En historisk seger för diplomatin! Pepe Escobar är överentusiastisk i sin första rapport i alternativa medier om det lyckosamma förhandlingslösningen med Iran, just slutet i Wien. Men var lugn – hans version från den 14 juli överensstämmer närmast helt med internationella medier såsom dagens brittiska The Guardian. Det hela förstås bara början på ett ändlöst kommenterande och spekulerande i världspressen om överenskommelsen verkligen ”är verklig”. Nu ska i vart fall avtalet ratificeras i FN om en dryg vecka – det är åtminstone spikat. Här Pepe Escobar från Asia Times/OpedNews, (något kortat). Artikeln har översatts av skribenten Åke W Bergh, som så värdefullt bidragit med många artiklar.

Jag (Anders Romelsjö) är själv inte lika odelat positiv som Escobar till avtalet. Avtalet innebär också en seger för, ett erkännande av en enligt FN-stadgan olaglig sanktionspolitik, och godtar på sätt och viss Israels innehav av kärnvapen i explosiva Mellanöstern. Dessutom finns inga belägg för att Irans kärnenergiprogram går utöver vad NPT tillåter, och alltså ej heller belägg för att Iran försöker skaffa sig kärnvapen. Men avtalet avspeglar förstås rådande styrkeförhållanden och kan förhoppningsvis leda till nederlag för Iran-hökarna i USA. Ett misslyckande med avtalet hade varit värre.

Pepe Escobars artikel.
Detta är verkligen historiskt! Och en seger för diplomatin. För ”the Great Game”, det senaste geopolitiska pokerspelet om Eurasien och de pågående tektoniska förskjutningarna i moderniseringen av Eurasien är detta enormt: Iran – som stöds av Ryssland och Kina – har slutligen lyckats syna västs tolv år långa bluff om ”iranska kärnvapen.”
Och detta bara eftersom Obama-administrationen behöver 1) en enda utrikespolitik framgång, och 2) försöka få in en fot att påverka, åtminstone i sidled, uppkomsten av den stora eurasiska geopolitiska nyordningen.

Så här är avtalet färdigt att läggas fram för FN:s säkerhetsråd inom sju till tio dagar, för rådet att anta en resolution som gör det officiellt.
Irans utrikesminister Javad Zarif beskriver väsentligen avtalet som en mycket kinesisk ”win-win”-lösning. Men inte perfekt; ”Jag tror att detta är ett historiskt ögonblick. Vi når en överenskommelse, om än inte är perfekt så i vart fall det vi kunnat åstadkomma. I dag kunde hoppet var ute, men nu kan vi öppna ett nytt hoppfullt kapitel.”
Tysklands utrikesminister Steinmeier, för sin del, var euforisk: ”En historisk dag! Vi lämnar 35 års av kommunikationslöst tillstånd plus mer än tolv års riskabel konflikt bakom oss.”

Iran och Nato kontra ISIS?
Framöver, menar Irans president Hassan Rouhani, kan detta innebära ”en fokusering på gemensamma utmaningar” – med hänvisning till en önskan att Nato och Iran tillsammans bör fortsätta kampen mot det falska kalifatet ISIS/ISIL/Daesh, vars ideologiska matris är intolerant wahhabism med attacker riktade mot både shiiter och västerlänningar.
Rysslands president Vladimir Putin betonade att avtalet kommer att bidra till terroristbekämpning i Mellanöstern, för att inte tala om ”att hjälpa till att stärka globala och regional säkerhet, global nukleär icke-spridning” (och kanske önsketänkande?) ”Mellanöstern som en zon fri från massförstörelsevapen.”

Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov betonade att överenskommelsen ”helt överensstämmer” med Rysslands förhandlingspunkter. Faktum är inget avtal skulle ha varit möjligt utan omfattande ryska engagemang – och att Obama-administrationen vet det (men inte kan erkänna det offentligt).
Lavrov tillade att Moskva räknar med annullering av Washingtons missilförsvarsplaner i Europa eftersom Iranavtalet nu visar att Teheran inte längre utgör ett ”nukleärt hot”.

USA fortsatt hotat.
Det är här skon klämmer. Pentagon kommer förstås inte att backa från denna väsentliga punkt i sin militärdoktrin för ”fullspektrumdominans”, enbart på grund av ”diplomati”. Varje säkerhetsanalytiker som inte är förblindad av denna ideologi vet att missilförsvarsplanerna i Europa aldrig handlat om Iran, utan om Ryssland. Pentagons senaste militärstrategi ser alltjämt – inte av en slump – stora eurasiska aktörer som Iran, Kina och Ryssland som ”hot” mot USA:s nationella säkerhet.

Från den ljusare sidan: mellan Iran och Ryssland kommer handeln att öka, särskilt inom nanoteknik, maskindelar och jordbruk. På energifronten kommer Iran att konkurrera med Ryssland på stora marknader såsom Turkiet och snart även Västeuropa, men det finns gott om utrymme för Gazprom och National Iranian Oil Company (NIOC) att samordna sina marknadsaktiviteter. NIOC:s chef Mohsen Qamsari framhåller att Iran prioriterar exporten till Asien, men att man nu dessutom ska verka för att försöka återta åtminstone drygt 40 procent av den europeiska marknadsandel man hade innan sanktionerna.

Ställt mot så ljusa perspektiv är Washingtons reaktion ganska dämpad. USA:s president Obama föredrog att – helt korrekt – betona att varje risk för iranska kärnvapen nu elimineras. Han lovar att lägga in ett veto mot varje försök av den amerikanska kongressen att blockera avtalet. I Wien förra veckan fick undertecknad en ”bombsäker” bekräftelse från en initierad europeisk källa att Obama-administrationen nu känner sig helt säker på att få de röster som krävs från Capitol Hill.

Populärt hos SIPRI.
Tariq Rauf, tidigare chef för Verifiering och Säkerhetspolitik vid IAEA och för närvarande chef för Nedrustning och icke-spridningsbevakning hos SIPRI i Stockholm, prisade överenskommelsen som ”den mest betydande multilaterala kärnkraftsavtalet på flera decennier – det senaste provstoppsavtalet 1996”. Rauf förordade även att 2016 års Nobels fredspris bör tilldelas USA:s utrikesminister John Kerry och Irans utrikesminister Zarif.

Ett fullt ut etablerat förtroende mellan USA och Iran blir dock en lång och krokig väg

Teheran gick med på ett 15 år långt moratorium för anrikning av uran utöver 3,67 procent; Det innebär att man gått med på att minska sin anrikningskapacitet med två tredjedelar. Endast anläggningen i Natanz kommer att användas för anrikning; Fordo-anläggningen kommer dessutom inte att lagra klyvbart material.
Iran går med på att lagra högst 300 kg låganrikat uran – en minskning med 96 procent mot nuvarande nivåer. Arak-reaktorn kommer att omkonfigureras och ska inte att användas för att producera plutonium. Det använda bränslet kommer att hanteras av ett internationellt team.
IAEA och Iran undertecknade den färdplan i Teheran som beslutades om redan förra veckan i Wien. Men först i slutet av året ger IAEA sin slutliga bedömning. IAEA:s tillträde till militära Parchin – en alltid mycket omstridd fråga – blir en del av ett separat avtal.

En av de stora stötestenarna under de senaste dagarna i Wien löstes med att Teheran låter FN:s inspektörer besöka nästan alla platser. Det blir inga amerikanska inspektörer – bara från länder med diplomatiska förbindelser med Iran. Upptakten till Irakkriget förskräcker. Så fullt genomförande av avtalet kommer att ta åtminstone fram till årsslutet. Sanktioner kan hävas först i början av nästa år.
Vad som dock redan är säkert är att Iran blir en magnet för utländska investeringar. Stora västerländska och asiatiska multisar har redan positionerat sig för att bearbeta den praktiskt taget jungfruliga iranska marknaden med sina drygt 70 miljoner själar, inklusive en mycket välutbildad medelklass. Man förutser en boom inom sektorer som hemelektronik, bilindustri och turism.
Och så återigen olja: Iran har så mycket som 50 miljoner fat lagrade i flytande anläggningar vid kusten och det gäller att stå redo för den globala marknaden. Köpare blir oundvikligen Kina då västvärlden ännu sitter fast i recession. Irans första ansats blir annars att återta förlorade marknadsandelar från regionala producenter runt Persiska viken. Men trenden är sjunkande oljepriser och Iran kan inte räkna med så värst stor lönsamhet på kort till medellång sikt.
Och kriget mot terrorismen?
Vapenembargot mot Iran kommer i huvudsak att bestå under fem år. Absurt, jämfört med Israel och huset Saud vilka idag kan beväpna sig till tänderna.
I maj förra året godkände den amerikanska kongressen vapenförsäljning till Israel värd 1,9 miljarder dollar. Det inkluderar 50 BLU-113 s k bunkerbusters (till vad -bomba Natanz? ) samt 3 000 Hellfire-missiler. Saudiarabien spenderade enligt SIPRI svindlande 80 miljarder dollar på vapen förra året; mer än kärnvapenmakter såsom Frankrike eller Storbritannien. Landet utkämpar för närvarande ett olagligt krig i Jemen.

Qatar är inte långt efter. Man har slutit ett affärsavtal värt 11 miljarder dollar för köp av Apache-helikoptrar och Javelin och Patriot luftvärnssystem, plus köp av armador av F-15 stridsflygplan.
[Sverigebekante] Trita Parsi, ordförande för National American-iranian Council, går rakt på sak: ”Saudiarabien lägger 13 gånger mer pengar på sin militär än Iran. Men på något sätt ses Iran och inte Saudiarabien som en potentiell angripare av USA.”

Så, vad som än händer, förvänta tuffa tider framöver. För två veckor sedan berättade utrikesminister Zarif för en liten grupp oberoende journalister i Wien, inklusive denne korrespondent, att förhandlingarna var en framgång eftersom USA och Iran kommit överens om ”att inte bråka om skuldfrågor och uttrycka något förnedrande om varandra.” Han betonade att man betalat ”ett högt inhemskt pris för att inte skuldbelägga amerikanerna”, och han berömde Kerry som ”en förnuftig människa.” Men om det politiska etablissemang i Washington var han mer försiktig då det, enligt den information han har, är helt emot att häva sanktionerna.
Zarif tilltalas också av den ryska idén att efter slutet avtal bilda en fungerande koalition för terrorismbekämpning, med amerikaner, iranier, ryssar, kineser och européer. Detta i synnerhet då Putin och Obama kommit överens om att arbeta tillsammans med ”regionala frågor”. Iranska diplomater säger sig dessutom ha uppfattat signaler om att Obama-administrationen äntligen förstått att alternativet till Assad i Syrien är ISIS / ISIL / Daesh.

Graden av samarbetsvilja efter alla dessa år av misstro återstår att se. Först senare blir det möjligt att tydligt utvärdera huruvida Obama-administrationen gjort ett viktigt strategiskt beslut. ”Normaliserade” relationer med Iran handlar så mycket mer om än vad ögat ser.

i Andra om: kärnvapen, Iran,sanktioner, FN, FN-stadgan,Andra om: kärnkraft, Israel,imperialism, Krig, USA, Politik, Ryssland, massmedia IAEA Kina