I början av år 2009 så reste Jan Guillou med Jimmie Åkesson på ett slags valturné, eller i vart fall en för-
beredande rundresa i landet. Guillou skrev sedan ett par tämligen blodfattiga rapporter i Aftonbladet som gick ut på att Sverigedemokraterna trots allt var ett relativt väluppfostrat sällskap. Jag minns artiklarna och kommer också ihåg att jag såg ut som en fågelholk vid läsningen. Idag skriver han i Aftonbladet att artiklarna kan te sig märkliga, och lite längre ner:
Jan Guillou i AB: ”Våren 2009 var helt enkelt Sverigedemo-
kraternas mest harmlösa period och det var kulmen på en mer än sju år lång ”normaliseringsprocess”, deras eget uttryck, de senaste fyra åren under Jimmie Åkessons ledning.
”Normaliseringsprocessen” var till en början en ren avnazifiering. Partiets skinnskalleveteraner utrensades en efter en, alla som yttrade sig öppet rasistiskt likaså, naziuniformer på mötena förbjöds, krav på dödstraff och deportation av alla invandrare som kommit efter 1970 togs bort, Jimmie Åkesson var en av författarna till ett nytt partiprogram där all rasism var borttvättad.” (Min fetning)
Sedan nämner Guillou den debattartikel som jag själv har citerat många gånger, den som Åkesson skrev i Aftonbladet där han hävdade att frågan om muslimerna i Sverige var den mest angelägna av alla frågor, ett problem som han skulle ta ansvar för att lösa. I slutet av artikeln skriver JG:
Jan Guillou i AB: ”De fördubblade sina röster i senaste riksdagsvalet. Och där sitter nu deras kärna av före detta socialdemokrater med lång näsa. Partiet är Sveriges mest toppstyrda. Grobianer som Björn Söder och bröderna Ekeroth och deras kompisar tog hand om ledningen – och försörjningen. Deras huvudsakliga propaganda går ut på rent hat. Omedelbart efter terrorattacken i Oslo gick flera partimedlemmar jublande ut på nätet med uttalanden som: ”Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer att avföljas” (avrättas?).
När det visade sig att det var en meningsfrände i nästan allt som låg bakom massmordet satte de hårda gossarna i partiledningen givetvis i halsen och började i stället jämra sig över hur orättvist det var att man från så många håll ”utnyttjade” att Anders Behring Breivik var en sympatisör med samma världsbild som de själva. Jimmie Åkesson började upprört kalla sig själv för demokrat. Vilket inte är lite fräckt, demokrati förutsätter alla människors lika värde, till och med muslimers lika värde.”
Personligen anser jag att Jan Guillous trovärdighet skadas av att han nu friskriver sig från de artiklar som han skrev i tidningen 2009. Det verkar som om det först är nu han upptäckt att Åkesson & Co brukade sjunga Horst-Wessel-Lied (sv. Horst Wessel-sången) eller Die Fahne hoch (sv. Fanan högt), Wiki: ”Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiets (NSDAP) och det nazistiska SA:s officiella sång. Den framfördes i Nazityskland i direkt anslutning till Deutschlandlied och fungerade därför i praktiken som ett slags andra nationalsång.”
Men det kanske är bra. Själv anser jag att Guillou är en av landets absolut skarpaste skribenter, fast nog var det väl onödigt att demonstrera så tydligt att även solen har stora fläckar ibland?
it Andra om: Jan Guillou, Jimmie Åkesson, Björn Söder, bröderna Ekeroth, Sverigedemokraterna, Politik, Rasism, Främlingsfientlighet, Naziuniformer, Anders Behring Breivik ab12 ex1 dn12 svd12
11 svar till “Jan Guillous stolpskott”
Det är skandal att inte tidningarna skriver om Kalibers ljudinspelningar där de har med nazzesångerna. Det är dessutom svagt av Gijo att inte ha avslöjat dem tidigare. Mysreportage från olika städer och tågresor.
Tydligen har Janne missat att det var under Mikael Janssons ledning 1995-2005 som SD förbjöd uniformer och bröt banden med ns-skinheadsen som figurerade flitigt på Anders Klarströms tid.
Det stora problemet för SD på den tiden var att partiet faktiskt var ”demokratiskt” uppbyggd – med det menar jag att medlemmarna fick utforma politiken till skillnad från dagens toppstyrda dito- vilket ledde till att partiet behöll flera extrema punkter som totalförbud mot aborter, förhindrande av adoptioner utanför ”den västerländska kulturkretsen”, dödsstraff, livstids fängelse vid tredje återfallet för brott och så vidare… Säger en hel del om SDs gräsrötter som idag hålls i stramare tyglar.
Tydligen har Janne missat att det var under Mikael Janssons ledning 1995-2005 som SD förbjöd uniformer och bröt banden med ns-skinheadsen som figurerade flitigt på Anders Klarströms tid.
Det vore ju lämpligt att du presenterade källa. Jag gjorde ju det…
Det står att läsa på wikipedia att det var under Janssons ledning som de första stora avstegen från den tidiga nazistbetonade rörelsen:
”Mikael Jansson från Örebro tog över partiledarskapet,[16] och började städa upp i partiet.[18] Sverigedemokraterna förbjöd 1996 bombarjackor och uniformsliknande klädsel vid sina möten.”
Åkesson tillträdde ju som bekant 2005 och SD hade putsat upp sin fasad till mer ”rumsren” islamofobi redan innan med rekrytering av före detta moderaten Sten Andersson 2002
(http://sv.wikipedia.org/wiki/Sten_Andersson_%28sverigedemokrat%29)
Det var också fler nazzesånger som sjöngs på den tiden…
Det vore ju lämpligt att du presenterade källa. Jag gjorde ju det…
Jag har inte följt giijoos artiklar i ämnet, men av ovanstående text kan man ju tolka det som om han under ’valturnen’ samlade material för att kunna framställa ett vassare textmaterial vid en senare tidpunkt. Inte bränna av alla kort på en gång etc. Lite taktik enligt Sun Tzu alltså. För jag kan svårligen föreställa mig giijoo som förespråkare av den politik som nämnda parti för?!
”Avnazifiering” är något jag aldrig kunnat förlika mig med. Varför är det så viktigt att förändra ett parti så grundligt? Står man för något så står man väl för det, vill man ha något helt annat lägger man väl sin röst någon annanstans? Det är som att spruta in äppelsmak i apelsiner. Eller som om sossar skulle rösta på (m) om de skulle börja kalla sig för arbetarparti. Hrm… Man får väl vara glad om en och annan fortfarande läser innehållsförteckningen och inte bara kollar på de fina färgerna på förpackningen. Och ”artiklar” i Aftonbladet av förstockade nästan-föredetta-journalister som saknar rampljuset så mycket att de gladeligen slänger bort sina forna ideal och står och flinar med brunskjortorna.
Jag har hängt upp mig på Guillous två avslutande meningar i artikeln: ”För att inte tala om alla proteströstare. Vi är ju inte 300 000 utlänningshatare i Sverige.”
Vi!? Antar att han med ordet ”vi” menar svenskar eller Sverige, jag läste det först som att han skulle varit en av proteströstarna. För det kan han väl ändå inte vara?
Det jag kan tycka kommer bort i den svenska diskussionen är att Sverigedemokraterna faktiskt har sina rötter i vitmaktrörelsen. För inte så länge sedan var det ett regelrätt nynazistiskt parti.
Inget av de jämförbara nordiska partierna har varit det. Inte Fremskrittspartiet eller Sannfinländarna. Inte ens Dansk Folkeparti, som ju ofta lyfts fram som ännu mer radikala än SD. Precis som en gång i tiden svenska Ny Demokrati är dessa tre borgerliga, konservativa partier som kantrat i främlingsfientlighet och högerpopulism. Men de är inte före detta nazistpartier.
Både Guillou och andra som brukar kommentera SD verkar ofta nöja sig med att partiet själv försökt ”tvätta” bort sitt naziförflutna. I vilket annat sammanhang skulle någon tycka att det räcker?
Ja då tycker jag i alla fall att sannfinländarna är roligare än de bruna SD.