Igår tittade jag på Dox-dokumentären på SVT, den hette Page one – ett år på New York Times. Den handlade om tidningsbranschen och det faktum att praktiskt taget samtliga papperstidningar sjunker i upplaga, och det tämligen drastiskt. Men deras annonsintäkter sjunker ofta ännu snabbare, ett faktum som övertygar mig om att väldigt många tidningar kommer att försvinna inom det närmaste decenniet.

Det är förstås omöjligt att förutse hur många, och hur fort det kommer att gå, men branschen är på väg ner och det i en fart som kommer att förändra mediesituationen totalt. Men det är inte bara brist på villiga annonsörer och köpare som drabbar dem, dessutom har de fått ökad konkurrens om läsarnas uppmärksamhet från TV, sociala medier som bloggar, Twitter och Facebook och liknande sidor.

Händer det något riktigt stort så har de nyhetstörstiga förstått att snabbt ta reda på vilken hashtag på Twitter det är som gäller för att få löpande information från dem som är på plats. Sammantaget får det mig att inse att jag knappast kommer kunna abonnera på min favorittidning om ett antal år, och jag kommer med största sannolikhet inte kunna köpa en papperstidning märkt med texten ”Aftonbladet”. Den som idag köper aktier i ett företag som ger ut en eller flera dagstidningar måste vara lätt rubbad, det är så det ser ut.

Tidningarna förändras dessutom i snabb takt. För ett tag sedan så sparkade man folk från Aftonbladet och för några dagar sedan gjorde man också en förändring i ledningen. Aftonbladets verkställande direktör har själv beslutat sig för att lämna sitt uppdrag, och min kamrat på tidningen säger sig inte veta vad ”själv” betyder. Så här skrev Jan Helin på sin blogg:

Jan Helin: ”Aftonbladets vd Anna Settman har efter tre framgångsrika år som vd beslutat sig för att lämna sitt uppdrag.

Aftonbladets styrelseordförande Raoul Grünthal frågade mig i tisdags i förra veckan om jag ville ta detta uppdrag. Jag har efter noga övervägande sagt ja.”

Vad det betyder i praktiken kan jag inte bedöma, i mina öron låter det som ett sätt att rationalisera bort två medarbetare och låta en person sköta tre personers jobb.

En bidragande orsak till att lösnummerförsäljningen sjunker är, som jag ser det, tidningarnas brist på journalistisk integritet. Backar man tillbaka till tiden strax före Irakkriget och samtidigt läser hur de fyra största tidningarna rapporterade om det så finner man snabbt att ett antal journalister gav höga fanken i att kolla sina källor, de översatte artiklar från amerikansk press, ändrade ett kommatecken eller två, sedan skrev de under artiklarna med sitt eget namn.

Den sortens journalistik har gett oss sagor om massförstörelse-
vapen i Irak, antagligen skulle det blivit samma sak i Libyen, och nu är det på god väg när det gäller Syrien och Iran. Journalistisk heder har fått vika för snöda pekuniära intressen och behov, och med handen på hjärtat, hur många litar på Dagens Nyheters bevakning av konflikten mellan Israel och Palestina? Jag räknar med att åtta tio av mina läsare viftar frenetiskt med händerna men åttiofem-nittio procent av er nickar och håller med.

Hur var det med Per Ahlmarks artiklar om Saddam Husseins massförstörelsevapen? Var det korrekt information som spreds av Dagens Nyheter? I praktiken har DN gjort sig till en megafon för särintressen och det som kallats journalistisk integritet har fått stryka på foten. Jag tror att branschen måste inse att folk väljer andra nyhetsrapportörer när man inte kan lita på sina vanliga. Man har redan börjat göra det sedan någon gång före millennieskiftet och jag tror, när det gäller de stora drakarna i Stockholm, att det bara finns en eller två kvar av dem om tio år.

Själv anser jag att ämnet är utomordentligt angeläget, därför tycker jag att alla som missade DOX igår ska titta på det på nätet.

—————
Och för övrigt så tycker jag att alla ska skaffa sig ett Twitterkonto…

it Andra om: Mediekritik, Journalistik, Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Politik, Ägarstyrning, Faktakontroll, Integritet, Megafonrollen, Kritisk granskning ab1 dn123 svd12