Läget i Brasilien

Den 19/8 publicerade jag ett blogginlägg om Brasilien ”Brasilien -Berättigad kritik? – Ny orange revolution på gång?” och fick några kommentarer (http://jinge.se/mediekritik/brasilien-berattigad-kritik-ny-orange-revolutionpa-gang.htm). Denna ganska långa kommentar av Jorge Capelán publicerar jag nu tacksamt som särskilt blogginlägg då det tillför värdefull information.

PT befinner sig i en svår situation just nu: Det handlar om att antingen hitta tillbaka till sina rötter eller möta ett mycket svårt bakslag — inte bara för PT och folket i Brasilien utan för alla de som vill se en ny multipolär världsordning befästas och utvecklas. Det är svårt att sia om konsekvenserna ifall högern kommer tillbaka till makten i Brasilien, de kan innebära ett slut på Latinamerika som fredszon. Det kommer säkert att påverka Mercosur, Unasur och CELAC negativt. Det är inte klokt att tona ner imperiets roll i det hela: För några månader sedan beviljades regeringen i Washington 2 miljarder dollar i anslag för att ”stödja” Latinamerika varav 200 miljoner var öronmärkta som ”stöd till demokratin”.
Lula
Nästan alla progressiva regeringar i regionen utsätts för en våg av destabiliseringskampanjer som blivit allt starkare de senaste månaderna. Kampanjen försöker utnyttja varje regerings respektive svaga punkter. I Brasiliens fall är retoriken speciellt våldsam, med uppmaningar till armén att avsätta Dilma Rousseff. De flesta demonstranter är dock inte fattiga. De tiotals miljoner brasilianer som lämnat fattigdomen bakom sig har fått lite mer än bara tillfället att handla vitvaror på kredit – PTs politik inom området har varit enastående på ett sätt som kanske är svårt att uppskatta utanför tredje världen.

Att det finns korruptionsproblem inom PT stämmer, och det är ett stort problem, men man måste kunna skilja mellan korruptionen som sådan och hur frågan används som politiskt redskap endast riktat mot PT. Faktum är att korruptionen präglar hela den brasilianska politiska klassen – och de högerpolitiker som idag anklagar PT för korruption har själva historiskt tjänat mycket mer på det än vad PT någonsin gjort. Politiker från nästan alla partier är utpekade och granskade i samband med dagens skandaler, men det är endast PT som är boven i dramat. Med det vill jag inte ursäkta PTs korruption naturligtvis.
En annan sak som är svår att förstå utanför Latinamerika är att PT inte fick någon mandat att bygga socialismen när Lula valdes in 2002. PTs styrkeförhållande räcker inte till det. Istället fick PT alliera sig med partier — speciellt till höger — för att kunna regera. Det stämmer inte som du skriver att PTs politik har varit nyliberal: Man kan inte kalla för nyliberal en politik som 1) Prioriterar samhällets fattigaste grupper 2) Ökar de sociala utgifterna och 3) Utvecklar den egna industrin. Den kanske inte var den abstrakt idealiska politik för en vänsterregering, men utifrån de faktiska förutsättningarna har den varit ett stort framsteg.
Dilma Rouseff untitled

Det är viktigt att inse att i dagens värld, när man vinner ett val, eller när man på annat sätt hamnar vid rodret för Staten, man bara har åstadkommit en begränsad makt. Man erövrar inte hela makten, bara en liten del av den — och man måste manövrera tillräckligt skickligt för att tillskansa sig en större kvot av makten. Och även om man har en militär, en polis, ett rättsväsen och en ekonomi och en mediemakt som motsvarar flertalets intressen då måste man till syvende och sist röra sig i en världsmarknad som är allt annat än socialistisk. Iakttagare som James Petras ofta gör grova misstag på denna punkt. Personligen tar jag med en (ganska stor) nypa salt allt vad Europas och USA:s heliga vänsterkor, från Chomsky till Petras, skriver om Latinamerika. PT har resurser att komma tillbaka, inte minst Lula vars anseende bland folket är mycket högt fortfarande. Ett stort problem är att alltför många inom PT alltför länge har upphöjt till dygder saker som egentligen var anpassningar till de rådande maktförhållande och tappat ur siktet nödvändigheten att flytta fram positionerna. Dilmas ekonomiska politik efter senaste valseger och dagens korruptionsskandaler är ett uttryck för det, men alltför många miljoner aktivister är medvetna om vad som står på spel, både i och utanför Brasilien.

FotbollsVM 2014

Brasilien demostrationer untitled

i Andra om: , ,, , , , , , ,

Blogginlägg 19/8 DN 17/8DN 14/7DN 11/7DN 24/6 DN 28/6 2014 Pål Steigan 22/6FotbollskanalenGlenn HysenFotbollsblogg DN 11/6För-VM i Brasilien 2013 -blogginlägg här 25/6 2013Sabrina Fernandes 12/6 DN 12/6 DN 23/6 2013 SvD 23/6DN 22/6KILÅS 22/6 Bilderblogg SvD 1/9 DN 29/8 DN 1/9 DN 29/8 SvD 27/8 SvD 29/8 Expressen 29/8 Expressen 29/8 NSD 14/8 NSD 14/8 Aftonbladet

  1 comment for “Läget i Brasilien

  1. Peter Grafström
    25 augusti, 2015 at 17:12

    Jag har samsyn med artikelskribenten.
    Brasilien måste i första hand bevara sin självständighet och hålla ställningarna mot Usas komprador-kandidater.
    Det är bra att han tar upp detta med socialismens många masker tex de amerikaner han nämner. Det är viktigt att ifrågasätta uppbackningen av alla skenbart progressiva rollspelare. Det är viktigt att peka på den av angloamerikanerna manipulerade fullspektrumdominansen av allt politiskt. Kanske inte alltid med medveten ond avsikt.
    De som vill se en maktförskjutning i majoritetens långsiktiga intresse bör inte lita på någon tidigare profet till vänster. Vare sig Marx eller någon annan. Så mycket av deras sponsring har kommit från storfinans och överklassoligarki med syfte att kontrollera alla.
    Och så mycket av verklighetsbeskrivningen har förvrängts av dessa eliters ränksmiderier bakom kulisserna.
    Utan starta om projektet från början med nya blanka ark. Och inte undlåta att studera helt andra modeller. Tex en del konservativa tänkare.
    Det gäller att splittra den privata sektorn så att man knyter an till de konstruktiva elementen och fokuserar kritiken på hur finansvärlden opererar vilket ger möjlighet till samsyn med många i den privata konkurrensutsatta sektorn.
    En viktig kritik mot socialism handlar om att det tenderar att bli byråkrati. De statliga och kommunalt anställda förlorar inte själva förtjänst på att vara saktfärdiga och ineffektiva.
    De vinner heller inte större förtjänster om de driver verksamheten effektivt. Den insikten resulterar i att liberaler vill privatisera för att ’rätta till’ den problematiken.
    Privatisering kommer snabbt i händerna på stora aktörer som kan gömma sig rätt bra. Karteller resulterar och kostnader skjuter i höjden.
    Liberaler har inga motmedel eftersom de inte har något emot att vara en del av nämnda parasiterande mekanism utan på alla sätt söker sig till såna vattenhål.
    De erkänner det inte men för liberaler är inte privata karteller ett problem utan en lösning.
    Socialister måste finna en lösning på hur gemensamt kontrollerad verksamhet kan få bättre styrsignaler. Marx har inga svar.
    Nytänkande behövs.

Comments are closed.