Om fascismens väg till makten


Fascismen har behandlats och debatterats en del tidigare på denna blogg. Under december publicerades sju blogginlägg med många kommentarer, som nog fokuserade på vad fascimen är, hur den bäst bör beskrivas och definieras. Detta gästblogg-inlägg av skriftställaren Jan Myrdal reser riktar fokus på den svåra frågan om hur man bäst ska motverka rekrytering av främst arbetare och småfolk till fascistiska, fascistnära, rasistiska eller högerpopulistiska partier (beteckningarna är mina). Mycket viktiga frågor reses. Texten har skrivits före morden på Charlie-Hebdo och har tidigare publicerats på Nyhetsbanken.
Anti-fascism

Jan Myrdals artikel.
Det stora och växande folkliga stödet för partier och rörelser som Front National i Frankrike, United Kingdom Independence Party i Storbritannien, Sverigedemokrater i Sverige och nu kanske PEGIDA i Tyskland, för att bara nämna några, fördöms utan diskussion i mer eller mindre officiella medier från höger till vänster. I vår riksdag är så partierna från Moderater till Vänster helt eniga. Sveriges socialdemokratiske statsminister Stefan Löfven definierar Sverigedemokraterna som nya fascister och i detta är han överens med såväl borgerliga liberaler som flertalet av av dem som beskriver sig som socialister och kommunister och vänster.
France's far right National Front political party leader Marine Le Pen waves on stage during her speech in front of the Opera following the National Front's annual May Day rally in Paris

Men detta allmänna beteende är vilseledande och farligt. Ty om en växande grupp av befolkningen – däribland just lönearbetare och småbourgeoisie som vi på vänsterkanten anser vara ”vårt folk” – tar denna politiska ställning då är det nödvändigt att inte hojta och komma med skällsord utan på allvar fråga varför.

Om man inte är idealist och tror att Trettioåriga kriget var ett krig om rätt inställning till nattvarden bör man inse att intresset styr, för att tala med Machiavelli, och att det som driver dessa politiska ställningstaganden för Sverigedemokrater inte är homofobi och rasism och förakt för svaghet utan verkliga samhällsproblem. Vi upplever dem: arbetslöshet, bostadsbrist, snabbt ökande ojämlikhet och etnisk ghettofiering. Ja, inte ens tågen går längre i tid. Därtill EU-migranterna; de nu levande svenska väljarna har aldrig tidigare upplevat att det sitter tiggare på våra gator.
Björn Söder

Märk att så länge socialdemokratin trots verkliga svårigheter och krig ansågs söka hålla sina löften om sysselsättning, bostäder, sociala reformer var de ett givet regeringsparti vad folk än sade man och man emellan om dem. Men i Sverige som Frankrike eller Tyskland är det nu allt färre som tror att de officiella och statsbärande partierna – vilka alla talar om höga ideal och medmänsklighet – vill göra något åt de problem majoriteten upplever.

Med den nuvarande officiella franska oförmågan blir det mer troligt att Marine Le Pen kan bli Frankrikes president och om vår nuvarande vänsterpolitik – inga fascister på våra gator – når framgång kan den nog pressa upp Sverigedemokraterna från 13 till 25% i nästa val.

Under de senaste hundrafemtio åren har extrema reaktionära rörelser i motsvarande situationer kunnat nå stort folkligt stöd. Till allmänt elände. Fascismen var blott en av dem. Men märk att om den kom till makten genom arbetarrörelsens självförlamning och härskade med fängslande, prygel, tortyr (ricinolja) var Mussolini under fjorton år den konstnärliga modernismens (även Picasso) skyddsherre, motståndare till rasism (ledande fascister var judar) och hyllades av såväl Freud som Churchill – och Bertil Bull Hedlund – innan han valde Hitler och slutade hängd.

Fenomenet måste diskuteras: Alltifrån varför Louis Napoleon (Napoleon III) fick arbetarklassens, böndernas och småbourgeoisiens (mest passiva) stöd för sin statskupp över att de miljonstarka socialdemokratiska och kommunistiska partierna visade sig handlingsförlamade vid Hitlers maktövertagande och deras väljare i Saar-omröstningen gav Hitler sitt stöd och vidare till det nuvarande eländet.

I bästa fall skulle detta kunna leda till förnuftig politisk handling.


i , , ,, , , ,, , , , , , , , , , , ,

Nyhetsbanken 8/1 Arnstad i DN Debatt 21/12SvD 25/12 AftonbladetSvenska Dagbladet 10/12 Pål Steigan 14/5 2013 Pål Steigan 13/5 2015Per Svensson i DN DN Debatt 6/12Internationalen om fascism Anna-Lena LodeniusDagens Industri 8/12 DN rescension av Arnstads bok av Olle SvenningDN 4/4 SvD bokrescension Aftonbladet rescension av Arnstads bok Knut Lindelöf 13/5 Annarkia 22/11 VarghjärtaDN Unga Sverigedemokrater vill ha Almqvist kvar DN Debatt 15/11 DN:s ledare 15/11
AB 15/11
Svd 15/11
Expressen 15/11
SvT 15/11
The Independent 30/8 SvT DN Breivik kommer ut SvD Proletären FIB-Kulturfront

  4 comments for “Om fascismens väg till makten

  1. Zokrates
    13 januari, 2015 at 10:40

    Det är knappast en hemlighet vad som rådde bakom den masspsykos som grasserade i ett långvarigt propagandaregn som man (Hitler och co) modellerat från creel-kommisionens landsomfattande masskampanjer. En annan stor faktum i nazisternas totala framgång bland alla folklager var att man skapade ett mycket ”framgångsrikt” samhälle genom att förstöra det judiska etablissemanget och i stort sett allt som INTE assimilerades av den nazistiska ideologin. Man byggde ett samhällssystem med korporatistiska strukturer, detta för att skapa en mängd positioner och tillfällen för partitrogna. Borgerligheten ute i Europa och övriga världen sympatiserade starkt med denna typ av framtidsvision.

    Fascism hade en mycket positiv stämpel runt om i världen, Internationella investerare öste pengar över Mussolini. Nazisterna (versionen i Tyskland) fungerade som en social ”ordningsideologi” som ägde potentialen att kontrollera ”arbetare” och kväsa kommunism/socialism åt borgerligheten. I USA sågs Hitler som ”moderat” så sent som 1937 och så även i England. Anledningen var att man skickligt byggde upp ett hypermodernt (ansåg man) totalsamhälle, som på alla plan synkroniserades för att passa borgerligheten.

    Detta kombinerades med ett generationsskifte av unga människor som såg sin chans att göra karriär och samhällsklättra på sin nazistsympati( eller helt enkelt växte in naturligt/indoktrinerades) i denna enorma apparat och de pengastarka privata intressen som såg marknader öppnas och statliga pengar skapade högt utvecklad industri. Självförlamning är ordet, även om nazisternas med våld slog ner på kommunister och fackföreningar och sådde split i ett för övrigt extremt tumultartat samhälle som knappast nazisterna ”iscensatte”, så är det största skälet (enligt tyskarna själva) bred opportunism för detta nya moderna samhälle nazisterna ”med tunga investerare bakom” byggde.

  2. Peter Grafström
    13 januari, 2015 at 18:31

    De frågor Jan Myrdal skriver om varför Napoleon fick stöd för statskupp visar att Jan inte fattat att den ‘franska’ revolutionen var något i stil med de färgrevolutioner som anglosaxarna anställt i modern tid. Att det var England och dess kollabollatörer i Europa bla Venedigs underrättelsetjänst som iscensatte revolutionen. Voltaire var ett köpt språkrör för dem. Webster Tarpleys against oligarchy är nyttig läsning.
    Frimurarloger spelade en stor roll och det blodiga förloppet var en följd av att allt styrdes av folk som var i maskopi med Frankrikes fiender. Nesta Webster och andra som hatiskt pekar ut judarna nämner Englands roll men vågar inte dra ut konsekvenserna av det, att det var Englands eliter som utmanövrerade en konkurrent. En konkurrent som dessutom nyss omintetgjort Englands besegrande av amerikanerna.
    Långt dessförinnan hade Frankrike under hela Louis XIVs regeringsperiod utsatts för en lång serie lönnmord på tronföljare. Officiellt olyckshändelser och sjukdom.
    När Jan Myrdal i andra sammanhang korrekt pekar på att bolshevikerna monterade ner arbetarstyrda experiment vill han inte gå in på att frimuraren Lenin var i en beroendeställning till västkapitalister. Man litar på citat som att ‘kapitalisterna säljer det rep…’ och att revolutionärer måste ta vad de kan få.
    Denna ovilja att ta itu med den verkliga historien försvårar kraftigt försöken att förstå något. Nikolay Starikov undviker vänstern för det mesta att citera ty han tar upp det som ni undviker. Ni är romantiker och vill inte förstöra en bra story med komplicerande fakta.
    Vänstern kommer alltid att befinna sig i opposition om ni inte tar itu med verkligheten.
    Och det misstänker jag är vad ni gillar bäst :att slippa ta i den trista pragmatiska verkligheten – där man tvingas be dem om hjälp som man egentligen ogillar eftersom socialister inte har några bra alternativ till normalt entreprenörskap.
    Vänstern gillar heller inte Anthony Sutton trots det unika källmaterialet. Sutton visar ju att det var Usa som var tysklands herrar och det stämmer inte med bilden av nazismen som en autonom ondska.
    Andra historiker som H E Barnes undviker vänstern också trots hans avslöjanden om Usas totala skuld.
    Den anglosaxiskt dominerande imperialismen är allas fiende och alla goda krafter behöver enas. Vi har inte råd att ägna oss åt önsketänkande.
    Hela det anglosaxiska etablissemanget behöver avslöjas. Som det nu är hjälper vänstern inte till med det utan accepterar till alltför stor del anglosaxarnas historieskrivning.

  3. Peter Grafström
    14 januari, 2015 at 19:22

    Som vanligt när det gäller vänsterfolk är Usas betydande roll bortredigerad ur historieskildringen och händelserna i de länder där fascismen växte sig stark är i stort sett autonomt utvecklade. Kapitalismen ges skulden men anglosaxarna pekas inte ut specifikt. En kålsuparteori är underförstådd, trots att anglosaxare som Anthony Sutton och H E Barnes mfl visar att anglosaxarnas skuld är total.
    Usas betydande ägarandelar i Tyskland nämns inte av vänstern som någon faktor av betydelse.
    Detta trots att medvetet vänsterfolk vet att Usa intrigerar överallt i vår tid. Tyskland var i ett långt värre underläge utsatt för avsiktligt orsakade finanskriser, beroende av fordringsägarna från den horribla Versaile-freden.
    Anglosaxarnas bedrägliga finter började inte efter WWII. Det nu frekvent avslöjade konspirerandet från dem var lika vanligt tidigare men tack vare internet är fler väckta.
    Att generellt kritisera kapitalismen och blunda för Kinas och Rysslands utveckling där man absolut inte har en generellt negativ syn utan bara vill ha internationell ömsesidighet.
    Jag är kritisk mot vänsterns, i mina ögon, utopiska flykt från den gråa pragmatiska verkligheten. Kanske är det hädelse på en vänsterblogg att ifrågasätta Myrdal, vänsterns grand old man, och hans expertkunnande.

  4. Demokrat
    16 januari, 2015 at 00:18

    Att allsköns populistiska rörelser, ofta med mycket förenklade förklaringsmodeller och imbecilla förslag för lösning av samhällsproblemen, förmår att mobilisera ett väsentligt mycket större stöd än den så kallade vänstern, visar på sistnämndas otidsenlighet och oförmåga att besvara dagens frågor. Här har Myrdal en poäng.

    Halsstarrigt klänger sig vänstern fast vid marxistiska teorier, som formulerades i industrialismens barndom för mer än ett och ett halvt sekel sedan, som blir allt mindre relevanta. Det hela blir inte bättre av att det fortfarande finns vissa, som bekänner sig till till marxismens värsta avarter – leninismen och maoismen.

    Sanningen är att den så kallade vänstern saknar svar på dagens samhällsproblem.

Comments are closed.