Jag har glädjen att denna gång åter få införa ett nytt gästblogginlägg om Kuba av Zoltan Tiroler, aktiv i Svensk-Kubanska Föreningen (www.svensk-kubanska.se). Han har även tidigare berikat denna blogg med olika informativa inlägg om Kuba, under året ett par inlägg om den upprörande behandling som fem kubaner fått i USA, som vanligen kallas för rättsstat, bl.a 24/1 och 19/4.
Detta inlägg utgår från en nyhetsrapportering på P1 (länk nedan).

Anders Romelsjö. Detta inlägg skrevs innan USA igår tillkännagav att man ämnar upprätta diplomatiska förbindelser med Kuba och återspeglar USA:s långvariga illegala och destruktiva Kuba-politik, väl värd att minnas en dag som denna. Detta är en seger för Kuba, i en långvarigt ideologiskt, ekonomiskt och politiskt krig som USA bedrivit mot Kuba i över 50 år, och där USA blivit alltmer isolerat. I FN:s generalförsamling har varje år nästan alla länder röstat mot embargot mot Kuba utom USA och Israel. DN skrev igår att ”Embargots hävande är en stor seger för Castro” medan DN 11/12 skrev ”USA infiltrerade Kubas hiphoppare”. Obama påstår att man avser att häva den långvariga, fullständigt olagliga blockaden mot Kuba som så hindrat landets ekonomiska utveckling. Detta fordrar stöd i kongressen, där republikanerna dominerar. Vi har i två tidigare inlägg av Zoltan Tiroler med titeln ”USA:s-halvsekellånga blockad mot Kuba har nått vägs ände” i februari förutspått en ändring av USA:s Kuba-politik.

Jag citerar ur det ena. ”Vid de Karibiska och Latinamerikanska staternas toppmöte nyligen i Havanna, slöt alla statschefer upp bakom Kuba. Det föranledde USA att tala om ”förräderi”. (Om detta historiska toppmöte, med 32 av regionens 33 statschefer närvarande, skrev svenska media ingenting). Frågan kommer att ställas på sin spets 2015 vid nästa toppmöte i OAS, De amerikanska staternas organisation. Vid förra toppmötet deklarerade en lång rad stater att det inte blir några fler möten utan Kuba.” Dagens inlägg illustrerar ger ett litet exempel båda på USA:s traditionella Kuba-politik, som torde fortsätta på olika sätt (tror jag), och på massmedia skeva, USA-anpassade rapportering.
Kuba-experten Zoltan Tiroler skriver i mail till mig igår kväll ”Sammanfattningsvis: det är positiva steg som skapar förutsättningar för att gå vidare. Men de stora hindren återstår: framförallt USAs blockad, men också USAs ockupation av Guantanamobukten, USAs undergrävande verksamhet och inblandning i Kubas interna affärer för att få till ett regimskifte.”

Artikeln
Lotten Collin, journalist för Sveriges Radio, följer den förre reportern Palmgrens tradition att vid juletid åka till Havanna och rapportera om dissidenterna.
Några tiotal sådana hade samlats i centrala Havanna på Internationella Människorättsdagen, samtidigt som en stor filmfestival pågår. Demonstranterna hindrade trafiken och fördes, utan våld, bort från platsen. Man hade i förväg kallat utländska journalister som kunde blåsa upp det hela. En skithändelse som inte skulle uppmärksammas om det vore någon annanstans i världen, får nära 5 minuter på bästa sändningstid i Sveriges Radio och upprepas gång på gång.

Det handlar alltså om en handfull kvinnor som demonstrerar mot Kubas regering. Att de betalas av USA förnekas varken av dem själva, USA eller Lars Palmgren (jag har mail från honom där han vidgår detta, men han tycker att det är ointressant). Alltså, de agerar för en främmande makt som har lagstiftat om att störta Kubas regering och som sedan mer än 50 år bedriver en förödande blockad mot den lilla ön. Det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Att dessa demonstranter betraktas med avsky av vanligt folk, och också vid detta tillfälle bemöttes av Havannabor som var på plats för att se film, är inte konstigt.

”Damerna” kräver fortsatt USA-blockad, men har själva via sina uppdragsgivare tillgång till sådant som förvägras deras landsmän. Det retar kubaner att ”Damerna”, på uppdrag av sina finansiärer, kidnappar dagen för mänskliga rättigheter, och ofta bevakas av fler utländska journalister än vad ”Damerna” själva är. Dessa horder av journalister tar aldrig upp Kubas många landvinningar vad gäller mänskliga rättigheter. Men trygghet, avsaknad av gatubarn, rätten till liv, rätt till högklassig utbildning och hälsovård, kultur etc., det har förstås inget med mänskliga rättigheter att göra?

I Kuba ”försvi
nner” inga studenter som i Mexiko. I Kuba dödar man inte ungdomar, klär dem i uniform och påstår att de är gerilla, som i Colombia. I Kuba slår man inte ner demonstranter som i Chile eller USA. Men dessa länder kallas av reportrar för ”demokratier”, medan Kuba kallas för ”diktatur”.
Några dagar innan (141202) Collins rapport skrev BBCs förre korrespondent i Kuba Fernando Ravsberg om ”Damer i Vitt” betydligt mer nyanserat, intressant och initierat än SRs rapportering. Damerna har splittrats på grund av bråk om pengar och visum till USA. Det säger Collin inget om. Inte heller om den nedvärdering som USAs diplomater själva privat gör av ”Damerna” som penningtörstande och karriärhungriga.

Dagen innan Collins inslag kom rapporten om USAs omfattande och vidriga tortyrmetoder runtom i världen. Ett av de mest ökända tortyrlägren finns just på Kuba, i den av USA illegalt ockuperade Guantanamobasen. Det är det enda stället i Kuba där tortyr förekommer. En sådan koppling till mänskliga rättigheter hade varit logisk, men inte för Collin.
Samma dag som Collin rapporterade om icke-händelsen avslöjade nyhetsbyrån AP att USA under flera år infiltrerat musikscenen i Kuba, utbildat ungdomar utomlands och pytsat in personal och pengar för att skapa en ungdomsopposition mot landets regering i musikrörelsen. Sådana fakta förtigs systematiskt, för de skulle förklara de kubanska myndigheternas agerande; att arbeta för främmande makt i syfte att störta landets regering är inte lagligt i Kuba och inte någon annanstans heller.

Att Collin skulle ta upp att Kuba i förtid uppfyllt FN:s millenniemål är inget att förvänta sig. Hon följer väl upptrampade stigar. Men att några av fiendemakt betalda demonstranter forslas bort, utan våld, utan fängslanden, ska det anses vara en världshändelse som rapporteras på anda sidan Atlanten? Nej, det är inget annat än usel och tendentiös journalistik.
Slutligen; Lotten och SR, det är inte familjen Castro som styr Kuba. Raul Castro är vald till president. Inte konstigt med tanke på vad han gjort för landet ända sedan befrielsekriget. När han avgår efter sin mandatperiod 2018 blir det ingen mer Castro. Däremot finns risken för ännu en miljonärs-Bush som president i USA.