Jag har varit inne på temat ett antal gånger, jag har anmärkt på det faktum att Vänsterpartiet gick in i det rödgröna samarbetet, något som jag haft blandade känslor och själv velat en hel del inför. Min första reaktion när Sahlin startade samarbetet med miljöpartiet var ilska, när det sedan blev en koalition blev jag nöjd, men resultatet av förhandlingarna gjorde mig återigen missnöjd. Etiketten velputte sitter med andra ord som en smäck.

Lena Mellin/AB: ”Det något längre svaret är att Mona Sahlins öde beseglades redan i oktober 2008. Då avslöjade hon, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand att Socialdemokraterna och Miljöpartiet ingått ett partnerskap. De ville bilda regering ihop, siktet var inställt på ett samarbete som skulle sträcka sig fram till 2020. Det höll bara några dagar. Efter en intern revolt, och giftpilar från Lars Ohly, började Sahlin förhandla med Vänsterpartiet. I december hade duon blivit en trio. Inget har mer än det färgat bilden av partiledaren Mona Sahlin. Politik är att vilja, välja och leda. Men Sahlin lät andra bestämma. Hon tvingades överge den koalition som hon tyckte var bäst. Det blev början till slutet för henne.”

Lena Mellin i Aftonbladet är inne på samma linje men utifrån ett annat perspektiv. Hon har givetvis rätt, Sahlin lät sig övertalas och det förlorade alla på, men mest socialdemokrater och vänsterpartister. Själv var jag till och ifrån så desillusionerad så att jag övervägde att rösta borgerligt på Miljöpartiet, Piratpartiet eller Feministiskt Initiativ men sansade mig trots allt, men sett i backspegeln, till ingen nytta.

Det minsta partiet av de som ingick i samarbetet var Vänsterpartiet, ett parti som inte har tillnärmelsevis samma resurser som det stora socialdemokratiska partiet. Man klarade inte att göra någon adekvat konsekvensbeskrivning av effekterna av ett valsamarbete och en kommande regeringskoalition, något som jag själklart klandrar partiledningen för. Ett av resultaten av detta är att vi numera fått in (SD) i Sveriges riksdag. Nu kom-
mer inte de flesta rösterna från gamla vänsterväljare, men de finns tvivelsutan med i den gruppen även om de flesta säkerligen röstat på socialdemokraterna eller borgarna tidigare.

Själv ser jag vissa paralleller mellan vänsterpartiet och socialdemokraterna. Under det senaste året har alltmer ilska och missnöje läckt ut från lokala partiföreningar, huvudstadens och dess kranskommuners icke att förglömma. Många talar om ett bunkergäng och att det sitter fullt av gamla Ung Vänstermänniskor på centrala platser i partiet. Folk som agerat i vänster-
partiet precis som kritikerna inom SAP talar om när det gäller (S), proppar som bara bevakar sina positioner.

Mycket talar för att man borde göra samma sak inom Vänsterpartiet som man gjort inom socialdemokraterna. Partiet har gått bakåt i varje val de senaste åren och det borde få till följd att man ser om sitt hus, att man gör rejäla rockader i partistyrelse, verkställande utskott och i partiledningen. Och – det går inte att vänta till 2012. Det är val redan år 2014 och ska en ny parti-
ledning ha en chans att växa in i rollen så bör ändringarna genomföras redan under senvintern 2011.

it Lars Ohly, Vänsterpartiet, Val 2014, Politik, Valsamarbete, Riksdagen ab1234 ex12 dn1 svd1 svt gp1 lasse