Av Ramzy Baroud

Ramzy Baroud är författare och redaktör för PalestineChronicle.com. Hans senaste bok är The Second Palestinian Intifada, ISBN 978-0745325477 (häftad), 978-0745325484 (inbunden). Hans personliga webbplats, där denna krönika ursprungligen publicerades, är ramzybaroud.net. Översättning från engelska till svenska: Anders Püschel.

I krissituationer slår de flesta araber på TV-kanalen Aljazeeza. Ibland är det en tröst att höra sanningen som den är med alla dess blodiga och skrämmande detaljer, utan förställning eller censur. Under staten Israels omfattande flygbombningar mot Gaza söndagen den 27 december, som terroriserade en redan tillfångatagen och svältande befolkning, slog även jag på Aljazeera.

Efter några sekunder fick jag siffrorna: 290 döda, dittills, och mer än 700 sårade, på bara en dag. Men trots att denna händelse må ha verkat vara dramatisk – det största antal döda som staten Israel åsamkat Palestina på en och samma dag sedan Israel upprättades 1948 – fanns det inget nytt att lära sig av den. Överallt i världen brukar både naturkatastrofer och människors grymheter leda till sociala, kulturella, ekonomiska och politiska omvälvningar, ja, till och med revolutioner, som på olika sätt förändrar de sociala, kulturella, ekonomiska och till slut också de politiska förhållandena i det område som utsätts för dem. Men inte i Palestina.

Trots att det var meningslöst stirrade jag på TV-skärmen. Det man får veta om konsekvenserna av sådana tragedier, har mera en rituell funktion än ett förnuftigt syfte. De arabiska och internationella reaktionerna på dödandet utgör bara en påminnelse om hur resultatlöst och irrelevant, för att inte säga likgiltigt, deras försagda mummel är.

Än en gång lade USA skulden på palestinierna och ”banditerna” i Hamas med ord som strider mot logikens lagar, som att ”Israel har rätt att försvara sig”. Yttrandet är lika löjligt som alltid, för en stat som Israel med en armé som förfogar över världens mest dödliga vapen, inklusive kärnvapen, kan omöjligen känna sig hotad av en tillfångatagen befolkning vars enda försvarsmekanism är hemmagjorda raketer med gödningsmedel som sprängämne. Samtidigt som staten Israel har dödat eller sårat tusentals palestinier i Gaza (ett tusen bara i söndags) har på flera år enligt uppgift bara en handfull israeler dött som direkt följd av palestinska raketer. Spelar dessa siffror någon som helst roll?

Europas regeringar vägde försiktigt sina ord, ”uttryckte sin oro”, ”uppmanade Israel att begränsa sina krigsinstatser”, och så vidare. Arabvärldens regeringar lät sig, som vanligt, distraheras av oväsentligheter och etikettsregler, och förlorade lätt blicken för den föreliggande krisen.

Därefter började de sedvanliga, alltid förutsägbara utbrotten. Från hela världen ringde engagerade människor till TV- och radiostationer i Mellanöstern och skrek, vrålade, grät, tjöt, vädjade till gud, till arabiska ledare, till alla ”samvetskännande människor” att göra någonting. Tittare och lyssnare, i sin tur, satt hemma och grät när de hörde de uppjagade kommentarerna och såg bilderna på högarna av palestinska lik från överallt på Gazaremsan.

Upprördheten spred sig snart till gatorna i arabvärldens huvudstäder, naturligtvis under arabiska polismakters och säkerhetstjänsters alltid vakande ögon. USA:s och staten Israels flaggor, liksom i några fall Egyptens brändes tillsammans med dockor föreställande Bush och olika israeliska ledare.

En del arabiska regeringar, som ville ”visa sig situationen mogna”, förklarade skrytsamt att de skulle skicka ett och annat flygplan med mat och mediciner till Gaza, några lådor med givarlandets flagga på, som oräkneliga gånger visades upp i lokala massmedier. Samtidigt kom rapporter om hur palestinier som försökte fly från fängelset Gaza till Sinai-öknen möttes vid gränsen av resoluta egyptiska säkerhetsstyrkor.

Märkligt nog höll sig den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas strikt till manus, trots den oerhörda tragedin i Gaza. På söndagen beskyllde han Hamas för blodbadet. ”Vi talade med dem (Hamas) och sa till dem ’snälla, vi ber er, bryt inte vapenvilan. Låt den fortsätta, inte upphöra’, så att vi kunde ha undvikit det som har hänt.”

Kände hr Abbas till att Hamas inte har utfört en enda självmordsbombning sedan 2005? Eller att ”vapenvilan” aldrig förmådde staten Israel att låta palestinierna i Gaza få tillgång till förnödenheter och medicin? Eller att det var staten Israel som angrep Gaza i november och dödade flera människor med motiveringen att man hade fått uppgifter om en hemlig sammansvärjning från Hamas.

Att Abbas har intagit denna position är desto märkligare med tanke på att många israeler inte är övertygade om att kriget mot Gaza alls hade med Hamas raketer att göra, utan i själva verket är ett knep i valkampanjen, där desperata politiker slåss om den dominerande högerflygelns röster i parlamentsvalet i februari. Faktum är att staten Israels planer på att anfalla Gaza inte hade mycket att göra med ”upptrappningen” av de palestinska raketangreppen i mitten av december.

Den israeliska dagstidningen Haaretz skrev den 28 december: ”Långsiktiga förberedelser, metodiskt insamlad information, hemliga överläggningar, militär vilseledning, vilseledande offentliga uttalanden – allt detta låg bakom de israeliska försvarsstyrkornas ’Operation Gjutet Bly’ mot Hamasmål på Gazaremsan.” Tidningen avslöjade samtidigt att förberedelserna har pågått i sex månader.

”Lika lite som inför USA:s angrepp på Irak och Israels svar på tillfångatagandet av IDF-reservisterna Eldad Regev och Ehud Goldwasser vid inledningen av Libanon-kriget 2006 tycks man ha lagt någon vikt vid att förhindra att oskyldiga civila skadas”, skrev Haaretz.

Och varför skulle staten Israel ägna ens ett ögonblick åt frågan om att skada civila, eller bryta mot folkrätten, eller några andra till synes – från Israels synpunkt – ovidkommande föreställningar så länge dess ”palestinska motpart”, Arabförbundet och det internationella samfundet ännu vacklar mellan tystnad, likgiltighet, billig retorik och handlingsförlamning?

En läkare vid en klinik i Khan Yunis i Gaza berättade för mig i telefon att ”många sårade är kliniskt sett döda. Andra är så svårt vanställda att jag menar att det vore bättre för dem att dö än att överleva. Vi hade inte mer plats på kliniken i Qarara. Kroppsdelar låg utspridda i korridorerna. Patienterna skrek i oupphörliga plågor och vi hade inte tillräckligt med mediciner och smärtstillande medel. Därför var vi tvungna att välja vilka vi skulle behandla och inte. Just då önskade jag verkligen att jag själv hade omkommit i de israeliska bombningarna, men jag fortsatte att springa runt och försöka göra någonting, vad som helst.

Så länge de arabiska länderna och den arabiska nationen inte går från slagord och verbala fördömanden till praktisk och meningsfull politisk handling för att sätta stopp för staten Israels våld mot palestinierna, kommer sannolikt ingenting annat att förändras än antalet dödade och sårade. Men man kan ändå inte låta bli att undra om staten Israel kommer att kunna döda tusen, eller tiotusen palestinier till, eller halva Gazas befolkning, utan att USA slutar att lägga skulden på palestinierna. Och om Egypten kommer att öppna sin gräns mot Gaza. Och om Europa kommer att uttrycka sin vanliga ”djupa oro”. Och om araberna kommer att göra samma överflödiga uttalanden. Och om någonting någonsin kommer att förändras. Någonsin.

i t

Andra om: Etnisk rensning, Intifada III, Israel, Bombningar, Gaza, Palestina, Mellanöstern, Livni, Olmert, FN, Genevekonventionen, Ockupation, Mänskliga rättigheter, Apartheidstaten, Bosättningar, Ockupation, Blockad, Politik

[tags]Etnisk rensning, Intifada III, Israel, Bombningar, Gaza, Palestina, Mellanöstern, Livni, Olmert, FN, Genevekonventionen, Ockupation, Mänskliga rättigheter, Apartheidstaten, Bosättningar, Ockupation, Blockad, Politik[/tags]