Igår visades TV-programmet Korrespondenterna i SVT2, det handlade till största delen om Syrien där diktatorn heter Bashar al-Assad, en tvättäkta despot och folkmördare. Ska man tro på SVT:s reportage så finns det viss anledning att se hoppfullt på framtiden, men alla säger att det kommer att ta tid och att många dödsoffer kommer att krävas. I nuläget så skickar diktatorn militär och stridsvagnar för att slå ner demonstrationerna mot diktaturen, och det har redan dött tusentals syrier på grund av att de vill ha demokrati, och vad det verkar så kommer många tusen dödas innan man når målet.

Jag tänker på det i samband med beskedet om Muammar Gaddafis död, han trodde också att hans militär skulle kunna övermanna demon-
stranterna och skrämma dem till tystnad, men lika lite som han lyckades så kommer Bashar al-Assad att lyckas, och jag skriver det utifrån mina intryck när jag såg och hörde i SVT:s reportage. Befolkningen i Syrien tror verkligen på att de kommer att vinna trots att deras kamrater faller en efter en. De är trots detta övertygade om att de kommer att avgå med segern, och tänk, jag tror dem.

Bashar al-Assad är alawit, en sorts islam som är nära besläktad med shiaislam medan majoriteten av befolkningen i Syrien är sunnimuslimer. Eftersom en majoritet av befolkningen är sunni så gäller det givetvis också militären. Det har fått till följd att despoten tillhör en minoritetsriktning inom islam medan både armen och befolkningen till största delen är sunnimuslimer. En följd av detta är att somliga militärförband deserterar eller helt enkelt byter sida. Precis som militären gjorde i Libyen och som den har varit på väg att göra i Egypten. Som jag har förstått det så är detta en stor del av orsaken till den optimism som befolkningen trots allt känner.

Men det får en del andra konsekvenser också. Israel upplever utvecklingen i hela arabvärlden som ett hot, och antagligen inte helt utan anledning. Israel omges alltmer av delvis fientligt inställda stater, och orsaken är förstås Israels behandling av palestinierna och den långa ockupationen av Palestina. En sak som jag har funderat lite på är det faktum att Bashar al-Assad inte heller kommer överlämna sig till oppositionen i landet, han har dessutom ett par utländska triumfkort att tillgå. (forts nedan..)

I Libanon finns Hezbollah och i Gaza finns Hamas, bägge dessa organisationer har fått stöd från Syrien, delvis beroende på att Bashar al-Assad är mycket kritiskt inställd till Israel. Dessutom bor det väldigt många palestinska flyktingar både i Libanon och i Syrien, och vad gör al-Assad om han känner sig riktigt trängd? Jo han kan givetvis försöka flytta stridigheterna från hemmaplan till – Israel.

Jag kan inte bedöma hur stor risk det är för en sådan utveckling, men man kan inte bortse ifrån den i alla fall. Det har dessutom talats en hel den om att Hezbollah numera ska vara beväpnade med väsentligt bättre raketvapen än förra gången det utvecklades stridigheter med Israel. Och som jag skrev inledningsvis så tror jag rinken är påtaglig för att Bashar al-Assad kommer att göra något om han känner att det finns risk för att det blir strömhopp från armén. Vad han gör vet jag inte, lika lite vet jag vad andra gör. Men jag konstaterar att tecknare Latuff gärna jagar al-Assad med sitt eget verktyg…

it Andra om: Alawit, Libyen, Muammar Gaddafi, Syrien, Bashar al-Assad, Arabisk revolution, Demokrati, Politik, Mellanöstern, Hezbollah, Hamas, Israel ab12 svt sr123 dn123456 ex12345 svd12345
Tweet