Integrationens svåra frågor


Integrationspolitiken är kritiserad, sannolikt av goda skäl. På DN Debatt publicerade Bert Karlsson 12/1 ett inlägg med titeln ”Nio punkter för ett bättre och billigare flyktingmottagande”. Följande dag meddelar Migrationsverket att man ”ger Bert Karlsson rätt på många av hans punkter om migrationspolitiken på DN Debatt. Båda pekar ut upphandlingsreglerna som ett stort problem ” Detta gästblogginlägg av Ulf Karlström, som bidragit med många inlägg i skilda frågor ger ett mer grundläggande, centralt perspektiv.

Ulf Karlströms artikel.
Masoud Kamali, idag professor i sociologi och socialt arbete vid Mittuniversitetet, blev känd för en större allmänhet som särskild utredare i utredningen ”Om makt,integration och strukturell diskriminering. Han utnämndes 2004 av dåvarande ministern Mona Sahlin, i den gamla Göran Persson-regeringen. Huvudbetänkandet publicerades drygt 2 år senare, ”Integrationens svarta bok” (SOU 2006:79, 378 sidor). Utredningen släppte även flera andra skrifter, t ex antologin ”Den segregerande integrationen. Om social sammanhållning och dess hinder” (SOU 2006:73). Om den senare skrev t ex DN på ledareplats 7 jul 2006: ”Enmansutredaren Masoud Kamali går i ”Den segregerande integrationen” till personangrepp mot människor som inte delar hans åsikter”. Överdriven och direkt fientlig kritik riktades mot utredningen, och resultatet blev i stort sett att Sahlin lät den åka i papperskorgen.
Man kan rikta kritik mot Kamalis slutsatser, vad gäller vissa synsätt, men han presenterade ett väl underbyggt och radikalt synsätt. Och han angrep helt riktigt status quo, det vill säga att ingenting hände (och det samma gäller idag). Det borde ha prisats och förtjänat att lyftas fram. Så skedde inte. Vad var det då för perspektiv Masoud Kamali lyfte fram?
Utredningen den segregerande integrationen

”Integrationspolitiken har kommit till en återvändsgränd eftersom den endast kan förverkligas genom att ständigt återskapa uppdelningen mellan ”vi” och ”dem”. ”Vi” ”svenskar” som är integrerade, och ”de” ”invandrarna” som ska integreras i ”vårt” samhälle och därför behöver integrationspolitik. Denna utrednings tillkomst ska ses i ljuset av kritiska röster inom forskarvärlden och i den offentliga debatten, som utmanat integrationstänkandet med krav på att skifta fokus från svårigheterna att ”integrera” ”de andra” till diskriminerande strukturella och institutionella sammanhang i det svenska samhället.

* ”En röd tråd i utredningens arbete har varit att vända på den diskriminerande ordningens diskursiva makt och att skapa utrymme för en kritisk granskning av eliternas tolkningsföreträde i diskrimineringsfrågor”. (sid. 10)

* ”Det finns ett dilemma i det svenska och även i det europeiska integrationstänkandet och integrationspolitiken. De officiella deklarationerna om allas lika värde, ett samhälle för alla och likabehandlingsprincipen, motverkas ständigt av den strukturell/institutionella diskrimineringen som… bryter mot likabehandlingsprincipen genom att diskriminera vissa grupper…” (sid. 11).

* ”Från början av 1990-talet i och med den tilltagande politiska rasismen på den svenska politiska scenen har ’invandrarfrågan’ och ’invandrarnas integration’ hamnat i fokus.” (sid. 12).
Utredningen om integration

* Utredningen ”visar på processer som urskiljer och sorterar ut människor från samhällets rätts- och trygghetssystem utifrån etniska och rasifierade principer” (sid. 14).

* ”Rapporterna visar att diskriminering förekommer inom alla sektorer i arbetslivet och på arbetsmarknaden. Dessa resultat går mot föreställningen om att rasism och diskriminering är kopplade till illvilliga människors maktutövning. De visar i stället att det är genom vardagliga handlingar, utförda av vanliga människor, som diskriminering, exkludering och underordning skapas och vidmakthålls” (sid. 17).

* ”Utredningens resultat visar att den strukturella/institutionella diskrimineringen är både en orsak och en konsekvens av maktojämlikheten i Sverige och att den skapas och permanentas genom den komplexa interaktionen mellan strukturella villkor, institutionella arrangemang och individuella handlingar. En förutsättning för diskriminering är uppfattningen om att människor är ”olika”, har olika värden och att denna olikhet motiverar särbehandling.” (sid. 20).
Invandringspolitik

* ”Invandrarskap associeras till en bristsituation både när det gäller kompetens, sociala färdigheter, kunskap om samhället och om arbetslivets villkor. Vidare markeras denna underordning genom ett ständigt ifrågasättande av rättigheter som är självklara för andra.” (sid. 20)

Ett effektivt sätt att upprätthålla de privilegier som bygger på en hierarkisk ordning är att förneka att en sådan ordning existerar. I maktens verklighetsbeskrivning råder jämlikhet och meritokrati, diskrimineringen är en anomali och den etniska ojämlikheten ett övergående problem.” (sid. 21)

”Den nuvarande integrationspolitiken har kontraproduktiva utgångspunkter och fel fokus. Utredningens rapporter och annan forskning visar att både den generella välfärdspolitiken och den etniska integrationspolitiken har motverkat sitt syfte och förstärkt segregationen.” (sid. 23).

”Vi har identifierat fyra verksamheter som är i akut behov av bättre institutionella förutsättningar. Dessa är:
1. Granskning av offentlig verksamhet ur ett diskrimineringsperspektiv.
2. Kunskapsproduktion om strukturell/institutionell diskriminering.
3. Lokalt medborgarinflytande, framförallt i marginaliserade och stigmatiserade områden.
4. Rutiner för rekrytering på arbetsmarknaden.” (sid. 25), t ex förtur vid lika meriter (sid. 26), rekryteringsmål för statliga organ (sid. 27), tillsvidareanställning efter 1 år (sid. 27).”

Utredningen föreslog en rad andra åtgärder, vilka inte kan redovisas här, då principiella frågor får stå i centrum. Om vi för ett ögonblick släpper utredningen och reflekterar över vilken eller vilka faktorer som begränsar gårdagens och dagens integration, så framträder följande bild:

1. Det finns inte arbete, och arbetet är den främsta sociala integrerande faktorn.
2. Hela föreställningen om primär integration är felaktig, och sedan man väl skapat ”vi” och ”de andra” har stenen börjat rulla, dvs. diskrimineringen är satt i system
3. Det finns en institutionell diskriminering av framför allt icke-europeiska invandrare
4. Denna diskriminering trycker ned och får invandrare att känna sig uppgivna, vara i utanförskap. Den markerar underordning och upprätthåller hierarkier
5. Det finns en omfattande vardagsrasism i Sverige
6. Från början av 1990-talet, dvs med ökad arbetslöshet (på grund av krisen 1990 och EU-inträdet) och tilltagande politisk rasism har ”invandrarfrågan” exponerats i negativ mening.
7. Bostadssegregationen är av ekonomisk art och slår mot de med lägst inkomst; ghettoisering

Jag ser (1) & (7) som de avgörande faktorerna till skillnad från Kamali. Den arbetarklass som invandrade med början av 1950-talet från Finland, Italien, Grekland och Jugoslavien kom inte att skilja sig ekonomiskt i något större avseende från infödd svensk arbetarklass. De hann med kapitalismens guldålder efter Andra världskriget fram till 1973, och även decenniet senare. Det var en avgörande faktor i förhållande till invandrare som kom under 1990-talet.
Invandrare på båt

Men jag måste också ge Kamali rätt i att faktorerna (5) och (6) spelat in och manifesterar sig i (3) och (4). Sedan finns det manifestationer där man bör vara försiktig och tolka in rasism, t ex den företagare som väljer en svensktalande fram en knappt svensktalande. Frågan är vad denne företagare skulle göra om han måste välja mellan en svagt svensktalande, men mycket kunnig arbetare och en svensktalande, mindre kompetent/erfaren arbetare? Jag har inte svaret.

Min grundläggande oenighet med Kamali gäller faktor (2). För mig är det en svag materiell förklaring, vilken närmast påminner om högstämd idealism. Finns det inte i vårt tänkande (och språk) en dikotom bestämning? Stadsbo eller från landet? Norrlänning eller från södra Sverige? Infödd Norrköpingsbo eller inflyttad? Arbetare eller bonde (mer förr så)? Svensk och t ex italienare (de senare följer inga trafikregler, t ex)? Är det rimligt att vi skall förneka vi och dem? Jag anser inte det, men ger Kamali rätt att dessa skillnader kan användas i processer av hierarkisering och i värsta fall exkludering. Men i stället för att förneka distinktionen är det mötet och samvaron på jobbet, i skolan, och i bostadsområdet som praktiskt reducerar eller till och med eliminerar ”vi och dem”.

Dessa möten kommer nu allt mer sällan till stånd. Och orsaken är förtvivlat enkel: Nyliberalism, privatisering, en krackelerande välfärd, ökad ekonomisk ojämlikhet (a la Piketty) – och resultatet – ökad segregation!

På SvD Brännpunkt (20 dec -14) hade Masoud Kamali en intressant och radikal artikel. Fokus var invandrarungdomars Jihadresor, och här får onekligen Kamali upprättelse. Hans varningar för marginalisering 2006 var inte ogrundade – tvärtom. Dessutom har USA-imperialismens ”krig mot terrorismen” förvärrat situationen med marginalisering och exkludering. Han påminner – indirekt – sin förra ”chef” ministern Sahlin, nu i egenskap av nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, om utredningen i papperskorgen. Det är strålande, det är så bra timat som det kan vara.

Det enda jag saknar i Kamalis artikel är kravet: Sätt varenda ungdom i arbete. Ungdomsarbetslösheten måste eroderas och utrotas! Och för det kanske krävs en skattehöjning, minskning eller slopande av avdragsrätten för bolånen, och en höjning av bolagsskatten/skatt på aktieutdelningar?



intressant.se, , , ,, , , ,, ,
, , ,, ,

Masoud Kamali i SvD 20/12 DN 12/1 DN 13/1 – Migrationsverkets synpunkter Bok om integration Economist om ”workers on demand” DN 28/12 DN 29/12 DN 29/12 DN 30/12 Ulf Bjereld 29/12 DN 14/9 DN Debatt Knut Lindelöf Sven Hofman Dagens Industri 11/9 DN1 17/10

  4 comments for “Integrationens svåra frågor

  1. Martin Kullberg
    18 januari, 2015 at 15:13

    Det som sker är desperat. Det är ett försök att överskyla brister i den nya världsordningen, idén om naturlig arbetslöshet och gud vet allt nonsens som presenterats som ”vetenskap”.

    Den nya världsordningen blottas med byxorna nere på ett förtjänstfullt sätt av invandrarfrågan.

    Arbetslösheten är ett marknadsmisslyckande.Arbetslösheten är betydligt högre hos svenskar med utländska namn, utseende osv. I din text framhåller du arbete som en avgörande faktor för integration, alltså är integrationen i sig också ett marknadsmisslyckande.

    Faktor 2. Där du framhåller en meritokratisk föreställning om att det faktiskt handlar om skiljda meriter är en ytlig betraktelse. En god vän till mig är den mest publicerade doktoranden i sitt fälts historia, men har svårare att få akademisk finansiering, få arbete i största allmänhet än väletablerade mediokra doktorer från medelklassfamiljer. Det hypotetiska exempel du väljer är inte ett universiellt giltigt exempel. Självfallet kräver ingen att en småföretagare skall anställa en telefonoperatör som inte kan svenska, men är det ett kvantitativt stort problem? Det är lika lätt att hitta exempel på det motsatta. Det hela handlar således inte om de enkla exemplen, det handlar om att det sprids föreställningar om att invandrare är sämre på alla sätt. Deras akademiska meriter är misstänkliggjorda inte bara de meriter de erhållit i sina förra hemland utan även de meriter de tillskansar sig vid svenska institutioner. Ditt exempel är ett typexempel på sådan mytspridning. Som entreprenör och arbetsgivare observerar jag konsekvenserna av faktor 2 varje gång jag utannonserar en tjänst, jag kan räkna, jag kan värdera meriter och erfarenheter. Slutsatsen man drar varje gång man utannonserar en tjänst kan bara bli en enda.

    Det är uppenbart att man inte kan tackla integrationsfrågan med mindre än att man gör det lagligt för större statliga ingrepp i marknaden, där marknaden inte kan lösa samhällets problem. Vi har väntat i över 20 år på att marknaden skall lösa massarbetslösheten, att marknaden skall lösa integrationsfrågan. 20 år av misslyckanden får vara nog, nu är det dags att handfast ta tag i och lösa problemen.

  2. Sven Ruin
    20 januari, 2015 at 15:57

    För några fler konkreta förslag i flyktingfrågan, se http://nwt.se/asikter/debatt/article1721912.ece

    • Martin Kullberg
      20 januari, 2015 at 20:31

      Det var flera mycket bra förslag. Men det stämmer inte att de flesta asylsökande får stanna, det kan stämma rent praktiskt eftersom det ofta föreligger hinder för att verkställa en avvisning. Jag har själv talat om de praktiska problemen att avvisa asylsökande och att det finns en praktisk aspekt i det hela som leder till en asylkarusell. För Somalier till exempel har det i många fall funnits hinder för verkställande av avvisning, flyktingar som avvisats men inte praktiskt kan skickas någonstans har givetvis inte heller något incitament att integrera sig i samhället.

      Att inte entusiastiskt delta i krig så som alliansen gjort är ett mycket bra första steg. Fler kvotflyktingar är också bra, även om man får räkna med att effekten inte är omedelbar av dessa åtgärder.

      Det är ju SD:s problem, de har ingen praktik för sin vision alls, de lever i föreställningen att om man säger nej, om man stämplar avslag i ansökan osv så försvinner de massiva flyktingströmmarna som Sverige deltagit i att skapa, men så fungerar det inte.

      • Sven Ruin
        3 februari, 2015 at 13:09

        Andelen asylsökande som får stanna har gått upp på sistone. År 2014 var det 77 % enligt http://www.svd.se/nyheter/inrikes/81-300-asylsokande-i-fjol_4224919.svd.

        Jag vill framför allt framhålla att vi måste undvika att människor drivs på flykt. Hemskt nog ligger det ofta planering bakom krigen som skapar flyktingströmmar. De som startar krigen måste i större grad hållas ansvarsskyldiga för det, och då menar jag inte bara diktatorer. Till och med Sverige har varit inblandat. Se till exempel http://accoun.org/2014/09/27/fueling-civil-wars/.

Comments are closed.