Jakob Hellman

Jag tillhör den stora skara människor som minns Jakob Hellmans CD ”…Och stora havet” som släpptes 1989. Jag var helt övertygad om att vi i Hellman hade en artist som skulle nå framgångar i branschen som var klart jämförbara med Evert Taubes. Han var annorlunda och hade stor precision när det gällde att snickra ihop en melodislinga och en text som gick rakt in i lyssnarens hjärta. Men han – försvann.

Ryktesspridningen blev förstås enorm, alla funderade på vart han hade tagit vägen, han praktiskt taget gick upp i rök.

AB: ”– Det känns skitbra, sa han efteråt.
1989 släppte Jakob Hellman ”… Och stora havet”, för att sedan tystna. På den tiden hette programledaren Bosse Larsson. Samme Larsson kallade nyligen Allsången för ”ett jädra popprogram” i en konkurrerande kvällstidning. Men trots det ser den 44-årige popstjärnan ut som en lika sällsynt fågel på Skansen nu som han antagligen hade gjort för 20 år sedan.
Något sammanbiten sjöng han sin ”Hon har ett sätt”.
– Ja, det är allsång. Man får sjunga med också, sa han mitt i låten.
– Det kändes skitbra, säger han emellertid till Anders Lundin efteråt.”

Jakob Hellmans deltagande i Allsång från Skansen gjorde att undertecknad för ovanlighetens skull bänkade mig och tittade. Och visst, det märktes att han inte var några och tjugo längre. Det var inte längre samma spänst i sången och ungdomligheten var som bortblåst av lätt insedda skäl. Nu ska man inte jämföra ett liveframträdande med en välproducerad skiva, men trots den insikten så tyckte jag att Hellman inte ens snuddade vid sin gamla nivå. Dessutom lät han gnällig när han påpekade för publiken att det var allsång. Han bortsåg uppenbarligen ifrån att de yngre som stod längst fram knappast visste vem farbror Hellman var.

Underhåller man inte sitt artistskapså faller man i glömska, framför allt hos dem som inte ens var födda 1989 då hans dundersuccé kom ut i skivaffärerna. Sedan kan jag tycka att hans påtagligt bristande rutin när han intervjuades av program-
ledarskapet både i programmet och i webbsändningen efteråt visade att den naturliga självsäkerheten saknades.

En lustig detalj i sammanhanget var att han i en annan artikel i Aftonbladet fick frågan om vad det var som fick honom att återvända till scenen trots att han inte hade något nytt material.

AB: ”– Pengar är absolut en drivkraft. Vi har länge levt på Carolinas prästassistentlön och nu känner jag att jag måste bidra till hushållet. Jag vill ha lite mer pengar än vad jag har, men jag vill inte bli någon rikglidare, det har jag inget behov av.”

Jag vet att det låter gnälligt, men varenda artist skulle ha svarat ”- Jag längtar efter mötet med publiken, och att få stå på en scen och spela och glädja människor.” Men inte Hellman, han säger som det är, han behöver pengar. Möjligen är det den ohöljda sanningen som gjorde att hans skiva 1989 kändes så ärlig och kommen från hjärtat, men visst finns det en risk att han inte kommer att nå upp till 1989 års nivå, en betydande risk.

Sedan kan jag tycka att det är trist att media ägnar sig åt att spekulera kring hans spelavbrott i närmare tjugo år, det har talats om både sjukdom och missbruk, själv tycker jag att det räcker med att Jakob Hellman är en lika udda som ovanlig person, ett sorts unikum som borde tillåtas att få vara just det han är – Jakob Hellman.

i , , , , , , , , ab1 ex1 svd t

  12 comments for “Jakob Hellman

Comments are closed.