Riksbankens pris i ekonomi tillföll professor Angus Deaton. Publicerar här en analys av den marxistiska ekonomen Michael Roberts, som visar viktiga begränsningar i den världsbild som kommer fram ut Roberts analyser, översatt och obetydligt avkortad av mig.
Något liknande synpunkter har jag framfört i artiklar om Hans Roslings världsbild. (http://jinge.se/allmant/forskonar-hans-rosling-verkligheten.htm)
*Avslutningsvis presenterar Roberts – och jag separat – beräkningar som visar att fattigdomen kan avskaffas direkt*

Roberts artikel Vi har aldrig haft det så bra! (We’ve never had it so good!)
Nobelpriset i ekonomi i år gick till Angus Deaton skotsk professor vid ansedda Princeton-universitet. Detta inte egentligen en Nobelpriset utan ett pris till Alfred Nobels Minne. Bortsett från kontroversen om det bör kallas en Nobelpriset, vad har Angus Deaton att erbjuda?
Han är expert på fattigdomen i världen, konsumtionsmönster och hur man mäter detta. Media betonar att han visar att mänskligheten aldrig haft det så bra 2015 under kapitalismen. Som en kommentator uttryckte det: ”Deatons centrala budskap är djupt positivt, nästan härligt. Av de mest meningsfulla måtten – hur länge vi lever, hur friska, hur lyckliga vi är, hur mycket vi vet – livet har aldrig varit bättre. Lika viktigt är att det fortsätter att förbättras.”

Deaton har betonat att medellivslängden i världen har ökat med 50% sedan 1900 och fortfarande ökar. Andelen människor som lever på mindre än $ 1 per dag (i inflationsjusterade termer) har sjunkit till 14 procent från 42 procent så sent som 1981. Även när nu ojämlikheten har stigit i många länder, har den globala ojämlikheten mycket sannolikt fallit, mycket tack vare Asiens uppgång. Den digitala revolutionen har gjort det möjligt för människor att nu hålla kontakten med vänner och familj som bor på andra platser. De största framstegen mot cancer och hjärtsjukdomar har kommit under de senaste 20 till 30 åren. ”Saker och ting blir bättre”, skriver han, ”och enormt mycket.”
Men när vi gräver under rubrikerna har Deatons arbete ett mer subtilt meddelande som inte är fullt så positivt. Deaton klargör att framsteg när det gäller levnadsvillkor och livskvalitet är en relativt ny utveckling. ”I tusentals år har de som undkommer döden i barndomen stått inför svår fattigdom.” I sin senaste bok, The Great Escape, påpekar han att bara utvecklingen av vetenskap och minskningen av religionens inflytande har medfört att människor börjat kunna ”fly” från en kort, ofta smärtsam existens.

Deaton sammanfattar, baserat på data, att stigande utbildning är den mest kraftfulla orsaken till den senaste tidens ökning av livslängden i de flesta fattiga länder, ännu viktigare än ökade inkomster. En typisk indier har ungefär samma inkomst som en typisk britt 1860, men har en förväntad livslängd som för en europé i mitten av 1920-talet. Spridningen av kunskap om folkhälsa, medicin och kost förklarar skillnaden. Just det! Vad mediebevakningen om Deaton inte klargör är att en stor del av denna förbättring av livskvalitet och livslängd kommer från tillämpningen av vetenskap och kunskap genom statliga utgifter för utbildning, förbättrade avlopp, rent vatten, förebyggande av sjukdomar och skydd, sjukhus och bättre förhållanden för barn. Detta är saker som inte kommer från kapitalism utan från allmänna bästa.

Och det är inte så ljust. År 2013 rapporterade Världsbanken att det fanns ungefär 1,2 miljarder människor, varav 1/3 (400 miljoner) är barn under 13 år, som lever på mindre än 1,25 dollar per dag. Det är sant att det finns 721 miljoner färre människor som lever i extrem fattigdom år 2010 jämfört med 1981. Men denna minskning beror nästan enbart på ökad levnadsstandard i Kina och Indien. Den extrema fattigdomen har minskat i alla regioner. Men världens 35 låginkomstländer – varav 26 är i Afrika – har 103 miljoner fler extremt fattiga människor i dag än för tre decennier sedan.
Världsbanken skriver ”Bortsett från Kina och Indien verkar människor som lever i extrem fattigdom i utvecklingsländerna idag ha de lika dåligt som för 30 år sedan”.

Deaton själv erkänner detta ”Trots alla brister data får vi en ganska klar bild av fattigdomen runt om i världen”. Han påpekar bland annat att det har skett en ökning av inkomstskillnaderna och att det skett en ökning av antalet personer som lever på mindre än 2 dollar per dag stiger enligt de senaste uppskattningarna.
År 2010 levde 33 procent av de extremt fattiga i låginkomstländer, jämfört med 13 procent 1981. I Indien, den genomsnittliga inkomsten för de fattiga ökade till 96 cent under 2010, jämfört med 84 cent 1981, och i Kina där den genomsnittliga inkomsten steg från 67 cent till 95 cent. I Kinas statsägda fortfarande huvudsakligen planekonomiskt fungerande förbättrades situationen mest. Men den ”genomsnittliga” fattige i ett låginkomstland levde på 78 cent per dag under 2010, jämfört med 74 cent per dag 1981 – knappast någon förändring.

Tre fjärdedelar (77 procent) av dem som lever i extrem fattigdom bor på landsbygden. De extremt fattiga fortsätter också att släpa långt efter när det gäller tillgång till grundläggande villkor. Endast 26 procent av de fattiga hade tillgång till rent vatten under 2010, jämfört med 56 procent bland dem som lever på mer än 1,25 dollar/dag. Färre än hälften – 49 procent – av de extremt fattiga hade tillgång till el jämfört med 87 procent av de ”icke-fattiga”. Och medan 61 procent av dem över fattigdomsgränsen hade tillgång till grundläggande sanitet, hade bara 20 procent av de extremt fattiga tillgång till det.
För att nå målet att avsluta extrem fattigdom år 2030 måste takten i fattigdomsbekämpning i låginkomstländerna öka betydligt.
Nyligen har Världsbanken meddelat att det är dags att höja den globala fattigdomsgränsen till ca 1,90 dollar/per dag. Man uppskattar att denna gräns kommer att öka antalet extremt fattiga till 148 miljoner. För att ”extrem fattigdom” ska upphöra till år 2030 måste antalet extremt fattiga minska med närmare 182 000 människor per dag. Så den extrema fattigdomen stiger när man justerar fattigdomsgränsen till en mer realistisk nivå.

Kommer ”extrem fattigdom” avskaffas under kapitalismen? Deaton verkar tro det. Han är ”försiktigt optimistisk”. Men Deaton varnar också för stigande hot som den globala uppvärmningen, avtagande ekonomisk tillväxt och ökande ojämlikhet.

Men Deatons ”försiktiga optimism” verkar inte motiverad när Världsbanken drar slutsatsen att den huvudsakliga begränsningen i att avskaffa den extrema fattigdomen är brist på överföring av resurser från de rika länderna till de fattiga. Det innebär att fattigdom (enligt definition) skulle kunna upphöra direkt om regeringarna väljer att göra det. Världsbanken förklarar ”Antag att den reala BNP-tillväxten för utvecklingsländerna som helhet är 5 procent per år. Om 10 procent av denna BNP-tillväxt tillföll de 21 procent av utvecklingsländernas befolkning som är extremt fattiga, och detta fördelades så att varje fattig människa fick det belopp som behövdes för att komma över gränsen på 1,25 dollar/dag så skulle extrem fattigdom upphöra inom ett i ett år.”
Så mycket bättre det skulle vara med en värld där regeringar arbetar tillsammans för att hjälpa mänskligheten snarare än att representerar kapitalets och de rikas intressen.

Reflexioner (Anders Romelsjö).
Idag rapporterar Credit Suisse att antalet miljardärer ökat rejält, bl.a. i Indien och Kina, och att allt färre kontrollerar allt större del av rikedomen i världen (Detta ska behandlas i separat artikel).
Thomas Pogge, professor vid Yale universitet i USA uppger att omkring 18 miljoner dödsfall per år är relaterade till fattigdom, med stöd av FN-data (UNICEF 2005: inside front cover). Enligt hans uppgifter behövdes år 2006 330 miljarder US dollar för att höja alla de då 2 735 miljoner människorna som levde under Världsbankens fattigdomsgräns 2 US dollar/dag till över denna nivå. Det var mindre än 1 % av BNP i de rika länderna år 2005 (World Bank. World Development Report 2007. New York: Oxford University Press).
Och enligt affärstidningen Forbes mars 2008 fanns 1 125 dollarmiljardärer i världen år 2007, med samlade tillgångar på 4,4 biljoner US Dollar (”svenska biljoner”). Det skulle kosta totalt 800 miljarder USD under tio år – 20 % av miljardärernas tillgångar att förse hela jordens befolkning med basal hälso- och sjukvård, dricksvatten, sanitet och basal utbildning.

Kanske är dagens kapitalism ändå inte det optimala ekonomiska systemet?

i Andra om: Nobelpris, kapitalism, Politik, forskning, massmedia hälsa, demokrati utbildning,
KinaIndien
imperialism, krig

M Roberts artikel Hans Roslings verklighet BBC-undersökningen 2009 Cleveland Leader 9/4 2009 Frågeundersökning 2011 Pew Research Gallupundersökningen om USA som hot Globalresearch 15/12 Gulf Today 15/12 AB 13/12 Democracy Now London Review of Books Nyhetsbanken UD blogg Intervju med Putin mm Globalresearch artikelFria Tidningen 13/9 FIB-Kulturfront Reuters 16/9 SvD 3/9 DN 27/8 DN 28/8 DN 2 28/8 SvD 24/3 DN 21/3 SvD 22/3Svensson-bloggen Guardian Independent Amnesty SvD 15/3 Knut Lindelöfs blogg Aron Lund SKP-bloggen AFP