Jan Guillou – Succé som vanligt

Av Sveriges samlade författarelit så har antagligen Jan Guillou det totala rekordet i antal sålda böcker. Han säljer bra därför att hans kunskaper i kombination med skrivförmåga och fantasi gör honom extra lämpad att skriva.

När han då släpper en bok som han kallar Ordets makt och vanmakt, som är memoarer om ”Mitt skrivande liv” som underrubriken lyder, så kommer det absolut bli en i raden av boksuccéer. I vanlig ordning kommer ett antal kulturskribenter gnälla, precis som man kan förvänta sig att diverse kollegor till honom inom dagspressen kommer att göra. Inget är nytt under solen, inte heller att denna bok är läsvärd. Det överraskar ingen.

I bokens början berättar han om sin syn på sitt eget unga jag, det är lika intressant som roande. Sedan är antagligen de flesta välbekanta med hans karriär både som journalist och författare, en karriär i med och motgång som vi får följa genom hela boken. För så är det, det börjar inte med IB-affären lika lite som det slutar med denna memoarbok. Själv tillhör jag samma generation som Guillou så jag har följt hans skrivande i många år, jag har dessutom själv varit perifert aktiv i verksamheter som han har varit djupt involverad i, så det är återseendets glädje med att läsa dessa berättelser utifrån ett annat perspektiv än tabloidpressens löpsedlar.

Boken överraskade inte som jag skrev, vare sig mig eller andra. Men den ger ett annat perspektiv på händelser som många av oss relaterar till, ibland på ett sätt som närmast kan beskrivas som lite raljant, men nästan alltid med en underton av humor som gör att läsarna läser den med uppdragna mungipor.

guillou

Så var det för mig, och så blir det för de flesta. Ja möjligen inte om man är Folkpartist, eller arbetar på Expressen, eller på Bonnierförlagen, Norstedts och diverse andra institutioner som Guillou har en relation till. Men det gör å andra sidan att vi andra har möjlighet att flina några extra gånger. Det är 467 sidor med sträckläsningsvarning.

i Andra om: , , , , , , , , , , , , t gp svd12 dn1 ab12 ex1

  6 comments for “Jan Guillou – Succé som vanligt

  1. Tuomo
    2 september, 2009 at 11:57

    Jan Guillou – sitt eget vildsvin. Men det hindrar inte att det kan bli bra ändå.

  2. Sara G
    2 september, 2009 at 17:33

    Jan Guillou avgjort bästa bok är Ondskan, så det är möjligt att även den här nya boken om honom själv blir lika bra, en klassiker.
    Jag har däremot mycket svårt för hans agent- och
    pojkböcker.

  3. 2 september, 2009 at 19:17

    Jinge glömde skriva om att boken klär av Sverige och är en väldigt bra historieskrivning om Sverige, dess politiker, säkerhetspolis, media och allt annat som varje människa borde känna till men blivit undanhållen p g a starka makter som velat skydda sig själva och framställa verklighetsn så som den inte är egentligen.

    Läs den. Den är värd 200-250 spänn och kan läsas mer än en gång.

    • 2 september, 2009 at 19:22

      Magnus: Jinge glömde skriva om att boken klär av Sverige och är en väldigt bra historieskrivning om Sverige, dess politiker, säkerhetspolis, media och allt annat som varje människa borde känna till

      Jag glömde inte alls. Folk vet att herr Guillou ägnat mycket av sitt skrivande åt det, och eftersom det är en memoarbok om ”skriftställaren” Guillou så räknar alla med just det.

      Och den är mycket bra, men det tror jag framgick. jaså, den kostar såpass mycket? Ptja, det är väl en fördel med att ha en välbesökt blogg… :-P

  4. 2 september, 2009 at 19:32

    Jinge: Mitt syfte med mitt förtydligandet om innehållet var inte avsett som kritik mot din text, även om jag tycker att du kunde brett på mer, utan mer som reklam för boken, som nog passar dina läsare som hand i handske.
    När jag dyrt, 200:-, köpte boken var jag rädd att Jan Guillou skulle ha skrivit en äreskrift över sig själv men så var absolut inte fallet.

  5. Sara G
    3 september, 2009 at 13:05

    Så här skriver Peter Bratt om Guillou – och om mycket mer angående Jan Guillous lögner – i dagens DN:

    ”…Han gjorde alltmer IB-affären till sin egen. Håkan Isacsson, den avhoppade IB-agenten, som var den verkliga hjälten i historien och utan vars insats det inte hade blivit någon affär, låtsades han knappt om. Håkan berättade för mig att han knappt ens hälsade om de råkade mötas på gatan.

    Jag tyckte det var djupt ohederligt och hade bestämt mig för att säga det i TV-programmet. Under många år hade jag valt att tiga. Först därför att jag inte med vårt käbbel ville förstöra saken för vänstern, sedan därför att min trovärdighet åren efter Geijer-affären inte v ar den bästa, milt uttryckt. (Saken blev inte bättre därför att det spreds en myt att jag skulle ha avslöjat Leif GW Persson som källa till den historien. Det gjorde jag nu inte, jag berättade det i förtroende för Jan Guillou, vilket är en helt annan sak, men det är nu en annan historia.)
    Jan kände nog på sig vad som komma skulle den kvällen i tv och slängde plötsligt ur sig att jag skulle ha angett honom för att ha stulit IB:s post. Jag blev totalt överrumplad, vilket säkert var hans syfte. Jag fick i alla fall sagt att jag tyckte det var ohederligt att stoltsera med lånta fjädrar, vad gällde IB-affären…”

Comments are closed.