Jag har glädjen och förmånen att åter få publicera ett gästblogginlägg av Jan Hagberg, som i hela sitt vuxenliv haft siffror i någon mening som sitt arbetsområde. Han har haft tre längre anställningar: först på KTH som matematiklärare, därefter som statistiker på SCB och slutligen som försäkringsmatematiker vid ett större svenskt försäkringsbolag.
Temat idag anknyter bland annat till Ulf Karlströms gästblogginlägg 7/10 ”Margot Wallström – ett katastrofalt val?”, där händelseutvecklingen medför att allt flera vill ersätta ? med ett !. En anknytning kan också ses till mitt blogginlägg ”Statsministern ger skattepengar till den fascistödda kuppregeringen i Kiev” den 12 mars.
Artikeln
Stefan Lindgren har på bloggen 8 dagar med rätta beskrivit Sten Löfvens besök i Kiev som en skam för Sverige, liksom Anders Romelsjö:
(http://www.8dagar.com/2015/03/en-skam-for-sverige.html).
Med löftet att låna ut 100 miljoner dollar (850 miljoner kronor) till Kievregimen och därutöver ge den 220 miljoner kronor i årligt bistånd fram till år 2020 kan bara konstateras att kaos råder i den svenska utrikespolitiken – i synnerhet om man till det adderar regeringens amatörmässighet i Mellan Östern-politiken. I Löfvens ställningstaganden i Kiev fanns heller inget om människors ekonomiska och sociala rättigheter. Och han som varit fackföreningsman!
Hur har Kiev-beslutit kommit till, egentligen? Vilka överväganden har gjorts? Må så vara att EU-kommissionens förre ordförande Barroso någon gång har haft en passande mening till hands ”Svensken gillar att betala”, men detta är ändå bara för mycket. Skattepengar rakt in i det internationella finansiella slukhålet – eller till vapeninköp, svårt att säga vilket som gäller – och det med en summa som annars inte är lätt att få loss för svenska inhemska behov.
Kievjuntan kom till genom en statskupp, med nynazister och fascister som tungt vägande inslag. De har varit med hela vägen. Frågan man oroligt ställer sig är, om statsministern som aldrig gjort sig känd för insikter i utrikespolitiken grundar sin världsbild enbart på vad svenska massmedier skriver. Då lever vi farligt!
När jag i början av december först hörde att svenske finansministern Magdalena Andersson påstods ha hojtat om att sverigedemokraterna är ett nyfascistiskt parti, trodde jag att det var illasinnat förtal mot Andersson, grundat på något lösryckt citat. Så illa kunde hon inte ha uttryckt sig. Men jodå, hon hade återgetts rätt; det dröjde inte heller förrän hon i den saken fick eldunderstöd av själve statsministern, av Stefan Löfven Det är alltså denne samme statsminister som just varit och gullat med fascistkramare i Kiev. Det finns liksom ingen ände på stolligheter! Det var med Magdalena Anderssons uttalande valrörelsen inför extravalet den 22 mars skulle ha dragits igång. Undra på att det var säkrast att valet ställdes in – med en så illa genomtänkt inledning.
Efter mordet i Moskva på nyliberalen Nemtsov, en av många vice premiärministrar under Jeltsin, visste utrikesminister Wallström direkt att uttala sig om president Putins skräckvälde. Inte ens Carl Bildt uttryckte sig så oförsiktigt den här gången. Han sa bara att mordet var ett ”fasansfullt” dåd, rätt och slätt – utan att peka åt något håll! Det var annars samme Carl Bildt som omedelbart efter nedskjutningen av det malaysiska passageraplanet MH–17 över Ukraina i somras dundrade, ja han till och med ”visste”, att Ryssland var skyldigt! Det är svårt att tro, att Bildt sedan dess hade lärt sig något men det har säkert inte ens undgått denne man, att inga utredningsresultat om olycksorsaken ännu föreligger. Något som i sig antyder att skulden säkert kan sökas på annat håll!
När det efter valet i höstas stod klart, att Sverige skulle få en socialdemokratiskt dominerad regering, var en av de brännande frågorna vem som skulle bli utrikesminister. Den som slagit sig fram till att vara partiets utrikespolitiska talesman, Urban Ahlin – hur det hade gått till, egentligen, är en historia för sig – var som rabiat Nato-förespråkare gravt handikappad för uppdraget. Det insåg tydligen också den socialdemokratiska partiledningen. Men eftersom all debatt om politikens innehåll är död i det socialdemokratiska partiet, också i utrikesfrågor, har återväxten av nya lämpliga kandidater även på det området varit obefintlig. ”En rörelse som står stilla är ingen rörelse”, för att citera ur Pierre Schoris bok Minnet och elden. De socialdemokrater som idag gör sig bemärkta i diskussionen kring utrikespolitiska frågor är alla över pensionsåldern!
Lösningen blev Margot Wallström. I bagaget hade hon en förhållandevis lång tid som tjänare i Bryssel. Hon hade dock, det måste tillfogas, slutat sina Brysseldagar som en tämligen vingklippt EU-kommissionär, trots att hon till slut hade ställningen som kommissionens vice ordförande. Hennes egentliga, enda stora tillgång har nog varit den sympatiska norrlandsdialekten – den bussiga Margot. Hon har aldrig, varken nu eller tidigare, gjort sig bemärkt för några genomtänkta insikter i utrikespolitiska frågor, i frågor kring fred och samförstånd. Ett riktigt fattigdomsbevis!
Valet av henne kunde I bästa fall betyda att hon genom sin korridorkännedom kunde föra fram svenska synpunkter, till rätt plats och person i EU-byråkratin. Nu visar det sig vara precis alldeles tvärtom; hon framstår mer som taleskvinna in i Sverige för EU-kommissionen, en kommission som synes leva i en alldeles egen avskild fantasivärld, när den driver USA:s ståndpunkt om sanktioner mot Ryssland, trots all den skada det vållar de enskilda länderna i Europa. Också Sverige! (Bilden visar EU:s Ashton tillsammans med bl.a. fascistpartiet Svobodas ledare strax före statskuppen).
Sammanhållningen kring ”sanktionspolitiken främst” har tydligt framgått av referaten från EU:s säkerhetskonferens i Riga i början av mars. Wallström verkar ha uppträtt helt i Carl Bildts anda. Hon förmår inte ens ta till sig vad på partivänner på utrikesministerposten i länder som Tyskland och Finland har att säga! Tyske utrikesministern (det tyska velandet har i och för sig varit stort) tycks i dagarna ha tagit avstånd från de värsta av USA:s krigshökar. Varför låtsas Sverige inte ens om den i och för sig bräckliga Minsköverenskommelsen för fred i Ukraina? Sveriges situation förbättras inte av att Norrbotten och Västerbotten ska ingå i övningsområdet för Natos stora flygövning ”Arctic Challenge Exercise” den 25 maj till 4 juni i år! Vi själva har all anledning i världen att känna oss hotade av detta!
Med den förvirrade hanteringen som utvecklats i utrikesfrågor efter regeringsskiftet, kan tyckas att en ”opolitisk” karriärdiplomat kunde ha tjänat Sverige bättre. Alla på UD behöver, som vi vet, inte vara Carl Bildt-hökar! En yrkesdiplomat begriper säkert att uppträda, ja just det, mer diplomatiskt och bör kunna rycka bättre i nödvändiga trådar! Bildt visste vad han ville och styrde därefter i stort som smått, också internt inom UD. Att det inte var i Sveriges intresse var en annan sak. Ur den synpunkten måste utrikesministerposten ha varit tacksam att ta hand om, men Wallström tycks inte ha en susning varken om det ena eller andra, än mindre om hur man rensar i Bildt-träsket. I stället för att odla goda relationer med vår stora granne i öster, fortsätter Löfven och Wallström att traska i det förödande Bildspåret mot Ryssland.
Ryssland är materiellt i behov av ett stort fredligt civilt uppbyggnadsarbete, dvs. är ett lämpligt mål för exportörer med vilja. Landet kan ju betala, inte minst med den energi Sverige behöver. Jämför med den för Finlands ekonomi så framgångsrika Sovjethandeln, innan stagnation under Gorbatjov träffade finnarnas ekonomi med ett klubbslag!
Något för politiker med resultat i sikte att fundera över, helst innan svensk industri och svenskt jordbruk faller samman. Det där med moralisk stormakt kan vi lämna åt andra att jiddra om! Hur vi kan fortsätta att gulla med ett bankrutt Ukraina, vars förstörelse drivits fram av den hysteriska västliga politiken, är alldeles obegripligt. Kriget där skulle inte pågå en dag till, om USA inte stod som bakblåsare! Här blir den europeiska (och svenska) politiken alldeles obegriplig. Hur ska Löfven och Wallström kunna länkas in på vettiga utrikespolitiska vägar? Utrikespolitik är alldeles för allvarligt för at läggas i händer på amatörer!
intressant.se Ukraina, Ryssland, fascism, politik, USA, statskupp krig, desinformation ekonomi imperialism, kapitalism NATO EU, Ryssland Merkel, Hollande,
DN 12/3 Blogginlägg här 7/10 Namnuppropet Stefan Lindgren 8 dagar Krypskyttarnas massaker på Majdan Britta Ring i Kunut Lindelöfs blogg 10/2 Peter Wolodarskis ledare 8/2 DN 8/2 Intervju med Merkel Lavros uttalande Hollandes uttalande Sveriges Radio 7/2 Pål Steigan Globalresearch 6/2 Robert Parry 6/2 Parrys bok Huvudstadsbladet 5/2 E Zuesse på Globalresearch 31/1 Åtta dagar 29/8 2014DN 24/1 The saker Globalresearch 22/1 Globalresearch 23/1 OSSE:s hemsida Hans lilla gröna Oliver Stone på FacebookNyhetsbanken Ryssland fördömer USA & EU:s nej till resolution mot nazismen Talesman för Ryssland Nej från USA & Co mot nazism-resolution FN-resolutionen 2012 DN 23/11 SvD 23/11 Orangea revolutionen Michael Roberts blog Från Poroshenko till Putin – en nedförsbacke Pål Steigan 15/11 DN Debatt 13/9 M Hudson i CounterpunchPål Steigan Counterpunch om USA:s UkrainapolitikYatsenjuk och Nuland DN 30/7DN 23/2
Rozoff i Globalresearch
12 svar till “Förvirrad utrikespolitik”
http://rt.com/news/241293-ukraine-army-konstantinovka-violence/
Denna politik är den som Lövén och Wallström vill premiera
Instead of goading and demonizing Putin, this is the time for the West to build bridges to Russia based on mutual respect. Nuclear deterrence is sometimes called “Mutually Assured Destruction.” Isn’t it time to explore Mutually Assured Survival?
http://whowhatwhy.org/2015/03/12/media-fail-is-the-wests-coverage-of-ukraine-a-failure-of-nuclear-proportions/
Jag gillar Margot. Satt och talade med en tysk professor för många år sedan, han var fly förbannad, när jag nämnde Sverige så brast han ut i en litania över Margot. Hon hade inte vikit sig för tyska önskemål under sin tid i EU, hon vågade göra folk förbannade, det är bra. Om inte länder som Saudi, Israel osv är förbannade på Sverige, då har vi en allt för mjuk ryggrad. Men uppenbarligen finns det gränser för spänsten i den Socialdemokratiska ryggraden i utrikesfrågor, vilket tyder på att lojalitet emot EU och USAs hållning till Ryssland och Kiev rör sig om mycket större insatser än relationen till Saudi och Israel innebär. Till skillnad från fallet med Sveriges relation med Saudi så får vi nu alltså inte veta vad insatsen är, det är nog snarast där hunden är begraven. Denna litania över Margot ovan ser mer ut som ett uttryck för ilska över Ukraina frågan och relationen till ryssland, då den i alla andra punkter i sin kritik inte har så mycket att komma med.
Att klämma in en korrekt hållning i relation till SD som en kritik emot Margot är ju inte så övertygande. SD ges fripass från hela sin historia, från sin medlemskår, från vilka det var som röstade på dem i senaste valet, allt för att de har en mer vänlig hållning till Ryssland och för deras motstånd emot Libyen. Att de gör några vettiga ställningstaganden i utrikespolitiken ändrar inte det faktum att de gått till val på rasistiska myter om tiggare, att det ryms inom rörelsen och omkring rörelsen människor med tydlig nazistisk åskådning, att deras politik i övrigt är en högerpolitik av det värre slaget. Rysslandsfrågan är verkligen inget som kan motivera att man ställer sig brevid den samlingen, då har man gett den frågan en oproportionerlig tyngd och måste själv pekas ut som att bortse från svenska inrikespolitiska frågor.
Det finns givetvis svenska ekonomiska intressen kvar i Ukraina efter 20 år av biståndsprojekt och bankspekulation i landet, så pressen på socialdemokratin i frågan om Ukraina är inte bara ett externt tryck. Insatserna i frågan Ukraina och Ryssland finns inte bara i internationella relationer utan i allra högsta grad inom vårt land, de finns inom socialdemokratin och arbetarrörelsen. Jag anser att det hade varit betydligt mer intressant och relevant att peka på och söka förklara ställningstagandet på de grunderna, är att plocka ihop lösryckta citat i en tirad emot Margot.
Under tiden som Sverige har varit aggressiva i sin hållning emot Ryssland och kärvänliga emot Kiev. Så har svenska ekonomiska intressen drabbats i ganska liten utsträckning, jämfört med Polen, jämfört med Finland, Lettland och andra. Vilket indirekt, givetvis, drabbar oss via de svenska bankernas vidlyftiga spekulation i dessa länder. Om det är någonstans ni kan hitta förklaringen på Sveriges upptädande så är det där, inte i några analyser av Margot som person eller i politiken.
Sveriges intressen i Ukraina och Ryssland missgynnas kraftigt av våra politikers understödjande av hetsen. Inledningsvis kanske det fanns förhoppningar om snabba klipp men sen….Har Sveriges banker osäkra lån i öst, hur i hela friden skulle det bli bättre av ett krigiskt kaos. Ponera att Ryssland skulle tvingas ingripa i Baltikum om Usa fortsätter trappa upp och kanske iscensätter falsk flagg av ngt slag. Inget tyder på att de då skulle vilja klippa ekonomiska band med omvärlden. De vill ha stabilitet precis som normala affärssinnade människor.
Det måste vara vårt och Europas utpressningsliknande underläge gentemot Usa som förklarar kryperiet. Det som händer med kronkurs, pensioner och annat i och med den starka kopplingen till Usas börs. Detta andas ju inte ekonomer eller politiker om, vi är som framgår av dina hypoteser hänvisade till sk Kremlologi i överförd bemärkelse tillämpad på våra egna etablissemang för att få reda på vitala fakta som i synnerligen hög grad angår oss.
Tyskland hotas dessutom förtäckt med våld om de vågar bryta sig ur militäralliansen.
Alltså gasen flyter normalt i North Stream, så i stora delar av praktiken, så är relationerna mellan Ryssland och EU helt normal.
Det finns säkerligen amerikanska påtryckningar som vi i Sverige och Tyskland är väldigt känsliga för. Problemet är att det gör det lättvindigt för en, relation till främmande makt gör att vi aldrig kan få någon riktig klarhet i vad insatserna är på för nivå i relationen med USA. Därför nöjer jag mig med att konstatera att påtryckningar med mycket hög sannolikhet existerar och att kostnaden för dessa är högre än noll.
Alltså Swedbank i Ukraina gick i konkurs, vilket betyder att de förlorade precis allting de spekulerat med i Ukraina under alla år de varit verksamma i. Vad är då bra med ett krigiskt kaos? Ja, nu går de många inhemska bankerna i Ukraina i konkurs på löpande band och med Ukrainas regler om personlig ansvar i banksvängen så är det inte bara bankegendomar som reas ut i en rasande fart, utan även rika privatpersoners egendomar reas ut. Mängden egendom som nu i praktiken slumpas bort i Ukraina är enorm. Ett gyllene tillfälle för revansch-sugna banker så som Swedbank att få tillbaka allt de förlorade i konkursen i Ukraina. Omfattningen av såna här insatser kan vi få en uppfattning om.
Sedan rekommenderar jag att kolla upp 20 år av bistånd till Ukraina. Det är åtskilliga projekt med flera multinationella svenska storbolag och exportbolag inblandade i projekt där. Då SIDA pengar i stort sett alltid går till svenska verksamheter är det stora investeringar som Sverige gjort under årens lopp. Omfattningen av dessa värden som man biter sig fast i och vill ha kontroll över till varje pris, går också att kolla upp. En del av dessa projekt finns i östra Ukraina. Här hittar vi kanske också motiven till att Sverige var aktiva i att stöda kuppen. Ukraina är ett land där förskingring av biståndspengar har ett eget begrepp, det lär ha varit mycket irriterande för den svenska tjänstemannaapparaten i både stat och storbolag. Men jag tror att deras förhoppning om att traditionen att klå åt sig biståndspengar skulle brytas av kupp-regimen är naiva. (Att förskingra biståndspengar är nationellt försvar om man ser till den imperialistiska prägeln på bistånd, där den kan underminera uppbyggnad/modernisering av en lokal industri. Då kan en diamantprydd Rolex på en tjänsteman vara det minst skadliga sättet att förvalta ”stödet”.)
Som Aftonbladet avslöjade så har ju en hel del av ”biståndet” gått till svenska och amerikanska banker som ger ut lån till verksamheter och spekulation i Ukraina. Det går då till att aktivt suga ut Ukraina. Det är sannolikt många såna här konstruktioner som Sverige försvarar och försöker rädda med det senaste lånet.
De svenska bankerna i Ryssland har under senaste åren i stort sett avvecklat sin verksamhet där. Tonen emot Putin har förändrats höjts i omvänd proportion till svenska bankers närvaro i Ryssland. Men det är klart att politiker inte kan använda det som förklaring till varför vi skall hata Putin och Ryssland, om svensken fick veta att vi kallar Putin för en Hitler för att han är hård emot banker så hade inte mustaschen fastnat lika lätt.
Så som synes finns det åtskilliga skäl som är lätt kvantifierbara och verifierbara till att vi har den inställning vi har i frågan om Ukraina, alltihop baserat på materiell verklighet, snarare än identitet. Det som gör mig mest arg i alltihopa är den oerhörda ohederligheten hos våra olika regeringar.
Ovanpå detta har givetvis USA och deras transnationella kapital stora intressen i Ukraina. Där de bussar EU på Ryssen medan de själva har gemensamma oljeprojekt med Ryssland, deras egna sanktioner är löjliga och EUs sanktioner kostar EU mycket mer än de smakar, vilket bevisar USAs påtryckningspolitik. Alternativt är EUs ledning färdigt för hispan.
Ingen socialdemokratiskt utrikesminister, Margot eller någon annan, hade kunnat gå emot dessa intressen i svenskt bankväsen och i svensk exportindustri, samtidigt som man går emot USAs intressen. För bara tala om de verkliga skälen till konflikten och vårt deltagande i den skulle skapa en svår politisk kris i Sverige och världen i stort.
För vi lever i Kafkas samhälle, där lögnen är upphöjd till den högsta världsordningen och försvaret av lögnen är den heligaste av plikter.
Självklart finns det svenska ekonomiska intressen kvar i både Ryssland och Ukraina men framförallt finns den ett politiskt intresseinvestering ”investerarklimat über alles” i något som bara kan betecknas Washington-konsensus där EU som bekant ingår och NATO. Fråga Anders Åslund. Väst huggsexan (i vilken svenska ”politiker” och deras ”armbågssfär” i högsta grad var inblandade i) går att läsa i detalj i den utmärkta boken. The Body Economic; austerity to death. Å(s)tramning till döds.
Pun intended.
Ja boken är bra, och författarna har publicerat artiklar i The Lancet, vetenskaplig medicinsk toppjournal. Jag har recenserat den i Läkartidningen, samt behandlat den i ett blogginlägg här 22/1 (”http://jinge.se/allmant/atstramningspolitik-inte-bra-for-halsan.htm).
Det finns väl inte mycket annat att göra än att hålla med om att Sveriges utrikespolitik är förvirrad! Samtidigt som svenska politiker har långa tirader om hur onda SD är på hemmaplan så har man tydligen inga problem med att Poroshenkos nazister och fascister styr och ställer i Ukraina. Tvärtom, man t o m stödjer denna onda regim, med största säkerhet av undfallenhet mot husse USA. SD är för övrigt som en gosskör om man gör jämförelsen med Azovbataljonen som av allt att döma är Poroshenkos stormtrupper, liknande Hitlers SA, som gör det smutsiga hantverket i förtrycket av oppositionen. Än märkligare tycker jag är vänsterns tystnad men V vill väl gärna hålla sig väl med den nya makten som påverkar i Sverige bakom kulisserna.
Ja Vänsterpartiets (ledningen) utrikespolitik är tragiskt minst sagt. När kommer massflykten från V pga. detta? Är en ändring möjlig? Jag känner flera inom V som har en helt annan och mycket bättre syn på utrikespolitiken?
Mycket mindre grupper som KP och SKP har här bättre politik men tycks inte kunna attrahera alltför många.
V har chansen att bli Sveriges riktiga opposition! Tyvärr tror jag att man av ekonomiska skäl inte vågar ta steget. Sverige är numera alltför insyltat i spekulationsekonomin som råder och hela pensionssystemet är beroende av detta gigantiska pyramidspel. Detta har man insett även inom V och jag tror det blir mycket svårt att ändra på detta system om Sverige är kvar i ett EU som låter storfinansen styra och ställa. När ekonomin i världen till slut havererar totalt, det är bara en tidsfråga, så gäller det för V att visa att man är ett seriöst alternativ.
V:s problem med att formulera en konsekvent utrikespolitik, en konsekvent antiimperialism och ett konsekvent krigsmotstånd anser jag hänger ihop med USA-lojala trotskisterna som är vanliga i partiet. För att V skall kunna formulera en vettig, oberoende och konsekvent politik, så måste de nå samma slutsats som Stalin, SSU ordförande Jan Nygren 1981 och S ordförande Olof Palme 1982. Ut med packet!
Den interna demokratin i V är väl ganska hyfsad med riksdagspartimått, så problemet kan ju lösas med att vanligt folk, som inte tillhör bombvänstern vågar vara aktiva och ta plats i rörelsen.
[…] jinge.se – Förvirrad utrikespolitik […]