10 svar till “Nordkoreas raket vållar funderingar”

1. Någon opinionsbildare borde göra en ’Michael Moore’, ställa sig utanför Riksdagshuset och fråga alla riksdagsledamöter hur många av dem som har barn/kan tänka sig skicka sina barn in i något av de krig vi numera för i omvärlden. I Amerikanska kongressen tror jag det var en (!) ledamot som hade en son som stred i Irak/Afghanistan och i Sverige tvivlar jag på att nögon av krigsivrarna i Riksdagen har vare sig barn, släkt eller vänner som är i krig.

   • När var isolationism senast ett alternativ när striden för frihet stod? (Nu står ni kanske inte alltid på frihetens sida, men ibland!)

     Visst ja… senaste världskrig hade vi svansen mellan bena – men principen!

     • Att du orkar..

     • För vad sa du?

     • ”När var isolationism senast ett alternativ när striden för olja stod?”

       Fixade din felstavning där.

2. Nordkoreas raket är förhållandevis av liten betydelse militärt. Det vet givetvis dom flesta som snackar hårt om DPRK nu. Det är en flytande bränsleraket i två steg som krävs veckors förberedelse för att förflytta, tanka och montera ihop med lyftkran, och ändå har den inte räckvidd att hota USA. För ett permanent missilhot krävs fastbränslemissiler med räckvidd på 11 000 – 15 000 km och som på nordkoreas mindre system mobilitet. Annars vet man vart dom finns, även om du bygger missilsilon krävs det att du tankar dom om det inte är fastbränsle som tar X antal timmar och lämnar spår. Redotiden blir mycket lång och är inte särskilt användbart och blir sårbart i en akut och stor konflikt. Även om det är Rodong-motorer (deras större Scud-variant) i första steget så är det inte särskilt användbart som program för längre räckvidd, dessutom har Pakistan lagt ner planerna på att utveckla de systemen till interkontinentala missiler (med kärnvapen för deras del) för snart ett årtionde sedan. Dvs de har ingen kund. Musudan, det eventuella andra steget är intressantare, men en landbaserad variant kan ändå inte nå några nya stater. Nordkorea spenderar såklart relativt lite pengar i dessa program, som till stor del genererat hårdvaluta när de sålt system till mellanöstern, Iran, Pakistan, Syrien med flera och sålt knowhow. Mycket är helt enkelt sourcat inom landet och då blir det svårt att uppskatta värde och då är det inte som valutareserven som de inte har någon till att börja med sinat. Nordkorea har ingen anledning att flygtesta deras ballistiska missiler som används av militären om vi tänker på Rodong-1 och Rodong-2 med flera. De har också lovat att inte skjuta några sådana.

   Vad som är mer oroande är att Sydkorea är på väg bort från deras avtalsförbindelse inklusive MTCR som de skrivit under med USA som begränsar ballistiska missiler till under 300 km räckvidd, de har redan gått runt detta förbud genom att bygga långdistans kryssningsrobotar med upp till 1500 km räckvidd. Det bådar bara för vapenrustning, något som inte behövs. Sydkorea får mindre att säga till om, förutom det har de ju inte dragit ner militären utan underhåller en styrka på ca 600 000 män, med betydligt modernare vapen än Nordkorea som t ex inte köpt några moderna jaktplan på årtionden, som inte uppgraderat sina nuvarande plan med modern teknik. Deras modernaste är MiG-29 från mitten av 90-talet. Till största del består deras bestånd av MiG-21-varianter och MiG-17-varianter. Alltså 40 år gamla prylar som inte underhållits och uppgraderats ordentligt. Detta måste såklart även Kina svara på när det gäller Sydkoreas utveckling. Kina måste rikta sina vapen mot Sydkorea och dimensionera mot deras förmåga. Det ger också större sannolikhet att de ställer sig på Nordkoreas sida om det skulle kollapsa eller utbryta större konflikter som spiller över. Kina behöver säkra Nordkoreas territorium eftersom de aldrig skulle klara av en stor flyktingström vid krig, det är billigare att gå in och skydda. Sydkorea och internationella samfundet kan inte få Nordkorea att minska sina styrkor när de inte är beredda att göra det samma för att minska de militära spänningarna. Regeringen i Sydkorea med stora anor av enpartistyret är allt annat än diplomatiska och tjänar för partiet inget till med konfliktlösning och för sidorna att närma sig. Det känns lite främmande att tänka tillbaka till 2000 och 2001, när ABB skulle bygga nytt nationellt distributions/stamnät, KEDO-samarbetet skulle bygga två Sydkoreanska lättvattenreaktorer och de fick både mathjälp och bränsle, och toppsamtal pågick. Göran Person besökta landet. USA skulle enligt 94 agreed framework återuppta diplomatiska relationer dessutom. Sen flög amerikanarna in i landet 2002 från Sydkorea, helt utan motstycke då det inte förekommer någon flygtrafik mellan länderna och allt bröt samman efter att de anklagats för till dags dato obekräftat kärnvapenprogram, bränsleleveranser hade uteblivit och resultat blev att de startade ett kärnvapenprogram och konvertera allt kärnbränsle som legat på lagring under övervakning för vapenbruk. Vi är dock inte så långt ifrån den historien att vi faktiskt skulle börja med aggressiva handlingar mot Nordkorea även om vi försöker aktivt svälta ihjäl dom. Det politiska skiftet runt om Nordkorea och i deras konkurrenters länder har inte gjort de gott.

   • Hur kommer det sig att du är så insatt?

     • Det är jag inte särskilt, jag följer bara rapporteringen över många år. Förhastade slutsatser och spekulationer är just det. Vad vi behöver vara oroade eller oroa oss för i vapenväg är dessa tvåstegs-raketer http://playrapport.se/video/2772947 Som förmodligen är flytande bränsle, men mobila (road-mobile) på sitt förmodligen kinesiska chassi. De är helt nya, om det är produktionsexemplar är det en jättestor utveckling. Det vet vi inte än däremot och de är inte testade. De är faktiskt ICBMs men även en sådan jätte har inte räckvidd att nå USA t ex. Det krävs mer än raketer som knappt kommer över ”intermediate range” för det, för att nå hela världen behövs det en räckvidd på mellan 11 000 – 15 000 km som sagt, men t ex Israel kan atombomba Kiruna om de skulle vilja. Något Indien inte kan göra fören de fått sina SLBMs på ubåtar patrullerande närmare oss. Även om dessa är menade mot Kina och Pakistan.

       Vi får nu se om de passar på och testar dessa, som de för övrigt inte kan sälja till Iran även om Iran skulle kunna hota större delen av Europa med sådana system. Iran behöver system som fungerar, system som de förmodligen bygger själv och system som inte skapar nya fiender eller ha kapacitet att nå länder som är ointressant att slå till mot även om de på något sätt skulle försöka invadera Iran, styrkorna som skulle göra det skulle ju inte vara baserade så långt bort så. Styrkor måste ju använda flygbaser, skepp osv närmare än så. Iran är förmodligen mer inriktade på vapen som snabbt kan göras i ordning för att skjutas iväg, det är mer avskrämmande och passar bättre dess försvarsdoktrin, och utvecklingen har också gått ditåt. Förmodligen vill de kunna träffa specifika mål också. Nu när NK verkar ha gått ifrån avtalet med USA. Fast det kan också handla om att testa ett mer raffinerat kärnvapen, så att de faktiskt har ett kärnvapenhot på 6-8 vapen för att avskräcka från invasion. I så fall är det ju bara bra om dess fiender spekulerar i dess kapacitet och om det dom visar upp, kontinentala USA vill de absolut inte ska bli träffat av något vapen konventionellt eller inte. Hur det skulle vara bra ur förhandlingssituation ser jag dock inte.

       Själv tycker jag det är rätt spännande att se vad de ska göra med den inhemskt utvecklade kärnreaktorn under uppbyggnad i Yongbyong (lättvatten), och deras urananrikningsprogram som kanske tar fart och är rätt sofistikerat, det är en av de finare (modernaste) industrianläggningarna i landet. Fast det är ändå en ganska liten och effektiv industrianläggning, varav den var okänd innan en amerikansk forskare togs dit. Klarar de av den delen har de nämligen liten anledning att gå tillbaka till förhandlingar med väst som inte vill ge de dom två lättvattenreaktorerna som började byggas på Nordkoreas östkust som var en ersättning för att inte utveckla deras egna kärnenergi-teknologier och väst skulle få ersättning för, just eftersom Nordkorea försökt köpa kommersiella anläggningar, men förvägrats dessa. Det var ett program som skulle ge dom energi helt enkelt och det ingick tillsammans med att de skulle arbeta för att återuppta diplomatiska relationer med bland annat USA. Något de inte heller kan räkna få trotts att USA normaliserat relationer med alla andra av sina gamla fiender. Tyvärr kan man räkna med att de kommer göra en hel del dumt, och de kommer tom berätta om det innan det händer oavsett om vi tror på dom eller inte.

       Det blir svårt att svara på de obesvarade frågorna när klyftan ska vara så stor och Nordkorea inte kommer någonvart med väst enligt deras synsätt. De kan ju inte direkt vara återhållsamma om det betyder att utvecklingen går bakåt och de inte får något utav att vänta på omvärlden. De kommer inte stå där utfrysta utan att försöka göra olika lösningar på egen hand. Det är inte som Nordkorea fått något ut av någon utpressningslek, Nordkorea avstod från att bygga kärnvapen mellan 94-2003, de frös den operativa reaktorn och producerade alltså inte plutonium under de åren, de avstod från att bygga gas-grafitreaktorer, för elproduktion också då, de hade tom börjat planera för de lovade kärnkraftsreaktorerna från väst och en hel renovering av deras elnät innan det blev klart att omvärlden inte höll vad de lovade. Nu har de fått klara sig utan ABBs hjälp, de har fått bygga vattenkraftsverk och nya dammar, renovera verk trotts begränsad möjlighet till utökad produktion från dessa så det kan aldrig ersätta elen reaktorerna skulle levererat. Fossileldat i större utsträckning skulle de aldrig ha råd med, kol behövs också till värme. Handel och tillgång till valuta för mat, energi, råvaror och teknik för att klara vardagslivet fortsätter de vara isolerade från genom sanktioner och press där villkoren blir åt helvete och den handel de kan genomföra inte kan ske öppet eller finansieras via banker. Nordkoreas externa ekonomi är mindre än Zimbabwes, fast utan jordbruksmark som inte används som där. Den lilla ekonomin har dragit in miljarder dollar på att sälja vapen förmodligen över åren. Kina är återhållsamma även när det gäller handel mellan länderna, och få bolag kan begränsa sig till handel som inte sker på internationella marknaden där de flesta NKoreanska varor skulle vara omöjliga. Visst kan Nordkorea så småning om tillverka och lägga i sin arsenal vapen som når USA tom om de inte bygger fastbränslevarianter, men det är inte SLV (rymdraketerna) något tydligt tecken på, trestegs raketer med flytande bränsle i silos skulle ha räckvidd och vara över 30 meter långa och förmodligen lite större diameter än deras satellit/bärraket. Det skulle förmodligen var något de skryter om, om de skulle lyckas med det. Samtidigt kan man inte basera ett helt försvar på system som både väst och Ryssland fasat ut. Hur som helst ska man inte förlöjliga dom för att raketen inte klara sig den här gången och andra steget aldrig fungerade, deras förra uppskjutning 2009 med något kortare andra steg lyckades faktiskt även om tredje steget misslyckades, så de är testade tidigare första och andra steget kan de förmodligen lyckas skjuta upp eftersom de redan gjort det. De är också dessa som kan användas i eller som bas till vapen. Men det är skillnad att bygga bärraketer och en arsenal interkontinentala missiler som når andra sidan stilla havet. Det är oklart vad de ska med det hela till om de inte har kunder, vapensystemen som kan vara relaterade har de inte testat för sig, eller infört i något stort antal. Så utveckling bör vara begränsad och kan vara inriktat på att få upp en satellit när det gäller hur bärraketerna är uppsatta. De andra systemen har förmodligen skillnader, men är mer oroande. Utan kunder ser det iaf dumt ut att producera nya långdistansvapen i större antal, eller testa sådana. Som tur är köpte aldrig länder som misslyckades på den här sidan — Libyen Nordkoreanska långdistansvapen heller, och har ju nu annan ledning. Libyen slutade ju köpa vapen från NK när de närmade sig världssamfundet och fick kontrakt på västerländska och ryska vapen innan de blev utkastade. Libyen hade t ex avtal om S-300 luftvärnsrobot-system som Israel övertala Ryssland att inte sälja till Iran. Som tur för oss kunde de varken ta ner flyg eller kryssningsrobotar. Nog skrivet.

       • En mycket intressant kommentar om NK. Jag anar att du vet detta om NK på grund av ett brinnande intresse, det handlar definitivt inte bara om att följa rapportsändningarna. Men tror du att länderna i regionen på allvar utgör ett hot mot NK, eller är det bara USA som är hotet?

         • Hot eller inte, Nordkorea har ju en gång stått under Amerikansk kärnvapenhot (och då alltså även Kina). Kinas kärnvapenarsenal är definitivt inriktad på att kunna slå tillbaka mot USA, men inte på att starta ett anfall att kunna slå till mot civila mål har liten militär eller strategisk betydelse. Sverige satt t ex aldrig ihop något kärnvapen för att vi inte kunde leverera något till ett relevant mål, men vi hade material för det.

           Sen ska man ju komma ihåg att uppdelningen blev smärtsam, de USA stötta i Syd hann döda kanske upp mot tiotusentals _misstänkta_ vänstersympatisörer innan Koreakriget utbröt, slogs gerillakrig eller uppresningar och mörda hundratusentals när kriget hade brutit ut utfört av retirerande styrkor, och medlemmar i Arbetarpartiet i Syd flydde till Nord innan de blev utrensade även där efter kriget. Redan under USAs styre så rensades de lokala folkkommittéerna, de förbjöds och militärstyret var inte populärt, vänsterpartier förbjöds i Syd under USAs militära ledning och förtrycket fortsatte och blev värre under Syngman Rhee. Inte för att det gick problemfritt till i Nord. I Syd hade iaf socialist och kommunistpartier och förbjudna fackförening flera hundratusentals medlemmar. I Sydkorea hade du massaker på politiska aktivister enda in på 80-talet. Den regimen alltså NK är ju såklart uppsatt för ett försvar av moderlandet, paranoid med sin fiende på gränsen med ett ganska stort antal av SAM-missiler för att skydda luftrum. 94 övervägdes en invasion innan Agreed Framework förmedlades med hjälp av Jimmy Carter. Idag tror jag ingen är sugen på att ta över försörjningsbördan, och som praxis attackerar vi visst bara försvarslösa länder idag. Irak hade ju avväpnats av FN t ex. Nog känner dom ett hot och nog finns det amerikaner även sådana som har haft höga poster eller har som hellre önskar att de inte finns. Det hela handlar nog mer om Nordkoreanernas egna uppfattning och Amerikanarnas och för den delen Japanernas och Sydkoreanernas egna uppfattning om frågan, USA vill gärna måla upp dom som hot och dra på större hotbild än som finns som alltid. Sydkoreanerna vill såklart inte dras in någon militär konflikt då de faktiskt skulle förlora styrkor och folk även om inte ett storskaligt krig utbryter, och det är ju faktiskt en riktigt risk samma gäller omvänt.

           Det enda vi kan säga säkert är ju att länder runt omkring har börjat en vapenrustning. Politiska läget i Sydkorea gör det lätt att bygga upp en aggressivare försvars/militär ton. Men även under demokratiska partiet så gick de runt överenskommelser för att ha möjlighet att slå till mot mål långt in i Nordkorea. NK är ju själva skyldiga, men de hade ingen o andra sidan väntat sig att de skulle visa någon återhållsamhet och har inte heller lovat att inte utveckla vissa typer av system om vi bortser från att de sa upp 1994s agreed framework och NPT efter det rasa samman och utveckla kärnvapen då som nog blir svårt att få avvecklade. Det är o andra sidan svårt att förvänta sig att Nordkorea ska dra ner sin militär, som kritiker hävdar att de måste innan något händer, som inte är så jättestor andel professionell när Sydkorea håller en på 600 000 män, har moderna vapen, utvecklar raket och kryssningsrobotar, moderna stridsplan, försöker skjuta upp satelliter (med rysk hjälp) osv. Det finns nog ändå en anledning att de vill ha säkerhetsgarantier, när något händer på allvar är svårt att säga omvärlden verkar glatt nöja sig med att neka Nordkoreanska flyktingar asyl de försöker på västerländska ambassader i tredje land som Thailand, vi verkar nöja oss med att de svälter och inte har ordentlig sjukvård och verkar mer än nöjda över att de är isolerade och ändå bara gör begränsat med sattyg för det mesta. På 80-talet låg de ju bakom mordförsök/bombattentat och flygplansbombningar t ex. USA kommer däremot inte skicka fler styrkor till Sydkorea eller skicka dit kärnvapen igen även om en vapenrustning sker inom regionen, men där spelar ju andra länder in också. Nu är jag lite långskrivandes igen. NK måste nog hitta annat att försörja sig på än Bronsstatyer i Afrika av dom som gör Kimstatyer hur som helst. Att koloniseras av Syd och Kina kan de nog inte är riktigt räkna med.

           Själv tror jag inte de behöver känna sig så hotade av omvärlden, men det är också omvärlden som måste släppa in Nordkorea i världssamfundet på något sett, isolering leder knappast till ett tryck på systemet om de inte har något annat att tillgå. Nordkorea bryter främst med omvärlden när de inte håller vad de lovar. O andra sidan får man vara noga med att det inte blir som diktaturer på arabiska halvön, men antikommunistiska krig gick ju inte i Vietnam, Laos, Kambodja heller och startade ju konflikten till att börja med. Fred måste nog ändå råda för att utveckling ska kunna ske, det räcker inte riktigt med en vapenvila och hota varandra fram och tillbaka. Taiwan och Kina samarbetar ju idag trotts militära hot och käbbel om självstyre. Hur ett återförenat Korea ser ut vet vi ju inte, båda sidorna har dock lovat att det ska ske fredligt.

           Vill du se hur löjliga de Nordkoreanska vänskapsföreningarna är i väst förresten där de blir utfryst från bland annat ”Socialistiska 1 Maj” i Danmark så rekommenderar jag den danska dokumentären ”En forening i modvind” från DR.