4 svar till “Om fascismens väg till makten”

1. Det är knappast en hemlighet vad som rådde bakom den masspsykos som grasserade i ett långvarigt propagandaregn som man (Hitler och co) modellerat från creel-kommisionens landsomfattande masskampanjer. En annan stor faktum i nazisternas totala framgång bland alla folklager var att man skapade ett mycket ”framgångsrikt” samhälle genom att förstöra det judiska etablissemanget och i stort sett allt som INTE assimilerades av den nazistiska ideologin. Man byggde ett samhällssystem med korporatistiska strukturer, detta för att skapa en mängd positioner och tillfällen för partitrogna. Borgerligheten ute i Europa och övriga världen sympatiserade starkt med denna typ av framtidsvision.

   Fascism hade en mycket positiv stämpel runt om i världen, Internationella investerare öste pengar över Mussolini. Nazisterna (versionen i Tyskland) fungerade som en social ”ordningsideologi” som ägde potentialen att kontrollera ”arbetare” och kväsa kommunism/socialism åt borgerligheten. I USA sågs Hitler som ”moderat” så sent som 1937 och så även i England. Anledningen var att man skickligt byggde upp ett hypermodernt (ansåg man) totalsamhälle, som på alla plan synkroniserades för att passa borgerligheten.

   Detta kombinerades med ett generationsskifte av unga människor som såg sin chans att göra karriär och samhällsklättra på sin nazistsympati( eller helt enkelt växte in naturligt/indoktrinerades) i denna enorma apparat och de pengastarka privata intressen som såg marknader öppnas och statliga pengar skapade högt utvecklad industri. Självförlamning är ordet, även om nazisternas med våld slog ner på kommunister och fackföreningar och sådde split i ett för övrigt extremt tumultartat samhälle som knappast nazisterna ”iscensatte”, så är det största skälet (enligt tyskarna själva) bred opportunism för detta nya moderna samhälle nazisterna ”med tunga investerare bakom” byggde.

2. De frågor Jan Myrdal skriver om varför Napoleon fick stöd för statskupp visar att Jan inte fattat att den ’franska’ revolutionen var något i stil med de färgrevolutioner som anglosaxarna anställt i modern tid. Att det var England och dess kollabollatörer i Europa bla Venedigs underrättelsetjänst som iscensatte revolutionen. Voltaire var ett köpt språkrör för dem. Webster Tarpleys against oligarchy är nyttig läsning.
   Frimurarloger spelade en stor roll och det blodiga förloppet var en följd av att allt styrdes av folk som var i maskopi med Frankrikes fiender. Nesta Webster och andra som hatiskt pekar ut judarna nämner Englands roll men vågar inte dra ut konsekvenserna av det, att det var Englands eliter som utmanövrerade en konkurrent. En konkurrent som dessutom nyss omintetgjort Englands besegrande av amerikanerna.
   Långt dessförinnan hade Frankrike under hela Louis XIVs regeringsperiod utsatts för en lång serie lönnmord på tronföljare. Officiellt olyckshändelser och sjukdom.
   När Jan Myrdal i andra sammanhang korrekt pekar på att bolshevikerna monterade ner arbetarstyrda experiment vill han inte gå in på att frimuraren Lenin var i en beroendeställning till västkapitalister. Man litar på citat som att ’kapitalisterna säljer det rep…’ och att revolutionärer måste ta vad de kan få.
   Denna ovilja att ta itu med den verkliga historien försvårar kraftigt försöken att förstå något. Nikolay Starikov undviker vänstern för det mesta att citera ty han tar upp det som ni undviker. Ni är romantiker och vill inte förstöra en bra story med komplicerande fakta.
   Vänstern kommer alltid att befinna sig i opposition om ni inte tar itu med verkligheten.
   Och det misstänker jag är vad ni gillar bäst :att slippa ta i den trista pragmatiska verkligheten – där man tvingas be dem om hjälp som man egentligen ogillar eftersom socialister inte har några bra alternativ till normalt entreprenörskap.
   Vänstern gillar heller inte Anthony Sutton trots det unika källmaterialet. Sutton visar ju att det var Usa som var tysklands herrar och det stämmer inte med bilden av nazismen som en autonom ondska.
   Andra historiker som H E Barnes undviker vänstern också trots hans avslöjanden om Usas totala skuld.
   Den anglosaxiskt dominerande imperialismen är allas fiende och alla goda krafter behöver enas. Vi har inte råd att ägna oss åt önsketänkande.
   Hela det anglosaxiska etablissemanget behöver avslöjas. Som det nu är hjälper vänstern inte till med det utan accepterar till alltför stor del anglosaxarnas historieskrivning.

3. Som vanligt när det gäller vänsterfolk är Usas betydande roll bortredigerad ur historieskildringen och händelserna i de länder där fascismen växte sig stark är i stort sett autonomt utvecklade. Kapitalismen ges skulden men anglosaxarna pekas inte ut specifikt. En kålsuparteori är underförstådd, trots att anglosaxare som Anthony Sutton och H E Barnes mfl visar att anglosaxarnas skuld är total.
   Usas betydande ägarandelar i Tyskland nämns inte av vänstern som någon faktor av betydelse.
   Detta trots att medvetet vänsterfolk vet att Usa intrigerar överallt i vår tid. Tyskland var i ett långt värre underläge utsatt för avsiktligt orsakade finanskriser, beroende av fordringsägarna från den horribla Versaile-freden.
   Anglosaxarnas bedrägliga finter började inte efter WWII. Det nu frekvent avslöjade konspirerandet från dem var lika vanligt tidigare men tack vare internet är fler väckta.
   Att generellt kritisera kapitalismen och blunda för Kinas och Rysslands utveckling där man absolut inte har en generellt negativ syn utan bara vill ha internationell ömsesidighet.
   Jag är kritisk mot vänsterns, i mina ögon, utopiska flykt från den gråa pragmatiska verkligheten. Kanske är det hädelse på en vänsterblogg att ifrågasätta Myrdal, vänsterns grand old man, och hans expertkunnande.

4. Att allsköns populistiska rörelser, ofta med mycket förenklade förklaringsmodeller och imbecilla förslag för lösning av samhällsproblemen, förmår att mobilisera ett väsentligt mycket större stöd än den så kallade vänstern, visar på sistnämndas otidsenlighet och oförmåga att besvara dagens frågor. Här har Myrdal en poäng.

   Halsstarrigt klänger sig vänstern fast vid marxistiska teorier, som formulerades i industrialismens barndom för mer än ett och ett halvt sekel sedan, som blir allt mindre relevanta. Det hela blir inte bättre av att det fortfarande finns vissa, som bekänner sig till till marxismens värsta avarter – leninismen och maoismen.

   Sanningen är att den så kallade vänstern saknar svar på dagens samhällsproblem.