|
Idag berättar DN om den kinesiske journalisten Li Changqing som förbjuds att resa ut ur Kina för att hämta ett pris för sitt skrivande, Guldpennan. DN: ”I dag skulle Li Changqing ha tagit emot Guldpennan. Han har suttit tre år i fängelse för sin journalistik och myndigheterna har nu hindrat honom att lämna Kina. DN träffade Li Changqing i Peking. Hans syn har försämrats under tiden i fängelset. Det fanns inte tillräckligt med ljus när han läste böcker och näringen i maten var dålig. Karriären som journalist är slut och hans publicerade artiklar på internet fortsätter att censureras i Kina, säger Li Changqing i en intervju med DN i en lägenhet i Peking.” Det kan duga gott som illustration över det faktum att Kina är en diktatur, ett samhälle där det fria ordet inte existerar i vår västerländska betydelse av begreppet. En situation som givetvis borde diskvalificera landet när det gäller att arrangera Olympiska Spel. Men Kina har fått spelen av något slags pedagogiska skäl, Olympiska Kommittén säger att förhoppningen är att Kina ska bli ett mer öppet samhälle tack vare att de fått OS. Jag kan acceptera det argumentet som just ett – argument. Det intellektuella innehållet i budskapet ställer jag mig mer tveksam till. Kina har visserligen agerat på ett bra sätt när det gäller den naturkatastrof som dödat 90 000 människor och alla har vi sett rapporteringen från Burma med de intryck som vi alla har färska minnen av. Men hur ska vi se på landets största morgontidning? Backar jag tillbaka en vecka i tiden så har jag sett åtskilliga journalistiska tillkortakommanden från tidningen. Så t.ex. blev det bekant för något dygn sedan att Israel tänker bygga niohundra hus på ockuperad palestinsk mark i östra Jerusalem. FN har förklarat att Jerusalem inte är Israels huvudstad, något som all världens länder har accepterat. Ambassaderna ligger huvudsakligen i Tel Aviv eller i andra städer i regionen. När Israel dessutom flagrant bryter mot den överenskommelse man godkänt i Annapolis så borde väl rimligen Dagens Nyheters läsare informeras om saken? Mellanösternkonflikten är en konflikt som påverkar stabiliteten i hela Mellanöstern och därmed också i världen som helhet. Men nej, Dagens Nyheter har ännu inte haft någon artikel som berättar om detta trots att de flesta tidningar rapporterat om saken. Man rapporterade visserligen igår om hur israels armé rev ett palestinskt hus och ställde en stor familj på gatan. Man skrev också att samma familj nu tvingas betala armén för rivningen, det är bra men det större perspektivet saknas. Dagens Nyheter har politiserats alltmer under de senaste åren. Göran Persson avslöjade i samband med de omskrivna intervjuerna med |
Fichtelius att han bytt morgontidning till Svenska Dagbladet. Men Bonnierkoncernen och tidningsledningen tycks reagera som en vattenbegjuten gås, man bara ruskar på sig. Det är inte vare sig konstigt eller stötande att en tidning har en ideologi på ledarplats, det må de ha. Men det är anmärkningsvärt att en tidning av DN:s format i normalfallet rapporterar varenda oegentlighet begången av palestinier medan man helt förtiger sådana som begåtts av Israel. Winiarskis artikel från igår, där Israel rev ett hus, legitimerar inte att tidningen förtiger det faktum att Israel bryter mot varenda deklaration och resolution som tagits av FN. Man förtiger att det palestinska folket är utsatt för en medveten etnisk rensning och av 1 ½ miljon palestinier är inspärrade i Gaza utan vare sig möjlighet att ta sig till sjukhus, eller få el, vatten, mat, medicin eller möjlighet att lämna Gaza. Dagens Nyheter tar sitt publicistiska ansvar när det gäller Kinas dissidenter, men tycker inte tidningen att man har ansvar för att rapportera även om Israels ständiga brott mot Genève- Är Thorbjörn Larsson bara något slags publicistisk kuliss?
Andra om: journalister, minfält, pressetik, palestina, israel, mellanöstern, gaza, hamas, mänskliga rättigheter, etnisk rensning, terrorism, apartheidmuren, intifada 3, idf, genevekonventionen, rasism, politik, apartheid, pressetik, publicistiskt ansvar, mediekritik [tags]journalister, minfält, pressetik, palestina, israel, mellanöstern, gaza, hamas, mänskliga rättigheter, etnisk rensning, terrorism, apartheidmuren, intifada 3, idf, genevekonventionen, rasism, politik, apartheid, pressetik, publicistiskt ansvar, mediekritik[/tags] |
3 svar till “Tillhör Dagens Nyheter den fria pressen?”
Ja, DN hör till den fria pressen; i den bemärkelsen att de själva väljer vad de skall lägga betoningen någonstans i sin nyhetsbevakning. Kallas Opionsbildning, i förlängningen politik, och är lagligt om än frustrerande, då inte HELA sanningen INTE dras fram i ljuset!
I en annan bemärkelse så finns inte ”fri press” så länge den ägs av någon eller någon. En ”fri press” är fri så länge ägarna INTE har något som helst inflytande över chefsrekrytering speciellt inte över den politiska rapporteringe. Varför vara publicist om man inte har något inflytande ”what so ever” på innehållet i ett medium? Jo, ekonomiska intressen förstås, men då finns det andra företag som man kan köpa in sig i där lönsamheten är betydligt bättre.
Men vad skiljer DN från någon annan tingen i detta avseende vore kul att hitta!
Jag har en bekant som har varit i Israel några gånger. Hon tycker verkligen om landet i sig, men hon gillar inte dom sjuka lagarna dom har och deras rasistiska syn på människor.
Hon är adopterad från Indien och hon blev stoppad och förhörd hela tiden. Hon kan nog skriva en bok om arkitekturen i dom olika förhörsrummen och hur dom skiljer sig åt.
Och hon sa att dom är ju inte direkt ljushyade själva. Men hon var misstänkt terrorist hela tiden hon var där.
Fast en rolig detalj är att hon vill tillbaka dit ändå :)
Men det är väl som vissa säger om Frankrike: Frankrike är ett underbart land med ett underbart språk, synd bara på fransmännen som bor där.
Folk får säga vad de vill om det jag kommer att skriva nu, men den här kampanjen är skenhelig, löjlig och lögnaktig.
Man lägger en misstänkt stor vikt på att värna yttrande- och tryckfriheten utifrån påståendet att det är viktigt att få granska makthavare som företag, myndigheter och politiker.
Däremot är man märkligt tyst om att tidningar har varit väldigt flitiga med att motivera sina egna övertramp med just yttrande- och tryckfriheten.
Låt mig ge några exempel:
* Fallet Mikael Persbrandt. Journalister, tydligen främst från Expressen, bevakade Persbrandts lägenhet, ryckte dörrhandtaget, ropade om intervju från gatan och smög runt efter honom. Och fällningen av Expressen för den lögnaktiga reportaget om att han lagts in på en alkoholklinik var bara resultatet en massa faktorer som gjorde det omöjligt för Expressen att försvara sig, enligt Persbrandts advokat.
* Fallet Åsa Valdaus make. När mordet i Knutby kom på tapeten kunde journalister så sent som klockan 9 på kvällen ringa till prominenta knutbyförsamlingsledare och fråga allsköns skitfrågor som att Åsa Valdau ägnade sig åt sexhealing eller liknande. När Valdaus man säger att han inte vill tala med journalisterna säger de ändå ”men vad bra, då skickar vi en reporter, då”.
* Ledarskribenter gör kampanjen skenhelig. Folk som Ulf Nilson, Peter Wolodarski, Niklas Ekdal, Maria Abrahamson, Sofia Nerbrand, PM Nilsson m.fl. och deras skriverier låter misstänkt påverkade av högerpartierna samt Svenkt Näringsliv och andra lobbyorganisationer.
* Det finns inga som helst reflektioner kring medieskandaler. Förutom de 2 exemplen jag nämnde så kan man också nämna hur medierna dömde själva i fallet Marcus Gabrielsea eller moderatkvinnan som hängdes ut som fifflare trots att det var fel.
Tryck- och yttrandefrihet, ja. Men då ska man vara beredd att stå för de negativa sidorna som uppkommit också! I synnerhet om man tillhör den 3:e statsmakten – liberala medier.