Jag är säkert inte ensam om att irritera mig på Peter Wolodarski, chef för ledarsidorna på Dagens Nyheter. Detta gäller inte bara hans politiska, icke oväntade, åsikter. Det gäller inte bara tillämpningen av de ledord som man har för ledarsidan. Ett av dessa är tolerans (är utomlands och har ej tidningens exakta ordalydelse), som jag upplever främst innebär en stor tolerans med USA:s aggressionskrig, undermineringsverksamhet i olika länder, USA:s försök att köra över FN-stadgan mm.
Var finns de kritiska artiklarna om USA:s folkrättsvidriga krig i Irak, med uppemot 1 miljon döda, flera miljoner på flykt, en sönderslagen infrastruktur, tortyren, den etniska rensningen, användandet av utarmat uran i vapen? Däremot har man gladeligen i månader okritiskt spritt uppgifter om påstådda övergrepp av Assad-regimen som visat sig vara felaktiga, och först sent omsider rapporterat om att utländsk intervention kan ske. Jag har i min frustration skickat Wolodarski och andra journalister en del kompletterande information blogginlägg om Syrien senaste veckorna. Ger det ”resultat”?? ”Fan tro’t” sa Relling (Ibsens Vildanden). Hoppas ändå Dr Relling får fel.
Nu tänker jag fastmer på Wolodarskis emellanåt väl så vårdslösa hanterande av uppgifter.

Han behandlar Afghanistan i huvudledaren igår. Han nämner själv att han började tvivla på kriget (bra) 2009, men uppger ej orsaken. Inget talar för att han ser det som ett angreppskrig där USA vill införliva landet och dess stora mineralrikedomar i sin intressesfär.
I sin ledare vurmar Wolodarski för de afghanska tolkar som hjälpt Sverige, nämner att ett par av dem dödats, och menar att de bör få politisk asyl i Sverige. Han skriver ”De afghanska tolkarna är att betrakta som svenska veteraner”.

Han menar att Jan Guillou ”passerar alla gränser när han i Aftonbladet (12/8) konsekvent kallar tolkarna för Sveriges ”quislingar”, efter den norske fascisten och nazikollaboratören Vidkun Quisling. Norrmän som stödde Nazi-Tysklands ockupation av Norge är alltså jämförbara med afghaner som hjälper den svenska operationen i Afghanistan.” Jag har inget uppdrag att försvara Jan Guillou som jag inte känner. Det gör han bäst själv.
Men jag tycker Guillous jämförelse är relevant. Antag att Sverige besattes av främmande makt (USA ligger närmast till i vår tid tror jag). Är inte de som hjälper den främmande makten ett slags förrädare? Det kan kanske finnas gradskillnader och till och med förmildrande skäl (omedelbara dödshot), men generellt är det väl så?
Sedan måste Wolodarski skriva ”Så kränkande uttrycker sig bara en skribent som i flera år serverade den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB information, ett faktum som Expressen avslöjade häromåret.” Vi är nog alla medvetna om att Guillou rapporterat (alltför sent) om detta, och att ingen information utbyttes (och att stöd för motsatsen ej presenterats).

Wolodarski: ”Jan Guillou är uppenbart oförmögen att se den avgörande skillnaden mellan å ena sidan en ockupation som syftade till att krossa det demokratiska Norge samt förinta landets judar och å andra sidan en FN-sanktionerad intervention, som i Sveriges fall har det uttalade målet att förhindra våld och understödja en utveckling mot rättsstat och folkstyre.”

Så här skriver Guillou ”Sant är att den tyska ockupationen av Norge var oändligt mycket mildare än den västerländska av Afghanistan. Dessutom varade den inte ens hälften så länge. Tio gånger fler afghaner än norrmän har dödats under ockupationen.” Intressant jämförelse eller hur?
Han påpekar också att 80 000 norrmän efter kriget blev dömda för samarbete med tyskarna.

Jag instämmer i Guillous slutsats ”Så om nu Norge hade all rätt att döma sina quislingar så gäller samma rätt för afghanerna. Men Sverige har ingen moralisk rätt att överlämna våra tolkar till de afghanska bödlarna.” (På den punkten verkar PW och JG kunna uppnå enighet). Båda diskuterar tolkarnas situation, och Guillou gör det särskilt förtjänstfullt.

Efter att först ha läst P Wolodarskis ledare och sedan J Guillous kolumn i AB tycker jag nog att PW vanställer JG:s synpunkter. JG ser skillnad mellan Norge och Afghanistan – men inte den som PW vill ha.

Vidare, Wolodarski har fel i att det rör sig om ”en FN-sanktionerad intervention, som i Sveriges fall har det uttalade målet att förhindra våld och understödja en utveckling mot rättsstat och folkstyre.” Det framgår tydligt i t.ex. den utmärkta broschyren ”Sverige i krig igen” av Lars-Gunnar Liljestrand att kriget inte sanktioneras av FN-stadgan – en FN-resolution har utvidgats orimligt. Vidare strider de svenska soldaterna under ledning av en general från USA. Och USA har stora brister som rättsstat, och vem kan på allvar hävda att deras man, den djupt korrumperade Karzai står för folkstyre?

Slutsatsen blir att chefredaktör Wolodarski verkar missa centrala delar av problematiken med Afghanistan och att han handskas vårdslöst med fakta.

i Andra om: Afghanistan, Sverige,Solidaritet, talibaner, Vapen, Krig, USA, Politik, Karzai, massmedia