Enligt vår åsikt hänger den aktuella militära operationen ihop med det sätt på vilket militariseringen påverkar det israeliska samhället. I Israel är krig inte bara ”politik på ett annat sätt” – krig ersätter politiska åtgärder. Israel kan inte längre föreställa sig en annan lösning på en politisk konflikt än fysiskt övervåld. Inte att undra på att landet är benäget att fastna i ett evigt kretslopp av dödligt våld. Och när kanonerna dundrar hörs ingen kritik.

Detta upprop som länge har varit på gång är extra angeläget genom den brutala militära operationen som nu sker i vårt namn.

Det är visserligen stridssoldater som genomför dagens krig men det de gör skulle inte vara möjligt utan de talrika administrativa uppgifter de flesta av oss utförde. Så det finns anledning att bekämpa inte bara krigshandlingarna i Gaza utan också den israeliska militärapparaten som sådan i sin helhet. Det är budskapet i detta upprop.
I vår tjänst såg vi att trupper som opererar i de ockuperade områdena inte är de enda som utövar kontroll över palestiniernas liv. Hela militärapparaten är inblandad. Därför vägrar vi att tjänstgöra som reservister och vi stöder alla de som vägrar lyda inkallelseorder.

Den israeliska armén som är en grundläggande del av israelers liv styr också över palestiniernas liv. Militären spelar en avgörande roll i varje planering och i alla förslag som uppstår i den nationella diskursen, något som förklarar avsaknaden av verklig debatt om icke-militära lösningar på Israels olika konflikter.

De palestinska invånarna på Västbanken och i Gaza saknar medborgerliga och mänskliga rättigheter. De lyder under andra lagar än deras judiska grannar. Detta är inte enbart de israeliska soldaternas fel och de är följaktligen inte de enda som måste vägra krigstjänst. Många av oss hade logistiska och administrativa jobb inom armén och där blev det uppenbart att hela det militära systemet bidrar till förtrycket av palestinierna.

Många soldater som har icke-stridande uppgifter vill inte vägra tjänstgöring eftersom de tror att dessa uppgifter – som ofta är rutinmässiga och banala – inte har något att göra med det våldsamma resultatet som uppstår någon annanstans. Och handlingar som inte är oviktiga, t ex beslut om palestiniers liv eller död fattas på kontor som ligger flera kilometer från Västbanken. Besluten är hemligstämplade så det är svårt att få igång en offentlig debatt om dem. Tyvärr vägrade inte vi heller alltid att utföra de uppgifter som ålades oss och på det sättet bidrog också vi till militärens våld.

Under vår tid i armén bevittnade vi (och deltog i) militärens strukturella diskriminering av kvinnor som börjar med sorteringen och utdelandet av underordnade roller , de sexuella trakasserierna som var en daglig realitet för en del av oss och invandrarnas integrerings centra som är beroende av hjälp från uniformerad militär. Vi såg också hur byråkraterna medvetet placerar teknikstudenter på tekniska arbetsområden utan att ge dem chansen att tjänstgöra inom andra områden. De placerade oss i utbildningar tillsammans med människor som liknade oss själva i stället för att blanda människor från olika håll och ge dem möjlighet att lära känna varandra som armén själv påstår att den gör.
Man försöker ge en bild av armén som en institution som underlättar social rörlighet – en språngbräda in i det israeliska samhället. I själva verket vidmakthåller man segregering. Det är inte av en slump som de som kommer från medelklass-och höginkomstfamiljer hamnar i elitförband och sedan ofta får jobb på tekniska företag med höga löner. Det är inte heller en slump att soldater från underhållsförband som lämnar militären, ofta för att kunna försörja sina familjer, kallas för vapenvägrare eller desertörer.

Militären försöker skapa en image av ”den goda israelen” som i själva verket får sin makt genom att underkuva andra. Den centrala plats som militären har i det israeliska samhället och dess idealiserade image samverkar till att sudda ut Mizrachis, etiopiernas, palestiniernas, ryssarnas, drusernas, de ultra-ortodoxas och kvinnornas kulturella egenart.
Vi deltog alla, på ett eller annat sätt, i denna ideologi och spelade rollen av ”den goda israelen” som lojalt tjänar armén. För det mesta gynnades verkligen vår ställning senare på universitet och på arbetsmarknaden. Vi hade kontakter och gagnades av det israeliska samförståndets varma omfamning. Men av skäl som ovan nämns var dessa fördelar inte värda priset.

Lagligt sett är några av oss fortfarande registrerade som reservister. (Andra har lyckats att få dispens) och militären har våra namn och personuppgifter samt har laglig möjlighet att inkalla oss till ”tjänst” Men vi kommer inte att delta på något sätt.

Det finns många skäl till att vägra tjänstgöring inom den israeliska armén. Också vi har olika bakgrund och motiv för varför vi skrivit detta brev. Men vi stöder de som vägrar tjänstgöring, skolungdomarna som skrev ett brev en deklaration om vägran, de ultra-ortodoxa som protesterar mot en ny inkallelselag, de drusiska krigstjänstvägrarna, alla de vars samvete, personliga eller ekonomiska situation hindrar dem från att tjänstgöra. Under en täckmantel av prat om ”jämlikhet” tvingas de betala priset. Men nu får det vara nog! (Nu räcker det!)”

Undertecknat av Yael Even Or samt ytterligare ett fyrtiotal kvinnor

* Bilden visar demonstrationen i London nyligen.

* Sätt in pengar på Palestinainsamlingen 90 11 57 – 8 och skriv GAZA.

i Andra om: Israel, kemiska vapen, kärnvapen,folkrätt imperialism, Palestina, krig, USA, Politik, FN, massmedia bombningar Gaza, utrikespolitik Hamas opposition, ”unconventional warfare”, demokrati,fred, desinformation, terrorism, vapen,PLO, vapen,

Ett exempel på diskrimineringen är att kvinnor ofta förvisas till lågstatus-positioner som sekreterare. Ett annat exempel är det system som diskriminerar Mizrachi (judar vars familjer har sitt ursprung i arabländer) genom att hindra dem från att på ett jämlikt sätt befordras till arméns mest prestigefyllda förband. I det israeliska samhället är ens militära enhet och position avgörande för ens senare yrkeskarriär i det civila livet.