Ingvar Kamprad har länge varit medialt fridlyst av olika skäl, dels är han gammal och dels har han, enligt mångas tro, inneburit goodwill för Sverige och tillfört landet massor av skattemiljoner.
Åsa Linderborg/AB: ”Vad krävs för att vi svenskar ska sluta tänka på Ingvar Kamprad som en av landets stora söner?
Nyligen avslöjades i en SVT-dokumentär att Kamprad förvandlat vartenda blågult möbelvaruhus till sitt eget taxfree. Genom ett ljusskyggt bolags- och stiftelsesystem slipper han betala svensk skatt och därmed bidra till det land vars flagga och renommé han utnyttjar i marknadsföring världen över.
Blir vi upprörda? Nej. Vi säger: Dumma dumma SVT, som inte låter den gamle fine mannen vara ifred!”
Linderborgs reflektion över reaktionerna på TV-programmet delas nog av många. Här har vi en person som genom trixande med en utomordentligt raffinerad skatteplanering lyckats gömma undan -hundratals miljarder- (jo miljarder) i olika stiftelser utomlands, ett sätt att undvika vartenda försök från svenska myndigheter att hämta in ett enda korvöre i skatt på en enorm förmögenhet.
Sedan visar det sig att hans deltagande i nazistiska rörelsen under fyrtiotalet inte var någon tillfällig ungdoms-
förvirring utan en medveten satsning från hans sida, och när det blir tydligt så väljer han att dra sig undan från media och avstår från att kommentera.
Lasse Strömberg skrev 26/7: ”Inför det senaste svenska valet ställdes frågor om varifrån och vem och vilka som stöttade Sverigedemokraterna med pengar. Ett rykte, jag vill poängtera att det var ett rykte, sade att Sverigedemo-
kraterna fick några eller någon miljon från en välkänd svensk mångmiljonär. Spekulationerna gick om att det var en möbelförsäljare som i sin ungdom hyst nazistiska åsikter.”
Jag måste medge att jag inte är speciellt svag för den sortens ryktesspridning, ska man ändå medverka till den så bör man nämna källan, något som jag också gör här. Vad som i praktiken ligger bakom yttrandet vet jag inte, men jag konstaterar att det finns fler miljonärer som rimligen gläds åt framgångarna för det lilla rasistpartiet. Det har bland annat handlat om en greve som tidigare suttit i landets riksdag för ett annat rasistiskt partis räkning. (texten fortsätter..)
Men det är inte olagligt att ha åsikter om vad det än vara må, men det skulle sannolikt finnas intresse av en vitbok om Kamprads göranden och låtanden. Han använder hemlandet som reklam i sina varuhus trots att det endast är i undantagsfall som han säljer svenska möbler. Han rider därmed på en renommé som möjligen är bättre än den egentligen förtjänar, och ska rätt vara rätt så borde det vara polska eller andra färger från gamla öststater som pryder varuhusen. Gärna i kombination med Liechtenstein och de andra eventuella skatteparadis dit slantarna transporteras.
it Andra om: Ingvar kamprad, IKEA, Nazism, Politik, Sverigedemokraterna, Förintelsen, Rasism, Möbelvaruhus ab12 ex123 dn123 svd123
16 svar till “Ta Kamprad på allvar”
Att IK ”var” nasse på 30-40 talet det kan jag på något sätt smälta. Vår familjevän och hans kompisar i Skåne, medelåldern ligger på 85-90 år, säger att mååånga svenskar hade bruna tungor upp-i-baken på Hitlertyskland. Tyskland bara var föregångslandet och vi tjänade grova pengar på att ha våra sympatier med dom.
Man skall låta gamlingarna prata på lite för nu börja de ”glömma” att vara politiskt korrekta och berättar om tiden som de inte låtsats om under nästan ett halvt sekel. Har hört de berätta saker som de för en tio-femton år sedan inte hade en aning om eller glömt. ;)
Dock att IK var fullvärdigmedlem i SSS det blir lite tuffare, för det visar att man var med och sympatiserade stort med ideologin och att han dessutom hyllar Per Engdahl det har jag väldigt svårt att smälta.
”Det (SSS) var det största svenska nationalsocialistiska partiet under 30-talet, säger Heléne Lööw, docent i historia vid Uppsala universitet som forskat kring den svenska nationalsocialismen.” Jag kan varmt rekommendera den stora boken som Lööw skrivit om nassarna på 30-40-talet det tar bort skygglapparna som vi gärna sätter på oss när det gäller den tiden.
Ikea har varit stiftelse och snuvat oss på skattemiljarder i decennier – konstigt att svenskar så gärna glömmer detta. Ikea varumärket är inte ens svenskt det är stiftelsen i Luxemburg som äger det.
På vinsmakarresa i södra Tyskland för många år sedan, träffade vi på ett då medelålders par från Hamburg, (nu borde de vara runt 75 år). Paret var liksom vi på inköpsrunda på olika vingårdar i Mosel och Rhen. Jag kan inte tyska och det var den här gången bara bra. Efteråt fick jag samtalet översatt för mig och jag höll på att sätta i halsen. Kvinnan berättade med stolthet i rösten hur hon som liten flicka hade fått ge blommor till Hitler, inte bara en gång, utan vid flera tillfällen. Hon drog i sitt blond(er)a(de) hår och flörtade med vinodlaren, som bara brydde sig om innehållet i sitt glas.
Det här var i mitten av 1980-talet.
Sjukt.
Många nazister älskar inte så mycket det politiska budskapet som ledaren. De har en homosexuell längtan efter att få underkasta sig grandiosa män som pekar med hela handen. Det är totalt omedvetet naturligtvis.
Han satsade iofs rätt, vi lever i det tredje riket. Samma krig emot terrorister, samma enighet mellan media, stat och bankerna, samma avhumanisering av fienden. Hur kunde vi vara så naiva att vi bara ställde de politiska och militära makthavarna inför domstol och lät de andra fortsätta sitt värv.
Mycket vaket observerat, Martin.
Ingvar Kamprad är ett exempel på den osunda och beklagliga personkult som kan uppstå inom delar av näringslivet. Apples Steve Jobs är ett annat, utan jämförelser i övrigt. Det som är mest beklagligt är att så många går igång på sådana personkulter. Mytbildningen kring både individerna och företagen smälter ihop till något som får närmast religiös karaktär.
Viktigt att komma ihåg är att mytbildningen inte har slumpmässiga orsaker. Ikea har jobbat hårt och länge på att skapa kulten om sin grundare. Många av de otaliga böcker som getts ut, TV-dokumentärer och intervjuer som sänts, har betalts av företaget. Inte så mycket för att marknadsföra Ikea internationellt, utan just för att stärka Kamprads roll och ställning i Sverige.
Det anses uppenbarligen viktigt för Ikea att Kamprad är en hjälte här. Det kan inte gärna ha simpla kommersiella motiv. Bokhyllan Billy skulle knappast sälja sämre om vi svenskar vore lite mindre Kamprad-fixerade. Det måste vara något annat som Ikea behöver Sverige och all denna svenska dyrkan till.
Bra svar./intressant skrivet.Jaa..,VAR ÄR ALLA KOMMENTARER FRÅN UTLÄNDSK MEDIA!? NOLL än så LÄNGE iallafall!?
Jag vet inte vad som är mest pinsamt, Kamprads åsikter, som han (precis som du skriver) ändå får hysa, eller allt hyssjande runt omkring?
Jag tror inte alltid på bojkott, men tänk om folk plötsligt slutade handla på IKEA. Billiga och bra möbler, textilier, husgeråd osv finns på fler håll.
8, jag vet. Skrivfel …
Det beror kanske lite på vad man lägger in i ordet ”jaga”.
I exempelvis Tyskland, där det ju naturligt nog är ganska vanligt att folk på höga poster (eller deras anhöriga) visar sig ha nazikopplingar, finns en beteendekod för sådant. Man erkänner och tar avstånd. Aldrig, aldrig, aldrig försöker förminska, släta över eller försköna.
Jagad riskerar den bli som inte gör det förstnämnda utan det sistnämnda. Det har ansetts oerhört viktigt i den nationella skuldbearbetningen att inte framställa nazismens förbrytelser som bara olyckshändelser, ofrivilliga eller ”ungdomssynder”.
I Sverige har vi visserligen ingen nationell skuld att bearbeta i detta avseende, men visst förtjänar Kamprad några extra frågor om han nu har tonat ner sitt engagemang under kriget.
Att även drottning Silvia och Hovet nyss lånade sig till att presentera en snarast förskönande bild av ariseringsprocessen på 1930-talet tycker jag också luktade ganska illa. Alla tyskar som deltog i ariseringen var naturligtvis inte ondskefulla men de var heller inga hjältar. Det finns inget fog för att försöka leta fram förmildrande omständigheter i en hantering som bara bestod av förövare och offer.
Sverige har i allra högsta grad en nationell skuld att bearbeta då det var våran järnmalm som höll igång Tysklands produktion åtminstonne t o m att Tyskland erövrat Frankrike och Balkan.
Sen så måste man ju påpeka att Sverige var föregångare till Tyskland när det kommer till rasprofilering vilket skedde vid det Rasbiologiska Institutet nära 20 år innan Hitler kom till makten.
Alla som har betraktat Ingvar Kamprad på nära håller eller från lite distans är nog överrens om en sak. IKEA är hans livsverk och skötebarn.
Därmed skulle han aldrig göra något som ens riskerar att skada hans livsverk. Med den bakgrunden är det helt uteslutet att han skulle ha sponsrat SD på något minsta vis. Dessutom skulle minsta bidrag från honom till SD kunna sätta honom i en utpressningssituation.
Jag har inte den minsta aning vad hans nuvarande politiska åsikter kan vara men bevisligen har inte haft något problem mad att göra affärer med vänsterdiktaturer.
Enligt Sveriges Radio:
(http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4660032)
Och Kamprads beundran inför den nysvenska rörelsens grundare Per Engdahl tycks bestå än i dag.
– För ett år sedan sa Ingvar Kamprad till mig att ”Per Engdahl är en stor människa, och det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever”, säger Elisabeth Åsbrink.
Så visst skulle han kunna ge stöd till Sverigedemokraterna.
Därmed skulle han aldrig göra något som ens riskerar att skada hans livsverk.
Du har gått på myten om honom! Grattis! :-P
Spekluationer som faller på sin egen orimlighet går jag i alla fall inte på.
Faktum är att IKEA är väldigt beroende av anställda som arbetar och producerar i de länder som blev fruktansvärt terroriserade av nazismen. Tro mig dom har inte glömt.
Gubben skulle aldrig riskera sitt livsverk geom att skänka pengar till ett främlingsfientligt parti. Men för all del, om det framkommer några bevis så skall jag revidera min åsikt.
Som sagt, jag vet inte, jag citerar en annan blogg och länkar oxo dit.