Var valet i Libyen demokratiskt?


En annan av talarna vid den utmärkta och viktiga konferensen ”Nordiska fredssamtal i Degerfors 3-5/8” var Ulf Bjerén från Karlskrona, som skrivit denna gästblogg. Han vill presentera sig debattör på antiimperialistisk grund inklusive EU-motståndare samt förkämpe för folkmakt. Ibland publiceras Sydöstran i Blekinge artiklar av honom. Han har skrivit en utmärkt broschyr om Libyen – se slutet av inlägget. Han beskrivning kontrasterar mot de glädeskildringar av valet och valets segrare som finns i dominerande media. Jag hoppas vi kan återkomma med en beskrivning av den politik som valets segrare vill föra. Enligt Globalresearch (se länk) var alla kandidater ”neo-imperialister” och beredda att sälja ut oljetillgångar.

Valet i Libyen
”Så har det varit val i Libyen. Enligt TT och våra vanligaste media var det det första ”demokratiska” sedan kung Idris dagar.
Till saken hör att under kung Idris regim var befolkningen i Libyen till nittio procent analfabeter och landet var ett av de fattigaste på jordklotet. (Kung Idris blev kung, då Libyen blev självständigt 1952).

De val som hölls på 1950- och -60-talen, då USA och Storbritannien i praktiken genom sin militära närvaro dominerade styret, erkändes aldrig av FN som rättvisa.
Valen under Gadaffi döms a priori ut i västmedia eftersom han sägs ha varit ”diktator”. Att det hölls regionalval som tidigare ansetts legitima, och att det styrande rådet valdes av folkförsamlingen som innehöll företrädare för olika åsiktsriktningar, spelar ingen roll.
Natos bombningar förra året, där svenska Jas Gripen rekognoserade 40 procent av bombmålen*, slog ut stora delar av Libyens infrastruktur. Från att ha haft Afrikas högsta levnadsstandard, fri utbildning och sjukvård och trots ökenklimatet en förhållandevis hög grad av självförsörjning av livsmedel, har landet förvandlats till en svag och beroende klientstat.
I rapporteringen från krigsskådeplatser förutsätts att de skador som anställs vid västs bombningar, invasioner och ockupationer är isolerade olyckor, collateral damages. Men i Libyen, liksom exempelvis i nära samtid Irak, är den systematiska förstörelsen en väsentlig del av krigsmålet.
Enligt den internationella ”Fredsfondens” Failed States Index uppvisar Libyen det största registrerade fallet för något land. Märk väl efter ett krig som officiellt fördes för att ”värna civilbefolkningen”!

Men i det nu genomförda valet var alla anhängare av Jamahiriya, systemet under den nationellt revolutionära perioden 1969-2011, inte bara förbjudna att delta utan föremål för skoningslös repression. Tusentals sitter i isoleringsläger där de förnekas alla rättigheter och tortyr är rutin.
Libyen är fortfarande en stridszon med checkpoints och brutala excesser av de Natostödda makthavarnas miliser. Miljontals bojkottade valet och över hundra vallokaler fick stängas på grund av demonstrationer.
Att EU planerar att upprätta en ekonomisk frizon i Libyen i anknytning till hamnen i Tripoli påverkas inte av det så kallade valet. Valet är inte ett uttryck för libyernas suveränitet att bestämma i sitt eget land.
Vilken fraktion som än segrar är den beroende av de stater som fört den till makten. 111 miljoner euro investeras i hamnprojektet. Syftet är att underlätta för de länder som krossade Libyens oberoende att ta ut olja utan att betala någon skatt till Libyen.

Beskrivningen av valet i Libyen i västmedia som ”demokratiskt” illustrerar hyckleriet bakom den av medvetandeindustrin omhuldade stereotypen om ”demokrati och diktatur”.
Genom att indoktrinera folken i väst med denna falska tankekliché cementeras ett herrefolkstänkande.
Föreställningen att ”vi” representerar en överlägsen demokratisk civilisation rättfärdigar för de härskande oligarkierna i våra länder att med våldets världsmakt härska över de undertryckta länderna. Samtidigt bidrar denna världsbild till att de egna folken sluter upp bakom deras styre på hemmaplan.
Låt oss gå tillbaka till det perverterade begreppets betydelse. Demokrati betyder folkvälde.
Men hur många anser egentligen att USA eller EU är folkstyrda? EU:s konstitution svarar ju inte ens upp mot de statsrättsliga kriterier för parlamentarisk demokrati som de borgerliga statsvetarna själva satt upp.
Det är monopolkapitalet, storbolagen och finanskapitalet, som härskar såväl i Imperiets hjärta som i de underkuvade länderna i periferin. Till vilka nu också Libyen hör.
Slutsatser: Folkligt inflytande kan ta sig olika former i olika länder, men självbestämmande är en förutsättning.
Stereotyper kan aldrig ersätta konkret analys av konkreta förhållanden. Men fördumma oss.

Not. ”Vad hände i Libyen?” är en broschyr utgiven av Folket i Bild/Kulturfront i Blekinge som sammanfattar kriget 2011 och något om den historiska bakgrunden. Den kostar 10:-/st + porto och kan beställas via mejl ulf@bjeren.se


i , , , , , självmord, , , , , , ,

DN 9/8 SvD Expressen Aftonbladet Globalresearch FIB-Kulturfront Aftonbladet maj 2012 ETC 2/8 NWT Sverige bör ej delta i anfallskrig
NWT 6/8 NWT ETC 2/8 Lärare för fred Kommunistiska Partiet Disarmingconflict Global research

DN Alonso 1/8 BBC ABCNews Globalresearch FIB-Kulturfront NWT 6/8

  7 comments for “Var valet i Libyen demokratiskt?

  1. Marwan
    9 augusti, 2012 at 16:58

    De som tror att revolution och demokratin är samma sak har inte läst historien eller glömt lärodomerna . Revolutionen brukar skapa anarki och rivalitet och detta gör att tyranni förnyas . Demokratin i USA tog 80 år och ett inbördeskrig

    Demokratin i arabvärlden är inte det samma som i västvärlden . Araberna är vana att ha ett centralt styre som leds av en man som har alla befogenhet och som kan köra över parlamentet . Det är han som har makten och bestämmer över folket som han vill

    Arabvärldens parlament som vald av folket har inga befogenhet alls , det är alltid presidenten eller kungen som tillsätta eller avsätta regeringen och detta kallar jag för fascism demokratin , det är en sjukdom som finns i hela arabvärlden och är obotlig

    Det libyska folket valde inte islamisterna på samma sätt som i Egypten eller Tunisien istället valde de Muhamad Jibrel och det liberala partiet . Han fick 39 av de 80 platserna i parlamentet medan islamisterna fick bara 17 platser . valdeltagandet var 65% av de registrerade väljarna

    Muhmud Jibrel tillhör en av de största libyska stammar och han har goda relationen med USA och Europa . Det fins 140 stammar i Libyen som är oeniga och nu försöker Jibrel skapa en nationell koalition som omfattar 60 politiska partier och detta ska vara en bro för alla libyer

    Alla de valda har lovat att hålla goda relationer med USA och Israel som tack för hjälpen

  2. william
    10 augusti, 2012 at 12:12

    Ja det ligger mycket i ovanstående. Men passusen: ”Det är monopolkapitalet, storbolagen och finanskapitalet, som härskar såväl i Imperiets hjärta som i de underkuvade länderna i periferin. Till vilka nu också Libyen hör.” Det kan väl egentligen sägas gälla överallt. Inte just bara i Libyen. Fast i olka utsträckning.

    Själv tror jag bara att demokrati kan uppstå och bevaras om det finns en stor (i volym dominerande) medelklass. Att utifrån ”upprätta demokrati”, det tror jag inte går någonstans. Den måste växa fram inifrån. Och förutsätter en viss bildningsnivå. Möjligheter till referenser och jämförelser. Prioritering av exempelvis yttrandefrihet framför vissa materiella framgångar och liknande. Svårt alltså.

    Vad man kan jobba för är därför att underlätta vägen till demokrati. Ökat utbyte. Ökad förståelse för olikheter. Ökad handel. Det är metoder för ett gångbart recept.

    Skall arabvärlden kunna utveckla en demokrati, då måste de också känna att andra världsdelar kan respektera dem. Förstå olikheterna. Leta också efter likheter och samsyn, inte bara jaga brister och avikande ”konstigheter”. Alla ”diskussioner om islam” hamnar alltid på en ofattbart låg nivå.

    Enligt min lätt amatörmässiga bedömning så ligger Syrien någorlunda bra till för en demokratisk utveckling. Med ganska stora grupper av välutbildade människor. Och ett någorlunda differentierat näringsliv. Därför är det extra sorgligt att just dem ligger i en internationell skottlinje. Även om det inte är alldeles svårförståeligt. Konflikt göder ju konflikt.

  3. 10 augusti, 2012 at 13:23

    Tror du har rätt i att demokrati måste komma inifrån. Men varför ska en dominerande medelklass var nädvändig? Demokratin i vår mening började genomföras efter första världskriget, delvis som en eftergift mot en allt starkare arbetarrörelse som i många länder hade en ganska stark revolutionär inriktning. En annan fråga är den begränsning som finns i vår demokrati. De viktiga ekonomiska besluten inom kapitalismen i bolaget är inte underställda demokratisk kontroll. Och hur är det med jordens begränsade resurser. Vi behöver en betydligt utvidgad demokrati tycker jag. I USA ser vi vikten av att ha tillgång via kapitalisterna för att ha en chans att komma fram i politiken.

  4. william
    10 augusti, 2012 at 14:33

    Konstigt. Jag skrev ett rätt långt och någorlunda utarbetat svar. Men sidan öppnade ett felmeddelande om att CAPTCHA koden var fel. Vilket gjorde, tydligen, att all min text försvann för gott. Kanske finns den i cyber rymden. Men inte skall väl det vara kutym? Att all skriven text försvinner om man råkar skriva en något felaktig kod. (Dessutom dubbelkollade jag koden). Underligt.

  5. 10 augusti, 2012 at 15:28

    Din text finns med ovan. Jag har också kommenterat den.
    Det har hänt mig tidigare då jag kommenterade blockinlägg att text försvann när CAPTCAH-koden var fel. Jag kopierar därför alltid min kommentatorstext före inklistring.

  6. william
    11 augusti, 2012 at 12:33

    Tack, det kan vara en nog så viktig påminnelse, kanske lite då och då, att man bör skriva åtminstone längre inlägg i ett ordbehandlingprogram el likn. Och sedan kopiera in det i kommentaren. Ifall något tekniskt elände inträffar.

    Jo jag försökte utveckla och svara på din kommentar ovan. Och jag försöker rekapitulera vad jag skrev, dessutom korta mig en aning. Demokratibegreppet skulle absolut behöva problematiseras betydligt mer än vad det görs nu. Vad innebär det och hur långt kan det sträcka sig osv. Däremot var jag kritisk till din synpunkt att utvidga demokratibegreppet. Här och nu, alltså i samband med en demokratiseringsprocess i ”utvecklingsländer”. I princip därför att demokrati redan upplevs som hotfullt, främmande och inskränkande. För de som besitter tolkningsföreträden/makt. Om det dessutom skall kunna innebära ökad intervention i privilegierna så blir det än mer hotfullt.

    Istället bör man jobba för ökade förutsättningar till demokratisk utveckling. Vara noga med att inte diktera villkoren för hur det skall se ut exakt. Respektera olikheter, avvikelser och det som ses som konstigheter. Inte minst begrepp som ”nationell suveränitet” är grundläggande. Även om det kan låta jobbigt ur vissa perspektiv. Nationell identitet likaså. Arabländer måste känna sig intressanta, behövda och viktiga för den internationella gemenskapen. De har mycket att bidra med. Och det är svårare om enkla liberala värden som yttrandefrihet osv inte existerar eller kan agera fritt. Ibland måste man ta intellektuella omvägar för att nå värdefulla ambitioner. Jag tror att ungefär detta är en framkomlig väg som inte behöver upplevas extremt hotfullt. Beroende på hur det görs.

    Medelklass behövs och måste vara stor för att skapa demokrati och bevara den, ja det beror nog på hur man definierar medelklass kanske. Men människor som inte kan läsa och än mindre skriva, inte kan uttrycka sig med och kring främmande människor. Som inte förstår hur samhälls strukturerna fungerar eller hur övergripande ekonomiska principer ser ut, och än mindre kan debattera dessa. Som är helt beroende av sina absolut närmaste medmänniskor för alla uppstående problem. För dem kanske inte just tryckfrihet och liknande är högsta prioritet. För att kunna välja bort en materiell standardhöjning till förmån för tryckfrihetsfrågor (jag håller mig till det för enkelhets skull) behöver man nog ha både vissa resurser och långsiktiga perspektiv.

    En kontrollerande klass kan nog fås att närmast affärsmässigt köpslå med sina privilegier om alternativet är sämre. Revolution exempelvis som du nämnde ovan. Men det kan nog vara mindre dramatiska risker också. Där beror det mest på vad priset blir, menar jag. Skulle man helt på allvar hota med att rycka undan alla privilegier, på ett bräde. Då blir det kallt stål.

    Rysslands och forna sovjetstaternas exempel är ganska bra. Där det mesta har gått relativt fredligt. Balanserar på gränsen mellan demokrati och övertydlig privilegiestat. När medelklassen ökar genom utbyte, idéer, handel, ömsesesidig respekt och beroende etc, då stärks förutsättningarna för demokratisk utveckling. (Polen, baltstaterna osv skiljer sig från forna sovjet i övrigt, då de sedan tidigare har haft en liberal demokrati. Och bara återtagit den, ju.) Arabvärlden behöver utveckla sin egen form av demokratisk riktning, misstänker jag. Om det skall kunna ske på ett smidigt sätt och gagna så många som möjligt. Jag gissar på mycket utomstående inblandning och klumpighet innan vi är där dessvärre.

  7. 11 augusti, 2012 at 22:29

    Tack för intressanta synpunkter igen. Kan nu bara ge ett en kort replik, inför utlandsresa tidigt i morgon (med fortsatt bloggande). Förstår inte riktigt din starka betoning av medelklassens betydelse. Arbetarklassen har historiskt sett tidigare haft stor betydelse för demokratins genombrott och kan nog spela stor roll också i Mellanöstern, men jag är ganska dåligt insatt hur det ser ut där. Det kom nyligen ut en bok som diskuterade grader och varianter av demokrati. Titeln minns jag inte.
    Med utvidgad demokrati menar jag att medborgarna inte har kontroll eller demokratisk insyn i centrala ekonomiska förhållanden under kapitalismen. I dagens kapitalism kontroller en mycket liten grupp en stor del av de samlad resurserna i stora bolag. Jag har skrivit om detta och kan återkomma

Comments are closed.