Jag upphör inte att förvånas över att svenskar kan vara så intresserade att de sitter uppe för att titta på en debatt mellan två presidentkandidater i USA. Denna häpenhet gäller givetvis även mitt eget intresse, för debatten som sådan var knappast något som egentligen borde väcka uppmärksamhet.

Det som däremot väcker viss förvåning hos mig är att ålderskillnaden är så frapperande. John McCain ger ett gaggigt intryck bredvid Barack Obama, något som givetvis inte kan vara bra sett ur hans vinkel. Tittarna ställer sig förstås frågan direkt om han kommer att klara att vara president. Vad som händer om han plötsligt dör vet alla redan, då blir det en skjutgalen och tokkristen hockeymorsa med en bondsk accent som flyttar in i Vita Huset.

Om de extremreligiösa och neokonservativa redan idag har ett enormt inflytande över den amerikanska utrikespolitiken, vad skulle de inte få då?

Att använda ordet ”debatt” på denna tillställning är dessutom ett missgrepp. Publiken ställer en fråga varpå den av kandidaterna som ska svara inleder med ”- Det var en mycket bra fråga”, sedan vänder han sig till resten av publiken och berättar vad den andra kandidaten skulle ha svarat eller ha gjort, och varför det är så viktigt att väljarna röstar på den som svarar. Konceptet känns förlegat och gammalmodigt och den typen av debatter tråkar ut sin publik.

På slutet av debatten var det en man som frågade vad kandidaterna skulle göra om Iran anföll Israel. En sådan fråga kan få håret att växa inåt. Iran har inga sådana planer, har aldrig haft sådana planer, och kommer aldrig att få sådana planer. Det vet alla men likafullt ska det låtsas som om Iran håller på att bygga en atombomb. Att den religiösa lobbyn tillsammans med de neokonservativa driver en sådan linje, och att de dessutom använder betydande resurser för att pumpa ut sådan desinformation vet vi. Det ingår i den icke uttalade planen på en total amerikansk hegemoni, det är orsak nog att läsa Pierre Gillys bok – Bombdiplomati, som jag tidigare har skrivit om.

Svaren som kandidaterna gav var de förväntade. McCain skulle direkt skicka The Marines, även om han inte sa så ordagrant, Obama sade att man

måste sitta ner och prata med iranierna innan något sådant hände. Det var med andra ord lika spännande som att sitta och se på när målarfärg torkar.

En helt annan sak fascinerade mig faktiskt, och det var att se hur en webbtidning faktiskt klarar av att sända strömmande video. Jag har sett det förut, men det ger ett lite märkligt intryck när ”bilden” tidningen använder är rörlig, med ljud, och sänds direkt. Vi kommer inom några år få se en dramatisk förändring av mediebranschen, och i takt med ökande bandbredd så kanske förändringen kommer bli ännu mer drastisk än vad vi nu anar.

Det blev mitt bestående intryck tillsammans med konstaterandet att John McCain börjar bli gaggig.

AB1 DN1 SvD1 it VG Dbl Pol

[tags]McCain, Obama, Presidentval, Debatt, Pierre Gilly, Iran, Israel, Irak, USA, Bush, Desinformation, Kärnvapen, Mediekritik, Politik[/tags]