Partiernas Bunkergäng


Som bekant har jag varit inne på ämnet tidigare, hur många gånger har jag själv tappat räkningen på. Men det är knappast tillfälligheter som gjort att det gått dåligt för både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i detta val. Katrine Kielos är inne på ämnet i en ledare i Aftonbladet idag, en i sin enkelhet dräpande skarpsinnig.

Katrine Kielos/AB: ”Där man tidigare alltid haft en tydlig politik för hur resurser ska skapas (inte bara fördelas) hade man under industrikrisen inte mycket att säga. Det är inte så att det har saknats idéer. Men Socialdemokraterna har en partikultur som håller smarta idéer ute och smarta människor inne. Massvis med svenskar tycker att Sverige ska vara ett land där man hjälper dem som för tillfället inte kan hjälpa sig själva, varför är de inte socialdemokrater? Svaret på den frågan är tyvärr ganska enkelt: Socialdemokratin är oinbjudande, paranoid och intetsägande. Storbritanniens nye unge Labour­ledare Ed Miliband talade i september om att ”en ny generation har kommit för att ta över Labour”. Inom svensk socialdemokrati händer ingenting.”

Kielos har en näst intill magnifik plattform för sitt tyckande, hon blir dessutom läst av mängder av politiker och journalister, men vad hjälper det när hjärntrusten inom (S) blundar med både öron och ögon. Nu handlar det om att hålla sig fast vid sin egen lönsamma position i den politiska toppen, att det går åt helsefyr med partiet är underordnat, precis på samma sätt som det fungerar inom Vänsterpartiet.

Sveriges största tidning har duktiga medarbetare på ledarredaktionen, något som också gäller kultursidan, men vad hjälper det när alla som borde lyssna reagerar som om det regnade. Nu vet jag inte hur snacket går i V-bunkern, mycket lite sipprar nämligen ut därifrån, men man avvisar bestämt varje tal om extrakongress och V-ledaren hävdar med ett sturskt leende att han ska sitta kvar till 2012.

Således hjälper det inte om medlemmarna i partiet springer på medlemsmöten för att diskutera framtiden, det är inte de som formar den, det görs i bunkern. Det handlar om samma slags bunker som på Sveavägen, och de ligger bara 4-5 minuters promenad från varandra. De enda som tjänar på saken är de högerpartier som nu sitter vid makten.

it , , , , , , ab12 dn12345 svd123 ex123


6 svar till “Partiernas Bunkergäng”

  1. Ja Kielos är skarp, möjligen lite ojämn. Eller så är det bara för att jag är så förbaskat ointresserad av politiken i England.

  2. KK har helt rätt! Man kan samtidigt snegla på miljöpartiet, som vågar tillämpa direktdemokratiska medlemsomröstningar i för partiet avgörande frågor som till exempel EU-utträde, socialpolitik (medborgarlön etc) och kandidater på listan (till skillnad från borgerliga partier följer mp medlemsvoteringens resultat). Det är knappast en slump att ett parti som vågar lyssna på medlemmarna går framåt medan partier med maktfullkomlig politikeradelledning (s, c) som fullkomligt kör över sina traditionella värden tappar väljarstöd. Förvisso agerar ju moderaterna också toppstyrt men deras väljare struntar nog i vilket, för dem är pengar viktigare än demokrati… Jag kan egentligen för lite om vänsterpartiets interna politik för att säga något om dem men min bild av deras problem är att man så kallsinnigt avvisade den välbehövliga förnyelse som Vägval Vänster utgjorde. De hade inte nödvändigtvis rätt men stod ändå för en tydlig, väl förankrad inriktning på politiken som Ohly inte har velat lyssna på i tillräcklig grad. Många av de vänsterpartister som jag hade förtroende för lämnade då i praktiken partiet och den mer ”fundamentalistiska” falangen blev kvar. Just därför tror jag att större grad av direktdemokrati vore bra även för vänsterpartiet. I allmänhet är fundamentalister de som skriker högst men ofta ganska få, så har det varit i miljöpartiet också, men när alla medlemmar får säga sitt så är majoriteten i regel pragmatiker. Både vänsterpartiet och socialdemokraterna måste anpassa sina ideologier till dagens problem och samhälle. Miljöpartiet och moderaterna har i stor grad redan gjort den resan (om än på olika sätt) och därför har de också gått bra i det här valet.

      • För v framförallt att de måste anpassa sin ideologi till en global marknadsekonomi och EU. Det är knappast realistiskt att andra länder (förutom Norge) ska driva en liknande politik och därför kommer Sverige utsättas för en hård press från omvärlden. Fackliga organisationer har redan idag svårt att samarbeta internationellt på EU-nivå vilket delvis beror på olika system och en förbluffande oförmåga att samarbeta internationellt (många fattigare länder har kämpat sig till minimilöner medan vi aldrig behövt lagfästa minimilön i Sverige). Jag tror att vänsterpartiet måste börja med att kämpa för att stärka rättigheterna för de fattigaste arbetarna i EU om de ska ha någon chans att i längden försvara villkoren i Sverige. Detsamma gäller s: Ulvskog satt i slutdebatten till Europaparlamentsvalet och anklagade Hökmark för att strunta i fackliga regler på EU-nivå. Vad hon inte sa är att hon inte har någon lösning för hur ett sådant regelverk skulle kunna se ut.

        Mycket av varorna vi köper produceras i u-länder med vidriga arbetsvillkor och löner och på semestern åker vi till kvasidiktaturer (t.ex. Thailand) och lever som kungar på att andra människor är fattiga. Själva kallar vi det gärna ”gästvänlighet”. Om vänsterpartiet ska bli trovärdigt tror jag att de måste lyfta fram den sortens problematik och visa att de förstår att vi hänger ihop med omvärlden. Idag får vänsterpartiets utrikespolitik medieutrymme främst i frågor om Afghanistan och Palestina/Israel. Det finns många vänsterorganisationer som lyfter fram problemen så det saknas knappast engagemang, frågan är snarare varför vänsterpartiet har varit så tysta?

        Ingvar Carlsson insåg den problematiken när han förde in Sverige i EU (enligt hans självbiografi ”så tänkte jag”). Han trodde nog knappast att Sverige skulle kunna påverka särskilt mycket till det bättre men insåg ändå att kampen för välfärd och bra villkor för arbetstagare inte kan föras ensam i Sverige så länge vi är beroende ekonomiskt och politiskt av omvärlden.

        S problem tror jag framförallt är att de är toppstyrda av en politikeradel och har för lite intern demokrati. Eftersom de är ett stort parti lider de också av att det spretar för mycket åt olika håll.

        • Det är klart att man måste ta hänsyn till att EU finns men det innebär inte att vi måste vara medlemmar. Där det går kan man ha ett samarbete ändå, som Norge, Schweiz m fl. (Den stora majoriteten av världens befolkning tillhör faktiskt inte EU …) Ingvar Carlsson insåg ingenting, enligt min mening sålde han ut all gammal hederlig sosseideologi när han verkade för svenskt inträde.’

          Allt ont i vårt samhälle har – mer eller mindre – sina rötter i EU-beslut. (OK, jag formulerar det lite tillspetsat, men det är ingen stor överdrift …)