Den 19/8 publicerade jag ett blogginlägg om Brasilien ”Brasilien -Berättigad kritik? – Ny orange revolution på gång?” och fick några kommentarer (http://jinge.se/mediekritik/brasilien-berattigad-kritik-ny-orange-revolutionpa-gang.htm). Denna ganska långa kommentar av Jorge Capelán publicerar jag nu tacksamt som särskilt blogginlägg då det tillför värdefull information.

PT befinner sig i en svår situation just nu: Det handlar om att antingen hitta tillbaka till sina rötter eller möta ett mycket svårt bakslag — inte bara för PT och folket i Brasilien utan för alla de som vill se en ny multipolär världsordning befästas och utvecklas. Det är svårt att sia om konsekvenserna ifall högern kommer tillbaka till makten i Brasilien, de kan innebära ett slut på Latinamerika som fredszon. Det kommer säkert att påverka Mercosur, Unasur och CELAC negativt. Det är inte klokt att tona ner imperiets roll i det hela: För några månader sedan beviljades regeringen i Washington 2 miljarder dollar i anslag för att ”stödja” Latinamerika varav 200 miljoner var öronmärkta som ”stöd till demokratin”.

Nästan alla progressiva regeringar i regionen utsätts för en våg av destabiliseringskampanjer som blivit allt starkare de senaste månaderna. Kampanjen försöker utnyttja varje regerings respektive svaga punkter. I Brasiliens fall är retoriken speciellt våldsam, med uppmaningar till armén att avsätta Dilma Rousseff. De flesta demonstranter är dock inte fattiga. De tiotals miljoner brasilianer som lämnat fattigdomen bakom sig har fått lite mer än bara tillfället att handla vitvaror på kredit – PTs politik inom området har varit enastående på ett sätt som kanske är svårt att uppskatta utanför tredje världen.

Att det finns korruptionsproblem inom PT stämmer, och det är ett stort problem, men man måste kunna skilja mellan korruptionen som sådan och hur frågan används som politiskt redskap endast riktat mot PT. Faktum är att korruptionen präglar hela den brasilianska politiska klassen – och de högerpolitiker som idag anklagar PT för korruption har själva historiskt tjänat mycket mer på det än vad PT någonsin gjort. Politiker från nästan alla partier är utpekade och granskade i samband med dagens skandaler, men det är endast PT som är boven i dramat. Med det vill jag inte ursäkta PTs korruption naturligtvis.
En annan sak som är svår att förstå utanför Latinamerika är att PT inte fick någon mandat att bygga socialismen när Lula valdes in 2002. PTs styrkeförhållande räcker inte till det. Istället fick PT alliera sig med partier — speciellt till höger — för att kunna regera. Det stämmer inte som du skriver att PTs politik har varit nyliberal: Man kan inte kalla för nyliberal en politik som 1) Prioriterar samhällets fattigaste grupper 2) Ökar de sociala utgifterna och 3) Utvecklar den egna industrin. Den kanske inte var den abstrakt idealiska politik för en vänsterregering, men utifrån de faktiska förutsättningarna har den varit ett stort framsteg.

Det är viktigt att inse att i dagens värld, när man vinner ett val, eller när man på annat sätt hamnar vid rodret för Staten, man bara har åstadkommit en begränsad makt. Man erövrar inte hela makten, bara en liten del av den — och man måste manövrera tillräckligt skickligt för att tillskansa sig en större kvot av makten. Och även om man har en militär, en polis, ett rättsväsen och en ekonomi och en mediemakt som motsvarar flertalets intressen då måste man till syvende och sist röra sig i en världsmarknad som är allt annat än socialistisk. Iakttagare som James Petras ofta gör grova misstag på denna punkt. Personligen tar jag med en (ganska stor) nypa salt allt vad Europas och USA:s heliga vänsterkor, från Chomsky till Petras, skriver om Latinamerika. PT har resurser att komma tillbaka, inte minst Lula vars anseende bland folket är mycket högt fortfarande. Ett stort problem är att alltför många inom PT alltför länge har upphöjt till dygder saker som egentligen var anpassningar till de rådande maktförhållande och tappat ur siktet nödvändigheten att flytta fram positionerna. Dilmas ekonomiska politik efter senaste valseger och dagens korruptionsskandaler är ett uttryck för det, men alltför många miljoner aktivister är medvetna om vad som står på spel, både i och utanför Brasilien.

i Andra om: korruption, fotboll,miljö, protester, Brasilien, polisen, FIFA, Politik, VM, orättvisor kapitalism