid solen är uppe. För att man ska hinna upp och laga mat innan soluppgången går en trumslagare runt i gränderna och väcker folket kl. 02.00. För oss rent praktiskt betydde fastan att patienterna var förbjudna att ta medicin i någon form annat än under natten. Det har hänt att man har vägrat läkaren att föra in en tungspatel vid undersökningen. I söndags var ramadán (=fastemånaden) över och det firades med tre dagars festande. Vi var i Beirut den första av festkvällarna och det var en märklig upplevelse att höra och se hur fredligt fyrverkeri avlöste den sedvanliga skarpa skottväxlingen. Det smäller alltid i den stan!

Jag skriver mest i vi-form och med vi menar jag sj.sk. Annika från Linköping, leg.läk. Kalle från Skellefteå och så mig själv. Vi tre har tittills fungerat över förväntan tillsammans. Vi kände ju inte varandra innan vi kom hit. Arbetet skulle förstås flyta bättre om vår palestinska personal kunde bättre engelska, där råder f.n. stora brister.

Kalle och jag har döpts om pga våra svåruttalade namn, Kalle kallas för Fadi och jag för Samir. Det känns konstigt om någon kallar mig för Gustav här. Kliniken fungerar som en distriktsmottagning. Fadi undersöker folk på löpande band medan Annika och jag sköter apoteket, labbet (mest sänka, vita blodkroppar, hemoglobin och urinmikroskopering) och de mer komplicerade omläggningarna som incisioner i multipla abscesser (vi skär upp och tömmer stafylokockbölder som barn mycket ofta drabbas av) och suturering av sår. Ett problem är att folk är så fixerade vid läkemedel. Man vill ha starkast möjliga medicin för minsta möjliga åkomma. Man hyser en stor förkärlek för starka antibiotika, injektioner av alla de slag och sårsalvor/-lösningar som svider ordentligt och/eller har en dramatisk kulör. Det har hänt att öppna sår blivit behandlade med tandkräm! Många tycker att vi är väldigt konstiga som påstår att det räcker med tvål och vatten till smärre sår eller att det finns vitaminer i frukt och grönsaker. Är det något som man inte behöver så är det vitamintillskott i form av tabl. eller inj. Maten är väldigt sund; massor av grönsaker och frukt och mjölkprodukter och det förekommer inte några bristsjukdomar i lägret, men i Beiruth har vi sett spädbarn med grava svältsjukdomar.

Det är oerhört svårt att få den palestinska personalen att förstå våra ”svenska” restriktiva principer vad gäller antibiotika, att vi vägrar ge inj. Så länge det går lika bra med tabl. Eller att vi nekar att ge spädbarn skitstarka smärtstillande vid minsta pip. Här anses doktorer vara nån sorts halvgudar och det är dom som grundlägger folks uppfattning om mediciner. Dom skriver rutinmässigt ut allsköns mediciner i ex-vis ampullform och låter folk sköta injiceringen efter eget huvud och resultaten blir därefter. Vi har 40-50 läkarbesök + 20-30 patienter som kommer enbart för omläggningar om dagen och vi jobbar sex dagar om veckan. Merparten söker för magsjukdomar, övre luftvägsinfektioner och hudåkommor inkl. skabb och ohyra.

Man ska starta en sjuksköterskeskola här i Sour och vi har redan varit med vid invigningen av den och käkat middag med bl.a. Yassir Arafat, här kallad Abu Ammar. Man kommer att köra igång med första läsåret vilken dag som helst. Här i Libanon skiljer man på practical nurses och staff nurses. Practical nurses motsvarar våra biträden och undersköterskor och staff nurses motsvarar våra leg. sjuksköt. Sjukvården i libanesiska och palestinska sjukhus bedrivs av läkare och practical nurses. Det råder ingen läkarbrist, men tyvärr är det stora flertalet av dom riktiga klåpare (=min personliga åsikt). Många öppnar praktik innan dom har avslutat sina studier och fullföljer dem inte. Staff nurses är däremot sällsynta rariteter och mycket eftertraktade! Det finns privata sjuksköterskeskolor i Beirut, men de flesta utbildade sugs upp av oljeländerna där de får mycket höga löner. Det finns de som tycker att det är ett väldigt slöseri att koncentrera en bra läkare och två staff nurses på en klinik i Rashediye i st.f. att placera oss på sjukhus, men förutom att vi behöver varandras stöd, så tycker vi att det är bättre att jobba självständigt och bestämma behandlingsprinciperna själva än att vara på ett sjukhus och ständigt vara i konflikt med rutiner som strider mot allt vad vi har lärt oss i Sverige.

Vi reser runt i Libanon en hel del och är ofta i Beirut. Vi har slagit runt med Olle Tolgraven (SR) och har idag haft besök av bl.a. den svenska ambassadören och svenska UD: s generalsekreterare Leif Leifland. Förutom att vi har fina kontakter med den socialt accepterade gräddan har vi en f.d. medlem i Svarta September i umgängeskretsen och har träffat en sjuksköterska och Baader-Meinhofmedlem som arbetar för PFLP-kliniken som vi samarbetar med.

Spektaklet i Camp David pågår f.n. och palestinier har demonstrerat mot hela företeelsen runt om i Libanon. Igår hade vi en demonstration här i Rashediye, men jag missade den eftersom jag var i Sour, den närmaste staden. I Sour har man strejkat som protest mot Camp David. Stämningen är präglad av oro inför vad som kan hända när den här uppvisningen är över och fiaskot ett faktum. Man lyssnar oroligt på dånet från israeliska flygplan som ofta cirkulerar över lägret med omnejd, antagligen fotograferar dom lägret med omgivningar och i så fall, varför?

Jag har hört att hösten har kommit till Sverige. Här var temperaturen 34 grader i skuggan under vinrankorna i morse kl 10.00 och ”vintern” känns mycket avlägsen. Jag slutar härmed med många, många hälsningar till er alla i Sollentuna. Ha det så bra och hör gärna av er!

Samir

Adress: Red Crescent Clinic, Rashediye Camp, SOUR, South Lebanon

Andra om: , , , , , , , , , , , ,

[tags]Beirut, Libanon, Israel, Folkrättsbrott, Palestina, Palestinier, Genèvekonventionen, FN, Muslimer, Judar, Kristna, Mellanöstern, Politik[/tags]

  12 comments for “Brevet från Libanon

  1. Rawia Morra
    6 juni, 2008 at 10:10

    Hååhååå, om tanterna i Rashidiye läste detta! De skulle bli tokiga! :-)

    Rashidiye var verkligen en av de renaste och mest välordnade flyktingläger.

    1978 hade israel invaderat men inte just kommit in i lägret. De bombade på avstånd. Rashidye var ändå det mest intakta lägret. Varenda unge var med i scouterna eller i ungdomsgrupper som hörde till Fatah, PFLP etc…

    Och Rashidiye var rent. Överallt rann vattenkanaler, välbyggda sådana där överskottsvatten från fruktodlingarna runtkring lägret rann ner mot havet. Det var snudd på dryckbart vatten från Litanifloden. Det var en tillgång för det vara bara att ösa när man ville tvätta golv och kyla ner huset. Det gick naturligtvis lika bra att vattna från det. Men varenda hus hade rinnande vatten.

    Hudåkommer har jag aldrig sett, jag bodde där i två år och gick i skolan där. Alla barn simmade ju vid stranden som bara var några meter bort och då var havsvattnet ganska rent.

    Vältvättat och välstruket var det som gällde. Beiga skoluniformer upp till klass 10. Långa naglar eller oskött hår var tillräckligt för att man skulle skickas hem på morgonen.

    Och på heder och samvete: Jag har aldrig sett någon äta med händerna! Bröd använder man när man äter rätter som består av olika röror. För allt annat är det sked som gäller.

    Men kul ändå att läsa. Det är mycket som stämmer.

    De färgstarka salvorna han talar om är UNRWA-klinikernas fel. De använde sådana på sår i många år.

    Tandkräm använder man inte på sår :-) utan på lätta brännskador. Det kyler ner otroligt mycket och gör att skadan inte förvärras. Mycket smart att komma på sånt, anser jag :-)

  2. 6 juni, 2008 at 10:12

    @Rawia Morra:

    Det är i.a.f. en svensk sjuksköterskas bild av situationen, han jämför väl med Sverige. Och hudsjukdomar förekommer nog oftare på en läkarmottagning kan man tro…

  3. Rawia Morra
    6 juni, 2008 at 10:21

    Kylskåp förekommer vanligtvis inte, skriver han. Vet du hur dyrt det skulle bli för folk utan kylskåp i 35 graders värme? Jag har aldrig varit i ett hem där, där det inte fanns kylskåp! Annars skulle man inte kunna äta.

    Ja, han jämför med Sverige! Men det förekommer inte att man äter med händerna. Det bara är så! Det är bland det fulaste man kan göra för palestinier och libaneser över huvudtaget.

    Ätt doppa bröd i Hummos eller någon annan röra anses inte vara fult. Men GUD hälpe den vars fingrar blir kladdiga när han eller hon äter. :-) Och det är inget nytt. Det är gamla seder som palestinierna håller än idag. Detsamma gäller med all säkerhet i Gaza och på Västbanken :-)

  4. 6 juni, 2008 at 10:24

    @Rawia Morra:

    Hur gammal var du 1978?

  5. Rawia Morra
    6 juni, 2008 at 10:31

    Jag var tolv. Min far var hade dött två år tidigare och mamma arbetade heltid. Jag tillbringade mycket tid med granntanterna som lärde mig hur man lagar mat och hur man kan få vittvätten skinande vitt, och andra knep… Det var rätt duktiga människor på det mesta :-)

  6. Rawia Morra
    6 juni, 2008 at 10:40

    Baader Meinhofmedlemmen har jag sovit i knät på :-)

    Jag hade aldrig hört talas om Baader Meihof. Men jag vet precis vem han talar om för det fanns bara en tyska där på den tiden!

    Vi var på ett ungdomsläger vid Litanifloden och jag blev sjuk. Men hon tycket att jag skulle vara med på festen på kvällen så jag fick lägga mig ner med huvudet i hennes knä. :-)

  7. 6 juni, 2008 at 11:58

    Rawia: ”Baader Meinhofmedlemmen har jag sovit i knät på :-)”

    Och hur tror du att sionisterna vrider till det uttalandet då? :-)

    Själv har jag fotograferat flera Baader Meinhofmedlemmar. Men polisen hade dem i stadigt grepp då… :-)

  8. Rawia
    6 juni, 2008 at 12:03

    De får vrida på det hur fan de vill Jinge! Jag skiter fullständigt i det.

    Tanten som vi kallade Kay var gift med en palestinier som israelerna hade mördat och därför bodde hon bland palestinierna och försökte göra så gott hon kunde! Om hon verkligen var en Baader Meinhofmedlem så sysslade hon med sjukvård och ungdomsaktiviteter och sådan!

    En otroligt varm kvinna, vacker som en gudinna. Hon var nog minst 1.80 lång med ett hår som nådde henne till svanken… och hon förblev nog barnlös.

  9. Erik
    6 juni, 2008 at 12:57

    Förstår man inte kommentarsreglera ska man avstå från att skriva! / Jinge

  10. Mona
    6 juni, 2008 at 13:12

    Så Rawia har sovit i knät på en tysk tant! Och det ska vara nåt!

    Livnis och Olmerts föräldrar har tillhört samma ökända terrorliga :-)

  11. Ryan
    6 juni, 2008 at 13:40

    Grymt! :) Älskar att läsa gamla texter så här. Tänk om skribenten visste allt vi vet idag :)

  12. Bengt
    8 juni, 2008 at 03:30

    Intressant! Och det är fortfarande på ungefär samma sätt.

Comments are closed.