Vem är Robert Mugabe?


Vi publicerar nu en artikel om Rubert Mugabe från Guardian.Den är skrivet av Roy Agyemang som är regissör och producent av den prisbelönta dokumentärfilmen ”Mugabe: Skurk eller hjälte?” och publicerades 2/8 innan valresultatet var helt klart. Naturligtvis kan den ses som en partsinlaga liksom många andra artiklar om Mugabe och kritik av t.ex författare Per Wästberg. Personligen har detta inlägg och tidigare blogginlägg av Hans Öhrn bidragit att skingra min djupa okunskap om Zaimbabwe och Robert Mugabe, där jag tidigare bara läst enstaka artiklar i dominerande massmedia. Dagens Nyheters artikel 5/8 hade sålunda rubriken ”Tyrannnen slår tillbaka”. http://www.dn.se/ledare/huvudledare/tyrannen-slar-tillbaka/. Man citerar (den jämte DN allvetande?) utrikesminstern John Kerry ”USA:s utrikesminister John Kerry var föredömligt tydlig i sitt omdöme om valet: Utgången speglar inte zimbabwiernas vilja.” Igår fanns här ett blogginlägg om massmediabilden, som hävdade att massmedia generellt sett inte är objektiva i politiska frågor. Läsaren rekommenderas läsa DN-artikeln sida vid sida med nyss nämnda blogginlägg, och tidigare blogginlägg här om Zimbabwe. Vilka belägg och källor har DN-artikeln till stöd för påståenden om valfusk?

Mugabe untitled

Artikeln i The Guardian.
”Robert Mugabe tillhör en utdöende ras av politiker på den afrikanska kontinenten. Han framträder som den överlevande gestalen för afrikansk nationalism, som radikaliserades genom väpnat motstånd mot kolonialismen. Det är denna dimension i hans generation av politiker, detta drag i hans karaktär, som Storbritannien och västvärlden inte har kunnat förstå.

Mugabe är mer än bara en politiker, han leder sin sak, eller som hans militanta anhängare skulle säga, han har blivit uppgiften själv. Och orsaken har något att göra med att ge tillbaka afrikanen hans värdighet långt utöver symboler för nominell självständighet. För några dagar sedan sade han till sina anhängare att politisk självständighet var otillräcklig om den inte ger ekonomisk frihet. Även om det är på modet att anklaga Mugabe för att förstöra Zimbabwe tas lite hänsyn tas till det faktum att det genomsnittliga afrikanska landet har uppnått nominell politisk självständighet med samtidig ekonomisk underkastelse – vilket protesterna i norra Afrika och även Brasilien visar.

Vad som fortsätter att förbrylla Mugabes motståndare i väst – och det finns många i väst som vill få bort honom från makten – är att hans varumärke av postkolonial politik är genomsyrat av ekonomisk självständighet (”empowerment) bland zimbabwier något som genljuder över kontinenten. Mer än många andra afrikanska ledare, möts Mugabe av jubel över hela kontinenten.

I västerns bild har han setts som terrorist, marxistisk ideolog, nu en blodtörstig tyrann, stereotyper som han ensam på kontinenten har kunnat håna och skratta bort. ”Om detta att arbeta för mitt folks ambitioner gör mig en Hitler,” sade han en gång, ”låt mig vara en Hitler tusen gånger.”

Med sju akademiska titlar inom olika områden är han inte urtypen för en diktator. ”Problemet med Mugabe” sa den förre brittiske utrikesministern Douglas Hurd en gång, är att ”han tänker som oss”.

Från Margaret Thatchers missnöjda bekräftelse till Tony Blairs öppna fientlighet, har det brittiska etablissemanget haft att brottas med ett självsäkert Mugabe, ironiskt nog själv en symbol för brittisk framgång. Utbildad av jesuiterna i den brittiska kolonin Rhodesia är han vad det nigerianske författaren Chinua Achebe skulle ha kallat en utbildad ”brittisk-skyddad personen”. Och som gestalten Caliban i Shakespeares pjäs Stormen kan han från denna brittiska utbildning det brittiska språket tillräckligt bra och använder den för att förbanna btitterna. ”Det är demonerna på No 10 Downing Street som behöver drivas ut” sa Mugabe en gång till Blair, men har ändå sluppit det öde som hemsökte Patrice Lumumba, den valde ledaren för Demokratiska republiken Kongo som mördades i en USA-stödd kupp.

Markfrågan, en fråga som bara historien kan lösa. Efter att ha fått sitt land plundrat genom en rad rasistiska koloniala åtgärder, ärvde Zimbabwe vid sin självständighet en grov skevhet i markägandet. En liten grupp av 4 000 vita nybyggare ägde nästan hälften av den odlingsbara marken – den bästa halvan – medan den andra halvan ägdes av 10 miljoner svarta. Grunden var lagd för en raskonflikt. Mugabe beslutat att ta itu med denna fråga slutgiltigt, och trotsigt sedan Blairs regering tog tillbaka löften att finansiera jordomfördelning enligt Lancaster House-avtalet 1979.

Vad som följde var mer än ett decennium av ett dödläge i relationen med den tidigare koloniala herren, Storbritannien och med Zimbabwe i underläge. Och här historien skulle avkunna sin dom – var Mugabe hänsynslös och självisk, eller ville han leda sitt folk genom ännu en revolution? Västvärlden tror att han gjorde det för att trots kompetenta vita jordbrukare som ägde marken med en kolonial rättighet som levde kvar efter självständigheten. Man trodde att han ledde expropriering av mark för att vinna röster mot Movement for Democratic Change, MDC, ett nytt som utgjorde ett verkligt hot mot hans styre. Och konsekvenserna har varit där för alla att se: en ekonomisk härdsmälta, ett steg ned från kornbod och minskning av medborgerliga friheter. Listan över anklagelserna mot honom är oändlig.

Jag har sett Mugabe slåss för sitt politiska liv före, under det och omtvistade valet 2008. Då hade han ryggen mot väggen.

Ekonomin hade försämrats rejält och hotade att sopa undan honom under politiskt. Västvärlden satte in sanktioner under det uppgivna motivet om brister i medborgerliga rättigheter (av stater som kränkt medborgerliga rättigheter mest). Många menar att sanktionerna sattes in pga. av landreformerna, och de åstadkom stora problem för fattiga människor i Zimbabwe. Men Mugabe red ut stormen. Detta lockade mig att göra filmen Mugabe: Skurk eller hjälte? under tre år i Zimbabwe.

Idag Mugabe är tillbaka i en radikalt annorlunda politisk miljö. Blair, Gordon Brown och George W Bush, hans främsta motståndare är borta.

Mer dramatiskt är att MDC hade ett förkrossande nederlag i senaste valet. Morgan Tsvangirai påståenden om valfusk kommer att mötas av döva öron, även om David Cameron och Barack Obama kanske försöker göra något av det. De officiella observatörerna bedömde valet som fritt, rättvist och trovärdigt. Zimbabwes folk kommer oundvikligen att acceptera vinnaren.

Kommer Cameron och Obama har aptit för en fortsatt kampn mot Mugabe, när de vet att Tsvangirai är en svag eller förlorad kandidat?

Mugabe och hans Zanu-PF är på väg mot valseger på temat ”ekonomiskt inflytande” genom vilket Mugabe söker en 51% andel i ekonomin för sitt folk, som en uppföljning av jordreformerna. Att detta kan ses som en polariserande politik ur rassynpunkt är klart. Men det fantastiska är att det är en politik som verkar ge Mugabe och hans Zanu-PF-partiet en tydlig vinst över MDC med dess nyliberala agenda för att utländska investeringar ska ge sysselsättning.

Ännu mer förvånande är att ungdomar – historiens drivkraft i norra Afrika och runt om i världen – ger stöd till Mugabes eldig retorik, men fördelarna i reformprogrammet börjar visa sig. Mugabe, mannen som smädats i väst, kan mycket väl ha stimulerat en ny generation av afrikansk politik och politiker – nu och i framtiden – som kan bli svår att ignorera.

Tsvangirai images


i Andra om: , , ,, , , , , , , , valfusk , , ,, ,

Roy Agyemang i Guardian 2/8 DN 5/8 SvD 2/8 DN 2/8 SvD 4/8 SvD 30/7 Ab 30/7 DN 1/8 DN 2 1/8 DN 30/7 DN 12/6

  2 comments for “Vem är Robert Mugabe?

  1. 7 augusti, 2013 at 10:39

    Länken till originalet?

Comments are closed.