Har Marx rätt?

Denna artikel publicerades för första gången 18/6 ett tidigare år. Dess aktualitet består. Läs den! Kommentera!

Vid Left Forum häromveckan i New York diskuterade Chris Hedges tillsammans med professorerna Richard Wolff och Gail Dines om varför Karl Marx är så viktig i en tid då den globala kapitalismen håller på att kollapsa.
Här Chris Hedges öppningsanförande från OpEdNews den 31 maj under rubriken ”Karl Marx Was Right”, översatt och kortad av Åke W Bergh:
(Även Marx/Gramsci-citaten egen översättning):

Karl Marx avslöjade kapitalismens speciella dynamik, eller vad han kallade ”den borgerliga produktionsmekanismen.” Han förutsåg att kapitalismen inom sig bar fröet till sin egen undergång. Han visste att förhärskande borgerliga ideologier – idag neoliberalism – skapats för att tjäna elitens intressen och i synnerhet den ekonomiska eliten, eftersom ”den klass som styr över den materiella produktionen, även kontrollerar den mentala produktionen; de härskande idéer som är det direkta uttrycket för de dominerande materiella relationerna …relationer som gör en klass till den härskande.”
TUmarx3
Han såg att den dag skulle komma då kapitalismen uttömt alla sina möjligheter – och kollapsar. Han visste bara inte exakt när. Marx, som Meghnad Desai skrev, var ”en astronom som historiker, inte en astrolog.” Marx var väl medveten om kapitalismens förmåga att förnya och anpassa sig, men han förstod också att den kapitalistiska expansionen inte kunde fortgå för evigt. När vi nu bevittnar kapitalismen i sin globala upplösning är Karl Marx upprättelse som kapitalismens mest förutseende kritiker viktig.

I ett förord till ”Till kritiken av den politiska ekonomin” skrev Marx:
”Ingen social ordning har någonsin övergetts innan de produktivkrafter för vilka det finns utrymme att utvecklas i har förändrats. Liksom att ett nytt stadium med nya högre utvecklade produktionsförhållanden aldrig kan födas innan de materiella betingelserna för dess existens mognat i den gamla samhällskroppen.”
”Detta därför att mänskligheten endast påtar sig sådana uppgifter som den kan lösa, och först efter att ha betraktat saken närmare åtar sig uppgiften då de nödvändiga materiella villkoren för dess lösning redan finns, eller åtminstone är på väg att skapas.”

Doktor om kapitalism
Socialism skulle med andra ord inte vara möjlig förrän kapitalismen uttömt sin potential för ytterligare utveckling. Att kapitalismens slut nu nalkas är svårt att bestrida, även om det skulle vara dumt att förutsäga exakt när. Vi är därför kallade att studera Marx och vara redo.

Slutskedet för kapitalismen, skrev Marx, kommer att präglas av en utveckling som de flesta av oss redan är förtrogna med. Om det inte längre går att expandera och generera vinster på tidigare nivåer, börjar det kapitalistiska systemet tära på själva de strukturer som bär upp systemet. Man kräver offer i namn av åtstramning för arbetarklassen och de fattiga, driver dem allt djupare i skuld och fattigdom och minskar statens kapacitet att möta den vanliga medborgarens behov. Man måste, vilket redan skett, omlokalisera och flytta arbetstillfällen, både tillverkning och professionella jobb, till länder med billig arbetskraft, och industrier måste mekaniseras.

Detta är ett ekonomiskt angrepp på inte bara arbetarklassen utan även medelklassen – det kapitalistiska systemets bålverk. Det senare döljs genom att introducera massiv låneverksamhet med lika massiv personlig skuld som resultat, vartefter realinkomsterna stagnerat. Politiken måste i det senare stadiet av kapitalismen underordnas ekonomin, vilket leder till att politiska partier urholkas på verkligt ideologiskt innehåll och ynkligt underordnar sig diktat baserade på den globala kapitalismens pengarörelser.
Kapitalistiska pyramiden imagesCAFVRVSE

Men, som Marx varnade, det finns en gräns för en ekonomi som bygger på skuldexpansion. [Läs om Riksbankchef Ingves ”oro” i dagarna.] Det kommer en stund, förutsåg Marx, då det inte skulle finnas några nya tillgängliga marknader och inte fler människor som kunde ta på sig mer skulder. Detta är vad som hände vid subprime-krisen (eller bolånekrisen) i USA. När bankerna inte kan trolla fram nya låntagare kraschar systemet.

De kapitalistiska oligarkerna har under tiden hamstrat enorma rikedomar – 18 biljoner dollar överförda till utländska skatteparadis rapporteras – utkrävda som tribut av dem de dominerar, nu utarmade och skuldsatta. Kapitalismen kommer i slutändan, som Marx sa, angripa den så kallade fria marknaden, mot de värderingar och traditioner den påstår sig försvara. I sitt slutskede kommer den att plundra de system och strukturer som möjliggjort kapitalismen. I ett sista desperat försök tillgriper man allt hårdare former av förtryck och för att bibehålla sina vinster genom att brandskatta och skövla samhälleliga tillgångar, tvärs emot dess uttalade natur.
Finanskapitalist indedcccvx_1
Marx varnade för att storbolagen i de senare stadierna av kapitalismen söker utöva monopol på de globala marknaderna. ”Behovet av en ständigt växande marknad för sina produkter jagar bourgeoisien över hela jodens yta”, skrev han. ”Det måste ringla sig in överallt och etablera sig överallt.” Dess företag, vare sig i banksektorn, jordbruks- och livsmedelsindustrin, vapenindustrin eller kommunikationsindustrin, använder oftast sin makt till att ta över statliga mekanismer för att hindra andra att utmana deras monopol och riggar priserna för att maximera vinsten. De skulle, som de gör, driva igenom handelsavtal som likt TPP och CAFTA för att ytterligare försvaga nationalstaters förmåga att skydda sig mot exploatering med hjälp av egna miljölagar eller arbetarskydd. Och i slutändan skulle dessa företagsmonopol utplåna den fria konkurrensen på marknaden.

Slutskedet för vad vi kallar kapitalism, som Marx förstått det, är inte alls kapitalism. Inte med multisar som slukar offentliga medel, i huvudsak skattebetalarnas pengar, som grisar från ett tråg.

De offentliga utgifterna utgör i USA 41 procent av BNP. Penningoligarkin har för avsikt att lägga beslag på dessa pengar, därav privatiseringen av stora delar av militärapparaten och större delen av våra 16 underrättelsetjänster. Inte minst med att privatisera de sociala trygghetssystemen, liksom privatisering av fängelser, skolor och vår förödande vinstdrivande hälsovårdssektor. Ingen av dessa övertaganden av samhällets bastjänster gör dessa mer effektiva eller minskar kostnaderna. Det är inte heller poängen. Det handlar om att livnära sig på statens kadaver. Detta säkerställer inte desto mindre det sönderfall av de strukturer som upprätthåller själva kapitalismen. Allt detta har Marx fått rätt i.

Marx belyser dessa motsägelser inom kapitalismen. Han förstod att de bärande idéerna om kapitalismen – frihandel, fria marknader, individualism, innovation, självutveckling – bara fungerar i de utopiska troendes sfär, såsom hos Alan Greenspan, aldrig i verkligheten. Den hamstring av rikedom av en liten kapitalistisk elit, tillsammans med exploatering av arbetarna, förutsåg Marx, innebar att massorna inte längre kunde köpa de produkter som drev kapitalismen framåt. Rikedom koncentreras i händerna på en liten elit – världens rikaste procent kommer att äga mer än hälften av världens rikedomar redan nästa år.

Angreppet på arbetarklassen har nu pågått i decennier. Lönerna har stagnerat eller minskat sedan 1970-talet. Tillverkningen har flyttats utomlands, till länder där arbetare i Kina eller Bangladesh betalas så lite som 22 cent i timmen. De arbetande fattiga tvingas på den globala marknaden konkurrera med dem som är bara något bättre ställda än livegna. På den amerikanska arbetsmarknaden kämpar många redan för att kunna leva på existensminimum. Byggbranschen som en gång erbjöd välbetalda fackanslutna jobb, fylls nu av oorganiserade, ofta papperslösa arbetare. Företag importera utländska ingenjörer och mjukvaruspecialister som utför professionella tjänster för en tredjedel av den normala lönen. All dessa berövade medborgliga rättigheter.

Kapitalisterna svarar på den kollaps av den inhemska ekonomin som de själva regisserat, genom att etablera sig som globala lånehajar och spekulanter. De lånar ut pengar till skyhöga räntor till arbetarklassen och de fattiga, även om de vet att pengarna aldrig kan återbetalas, säljer sedan dessa skulder hopbuntade som s k kreditswappar, obligationer och aktier till pensionsfonder, städer, värdepappersföretag och institutioner. Denna sena form av kapitalism bygger på vad Marx kallade ”fiktivt kapital.” Det leder, som Marx visste, till ”förångning” av pengar.

När subprime-låntagarna inställde betalningarna, något de stora bankerna och finansbolagen visste var oundvikligt, räddades de av regeringen. Huvudsakligen genom att trycka nya pengar och utfärda nya värdebevis (med allmänheten som garant), men lämnade de fattiga, arbetarklassen och inte minst unga arbetslösa akademiker med förödande personliga skulder. Åtstramning blev politik. Offren för deras finansiella bedrägerier skulle betala deras svindleri. Vad som räddade USA från en fullt utvecklad depression var en taktik Marx skulle ha funnit ironisk; nämligen massiv statlig intervention med nationalisering av storföretag som AIG och General Motors.

Vad vi sett efter 2008 är en välfärdsstat för de rika, ett slags statssocialism för de finansiella eliter som Marx förutsåg. Men med detta följer en alltmer hektisk ekonomisk berg- och dalbana, vilket bara för systemet närmare sitt sönderfall och kollaps. Vi har genomgått två stora börskrascher och en implosion av bostadspriserna under bara det första tiotalet åren av detta århundrade.

De bolagsägda medierna har arbetat övertid med att till en förvirrad allmänhet sälja fiktionen att vi åtnjuter en ekonomisk återhämtning. Sysselsättningsstatistiken är genom en rad jippon, såsom att eliminera dem som varit arbetslösa i över ett år, liksom nästan alla finansiella indikatorer som pumpas ut för offentlig konsumtion. Alltsammans lögn. Vi lever snarare i skymningsstadiet av den globala kapitalismen som emellertid kan vara överraskande mer motståndskraftig än vi förväntat oss, men som i slutänden likväl är dödsdömd.

Marx visste att sedan marknadsmekanismen blir den enda avgörande faktorn för nationalstatens öde, liksom den övriga världens, skulle båda komma att raseras till grunden. Ingen vet när detta kommer att ske. Men att det kommer att ske, kanske inom vår livstid, förefaller helt säkert.

”Det gamla håller på att dö, det nya kämpar i födslovåndor och inter regnum frodas många sjukliga symptom,” såsom Antonio Gramsci formulerade det.
untitled (21)
Vad som kommer att födas är upp till oss.

i Andra om: , , , , , ,

BBC-undersökningen 2009 Cleveland Leader 9/4 2009 Frågeundersökning 2011 Pew Research Gallupundersökningen om USA som hot Globalresearch 15/12 Gulf Today 15/12 AB 13/12 Democracy Now London Review of Books Nyhetsbanken UD blogg Intervju med Putin mm Globalresearch artikelFria Tidningen 13/9 FIB-Kulturfront Reuters 16/9 SvD 3/9 DN 27/8 DN 28/8 DN 2 28/8 SvD 24/3 DN 21/3 SvD 22/3Svensson-bloggen Guardian Independent Amnesty SvD 15/3 Knut Lindelöfs blogg Aron Lund SKP-bloggen AFP

  11 comments for “Har Marx rätt?

  1. 18 juni, 2015 at 09:58

    Det kan bli en krasch/konkurs som innebär en frisk nystart (vilken man ju hoppas på), eller en krasch som aldrig tar slut. Man skall inte underskatta den härskande klassens förmåga att tillgripa olika knep för att hålla sig kvar och flyta ovanpå havet av elände.

    • Benny
      19 juni, 2015 at 07:56

      Systemet har redan kraschat och hålls uppe med konstgjord andning av USA och EU som trycker ut pengar, startar krig, skapar terrorism och därmed flyktingströmmar. Flyktingströmmarna ökar enligt FN och över 20 miljoner människor befinner sig på flykt undan krig och över 90% av dessa konflikter har USA och EU som anstiftare. Dock lyckas FN med konststycket att inte alls nämna detta på den TV-sända presskonferensen och likadant nämndes detta inte av TV4:s Rolf Porseryd som elegant gled förbi skuldfrågan med att meddela oss att det är oenighet mellan USA och Ryssland? som gör att krigen inte får ett slut. Så är ju inte alls fallet som alla insatta vet utan det är USA och dess allierade som är den stora boven till de eviga konflikterna, men det får Porseryd väl inte nämna, trots att jag är helt övertygad om att han vet om detta faktum. Grekland som anses bankrutt är ju knappast mer bankrutt än Storbritanien, Italien eller USA men i Grekland finns ju risken för bankerna att man vägrar betala deras ockerskulder vilket ökar risken att andra länder gör likadant. Det är därför som finanshajarna håller på att gå i taket och gör allt för att stoppa Grekland som skulle kunna utlösa en dominoeffekt som kostar lånehajarna enorma summor och utlöser den definitiva kollapsen av västs låtsasekonomier. Säkert hittar man en lösning i Grekland som håller finansballongen svävande ett tag till men ballongen är oundvikligen på väg att störta ner i marken. Frågan är väl vad som händer med svensk ekonomi när kraschen kommer på riktigt?

      • Åke W Bergh
        19 juni, 2015 at 19:47

        Right, Benny. Vad händer när finansbubblan spricker i sagolandet Sverige med sina mirakulöst allt värdefullare gamla bostäder? Senast idag meddelade expertisen (i SvD) att priserna på svenska bostäder ökar med fem procent årligen framöver. Så bra då – de har hittills ökat med säkert 500 procent bara sedan 90-talet. Uppenbarligen är vi till skillnad från omvärlden helt osårbara för spekulationsbubblor. Rena trolleriet!
        Och var finns en svensk Chris Hedges? Förr fanns det gott om dem, innan de mystiskt trollades bort och ersattes av ultrahögerns lydiga propagandamagiker.

  2. Maggan
    18 juni, 2015 at 22:44

    Var Marx verkligen en profet?
    Motsättningen mellan den enorma utvecklingen av arbetets produktivkraft och det excessiva användandet av dem som utför arbetet, (och bådadera tas i anspråk av företagen i den marknadsekonomiska ekonomin), den nödvändiga följden av företagens strävan att ackumulera rikedom i form av pengar.
    Med Marx’ ord:
    „Kapitalet är självt den processerande motsättningen, eftersom det söker reducera arbetstiden till ett minimum, samtidigt som det å andra sidan uppsätter arbetstiden som rikedomens enda måttstock och källa.“
    Det ena är, att kapitalisterna i sin konkurrens om profit tvingar fram en teknisk utveckling, som visserligen inte är avsiktlig, men ändå väldigt effektiv, eftersom den „reducerar det mänskliga arbetet till ett minimum“.
    Endast till sin privata förmån, som står i ett fientligt förhållande till resten av samhället, organiserar de kooperation und samhällelig arbetsdelning och mobiliserar de vetenskapens produktiva potenser. De monopoliserar den privata äganderätten på ett vis och i en omfattning, att det inte finns någon väg tillbaka för arbetarna till ett produktionssätt där individerna privat tillverkar grejer som de äger själva.
    Det enda som kan komma i fråga för dem är att medvetet och kollektivt begagna sig av de tekniskt fulländade produktionsdrifter som finns, med syftet att tillgodose sina behov och sin fria tid.
    Såtillvida hade Marx goda skäl till slutsatsen att kapitalet undergräver den härskande produktionsformen själv.
    Men å andra sidan är det ju så: Att det arbete som är nödvändigt för att producera samhällets bruksvärden minskas, har orsaken i att arbetarna är uteslutna från den materiella rikedomen, nämligen från äganderätten till den, och från den ökade arbetsfria tiden.
    Det är den „första lagen om äganderätten“. Och om kapitalet, som har sin källa i det „levande“ arbetets identitet med kapitalets värdeproduktion, i sin praktik förstör den lagen, då är det den „andra lagen“ som gäller desto obevekligare: Det statliga rättsvåld som ger kapitalet rätten att införliva sig allt „levande“ arbete som sin egendom.
    Det är så som produktivkrafternas ständiga växande i samhället – tills vidare – faller ihop med kapitalets välde över all produktion och konsumtion.
    Och det bedrövliga är, att denna ekonomi redan på och sedan Marx’ tid inte enbart håller på och skapar sin egen förstörelse, utan ännu effektivare, och med stor våldsinsats, „arbetar“ mycket hårt för att de enorma samhällskrafter som det mobiliserar, ska hållas kvar inom de gränser som är nödvändiga, för att det värde som redan har skapats ska bevaras som värde – det utgör kapitalets makt och värdet ska växa.
    Det här ska man absolut ta bokstavligt. De företagare, men framför allt de politiska instanser, som med rättssystemet förhjälper dem till äganderätten, kostar på sig enorma utgifter för att stötta kapitalets välde med alla konsekvenser det har.
    Rikedomens kapitalistiska form och dess samhälleliga produktion behöver det här ofantliga påkostandet, för att säkra den och driva igenom den i hela världen, för att ha kontroll över dess negativa följder, och för att kunna förvalta de krav och nödvändigheter som följer därutav.
    Enorma summor investeras i affärer som sätter sig ovanpå den „omedelbara produktionen“ av bruksartiklar, och skapar och betjänar helt nya, hittills oanade behov i samhället (t.ex. IT och mikroelektr. och tjänstesektorn med finansbranschen).
    Det arbete som uträttas där, är i de undre etagerna inte väsentligt annorlunda än det arbete som slits ner i den „reala“ produktionsprocessen: I båda avdelningarna handlar det å de sysselsattas sida om att tjäna pengar till uppehället. För företagen i båda avdelningarna handlar det om att skapa mer profit.
    „Missförhållandet“ som beklagas, att det tillverkas ofantliga mängder av produkter med löjligt lite arbetstid och kraftigt minskade sysselsatta arbetskrafter, medan folk fortfarande inte har mera fri tid att njuta av alla härligheterna, utan är tvungna att jobba och slita för sitt uppehälle eller är „avspaltade“ från värdeproduktionen för att de inte lönar sig för kapitalets behov av profit, med andra ord lön-lösa och därmed även uteslutna från den materiella rikedomen i samhället.
    Det var alltså inte till orätt som Marx tyckte, att de som var offer för det här vansinniga systemet, skulle sätta sig till tvären. Därför ville han förklara för dem att de befinner i ett materiellt tvångsläge, nämligen i den „processerande motsättningen“, som vars bihang förbringar sina liv.
    Och detta är ingen profetia, utan en uppmaning!

  3. Peter Grafström
    18 juni, 2017 at 19:40

    Om Marx hade rätt tycks det som om Kina och Ryssland gjort fel som ändrat sitt system och nu istf klasskamp uppmuntrar individuella ansträngningar och stärker medelklassen.
    Marx som under sin karriär beskyddades av(enligt vissa vänsterfolk) snälla kapitalister i Holland och England där även den tyske mecenaten Engels hade ett spinneri. Dessa snälla kapitalister arbetade alltså för sin egen undergång enligt denna hypotes. Det finns helt andra och mer trovärdiga förklaringar, men jag besparar er dom denna gång :-)

    • 18 juni, 2017 at 20:28

      Ja, dessa länder har övergått till kapitali.sm

    • 18 juni, 2017 at 22:28

      Marx hade rätt: man kan inte hoppa hur som helst mellan samhällssystemen. Kapitalismen måste mogna för att kunna omvandlas till socialism/kommunism. Detta förklarar bland annat utvecklingen i Sovjet och Kina, där man måste ”bygga socialismen” på en klen ekonomisk bas för att sedan försöka gå vidare. Goda resultat uppnåddes, men de räckte inte för att gå vidare direkt till socialism. I de gamla mer eller mindre övermogna industriländerna är läget ett annat, och det är en samtida tragedi att den gamla vänstern inte kunnat ta tag i de möjligheterna.

  4. Martin Kullberg
    18 juni, 2017 at 23:35

    Googla lite filmer från världens gränsstaket så får du ytterligare en tes bekräftad: Arbetaren har inget fosterland.

  5. Kerstin Stigsson
    19 juni, 2017 at 07:07

    ”… driver dem allt djupare i skuld och fattigdom …!

    Hushållens lån i förhållanden till lönerna är i dag rekordstora. Är det så att bankerna och andra långivare sätter oss i så stor skuld att vi aldrig under hela vår livstid kan betala våra skulder?
    Enligt moderater och liberaler ska individen själva ta ansvar för hennes/hans egna skulder. Men om man inte har något val än att låna t ex till en bostad så kan det inte väl vara individens ansvar för detta? En bostad kan kosta från några hundra tusen och upp till fantasifulla summer, allt beroende på var man bor och hur arbets- och utbildningssituationen är i staden eller i länet. Gott om arbete betyder att bostäderna är dyra. Men det innebär inte att lönerna följer den utvecklingen.
    För att kunna klara sig, och kanske för att inte känna sig utanför och misslyckad, måste man låna för uppehället. Och det blir en ond spiral …
    Hade fattigdomen synt mer om bankerna och långivarna hade nekat till att ge lån till allt annat än till bostäderna? Lever vi på lånade pengar – och inte på lönen? Har lånen blivit en ersättning för en högre lön?

    • Peter Grafström
      19 juni, 2017 at 11:19

      Gör skillnad på samhällsnyttiga entreprenörer och parasiter. Dumpa klasskampen.
      Bostadsbranchen och andra spekulationsbubblor göder en massa parasiterande mellanhänder och den största parasiten bankbranchen, som är en rent kriminell verksamhet i sin nuvarande uppbyggnad där dom kan låna ut sina egna skulder mot ränta samtidigt som dom påstår att dom lånar ut pengar. Eftersom det systemet är så utbrett vågar inga rättsvårdande myndigheter röra vid det.
      Om en multipolär värld etableras ordentligt och eliterna inte konspirerar tillsammans omöjliggörs bankbedrägeriet. Och hela den sjuka sektorn kan övergå till att vara en samhällsnyttig service istf ett enormt lönsamt bedrägeri. Kina vill utveckling och win-win.
      För det krävs att banker fungerar som ovan nämnt.
      Globalisering som gör att eliterna är överens är på gott och ont. Det krävs en konstruktiv värdegrund för att det inte skall resultera i en ny parasitär oligarki efter den angloamerikanska. Det är just det negativa scenariet som Usa och England försöker framkalla genom regime change. Fn är Ryssland självständighet ett hinder. Medan liberalerna där är på den onda sidan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*