Anders Romelsjö på jinge.se

Försvinner Vänsterpartiet nu?

Frågan är berättigad, det inser alla som inte är vänsterpartister. Tillbakagången i valet var måhända begränsad, samtidigt så backade socialdemokratin mer än måttligt. Inte ens den rödgröna röran förmådde att attrahera så många väljare så att det ens var nära att man skulle få majoritet, och det berodde inte på de gröna, det berodde helt och enbart på de ”röda” parterna i samarbetet.

Den borgerliga alliansen fick flest röster, och det finns idag inget som talar för att den situationen kommer att förändras till nästa val alldeles oavsett när det inträffar. Det är tydligt att Mona Sahlin hoppas på något slags koalitionsregering, en statsrådspost är det enda som kan rädda henne från att sparkas på den extrakongress som socialdemokraterna tvingas hålla. Vad Lars Ohly hoppas på vet jag inte, men hans agerande då han t.o.m. vägrade sitta i samma sminkloge som Åkesson reser en massa frågor. Nu kan det visserligen sägas, Sveriges Television försökte göra ett slags underhållningsprogram av valvakan, men det hindrar inte berörda från att uppföra sig som folk.

Nu kom ett nytt politiskt parti in i Riksdagen, en stor del av orsaken är att det har negligerats av de partier som redan haft sin plats i församlingen. Man har bara haft en och samma fråga på sin agenda, men inträdet beror inte på att de som röstat har rasistiska åsikter, av partiets omkring 5,7 procent av valmanskåren så är en absolut majoritet sådana som kommit att förakta politiken och de politiska företrädarna. Man kom in tack vare ett allt högre politikerförakt, inte på grund av att rasism eller främlingsfientligheten skulle ha ökat.

Vi socialister har övergivits av våra företrädare, de som borde ha talat för oss har istället agerat för att själva få säte i en kommande regering, ministerposter har varit viktigare än kärnväljarna, något som man straffades för nu och som antagligen leder till ett präktigt valfiasko i nästa val, för vem kan ens drömma om en valframgång nu när de befintliga företrädarna abdikerat för att få sitta i en regering med borgerliga socialdemokrater och likartade miljöpartister?

Att partiledningen behöver bytas ut är en självklarhet, sedan kan partiet försöka sig på en nystart om man satsar på att bygga på ideologi i stället för framgångar i diverse opinionsmätningar. Att tävla med de borgerliga om de egennyttigas röster i valet leder in på helt fel spår, de kommer att rösta borgerligt oavsett hur mycket några f.d. SJ-anställda sprattlar.

Vart vi vänsterpartister ska ta vägen vet vi väl inte än, men ska vi återigen förmås att tro på partiets möjlighet till inflytande i politiken så måste hela ledningen bytas ut, det är min övertygelse. För precis som inom socialdemokratin så har partiets innersta kärna gått vilse, man har stirrat på opinionsundersökningar istället för att ta upp kampen mot de krafter som följer Stockholmsbörsens utveckling i realtid.

Kanske finns vårt kommande parti i FI, PP eller MP, jag vet inte. Men jag vet att jag får väldigt svårt att tro på en framtid med V utan mycket radikala förändringar.

it , , , , , , , , dn1234 svd123 ex12 ab12

Jinge

, , , , ,
, , , , , , , , , , ,

25 svar till “Försvinner Vänsterpartiet nu?”

  1. ja med tanke på att ohly sa på val natten att det minsan var dax för utomparlamentariska metoder nu (dvs våld) så ja vänsterpartiet är ju då i så fall slut som demokratiskt parti om han stannar.

    • Fast man kan inte använda hans frustration i det sammanhanget som ett argument mot V. Det var puerilt att vägra gå in i samma rum som Åkesson, men alla sunt tänkande människor reagerar med bestörtning på SD:s framgångar, det är inget att förundras över.

      • Bra inlägg. Här kan jag dock ana en intressant skiljelinje mellan yngre och äldre sympatisörer. Facebookgruppen ”När Lars Ohly vägrade sminka sig samtidigt som Jimmie Åkesson” har över 72 000 anängare. Det var en ”gut reaction” från Ohly och den fick mig och min vänkrets (vänster kring trettio) att reagera med ett ”Yes!” i tv-soffan. Har inte talat med någon som tyckte det var dåligt. Är vi alla bara unga och puerila?

          • Vi borde oftare ta avstånd på samma sätt. Vi visar alltför ofta upp en alltför pk-attityd mot andra. Jag har flera gånger rest mig upp och gått ifrån ett sällskap som uttalar sig främlingsfientligt.

        • I en dels ögon var effekten att Åkesson skrämde bort kommunisten Ohly. Det var kanske inte så lyckat. Politiker måste bedöma hur sina handlingar tolkas innan de utförs och vem som vinner på dem och när gäller det här fallet tror jag att Ohly blev förloraren i alldeles för mångas ögon

    • Utom parlamentariskt har inget att göra med våld, t.ex. sker större delen av en valrörelse utanför parlamentet/riksdagen. Det handlar om att synas på gator och torg, skriva artiklar, genomföra möten i tid och otid, demonstrera för sin uppfattning, deltaga i olika föreningar utöver den politiska etc.
      Det är ju så att de flesta borgare är rädd för utomparlamentariska aktioner av ett enda skäl, de har inte personella resurser till det själva och därför beskriver de gärna vänster aktioner som något annat än de är.

  2. Karriärsugna vänsterpartister kan lika gärna gå in i socialdemokraterna och försvinna i träsket. Resten kan ju sätta sig ner och studera läget med hjälp av gammal pålitlig marxistisk filosofi, och sedan ta tag i en massa uppenbara sakfrågor som karriäristerna sålde ut för att få vara med och där socialmoderaterna inte har mycket positivt att komma med. EU, Afghanistan, skola, industripolitik, socialpolitik, kommunikationer, stadsbygge etc etc.

  3. Tjänare Jinge.
    Du träffar exakt den punkt jag själv har tänkt om SD. De har inte vunnit något, det är gammelpartierna som förlorat förtroende hos väljarna. Folkets företrädare har isolerat sig från folket och vet inte längre hur verkligheten ser ut.

    Du frågar om vänstern kommer att försvinna. Om vänstern fortsätter med sitt ”klass mot klass” så kommer de att tyna bort. Nästa val klarar de nog men inte valet därpå. Men den där ”kamp mot överklass”- retoriken håller inte då ordinära människor reser över Östersjön och finner sig vara överklass i Baltikum.

    Vänstern måste formulera ett idéprogram som passar in i det individcentrerade samhället. Folk sköter sitt arbete mycket mer självständigt i dag än för tio – femton år sedan. Även klassiska arbetare är nu ”ansvariga” eller har ett ”ansvarsområde” som de sköter mycket efter eget huvud.

    Var det inte det där avfallsföretaget LiseLotte Lööf eller något i den stilen som inte ville betala ackordslön utan månadslön. De anställda började då arbeta strikt enligt avtalet och företaget fick backa tillbaka eftersom mycket av det arbete man tidigare utfört låg utanför avtalet. De hade i praktiken skött företagets avtal självständigt. Någon ekonom satt på sin kammare och räknade utan att ta reda på hur verkligheten såg ut.

    Detta att folk inte längre har en förman som pekar och en chef drar undan grunden för det kollektiva ”klass mot klass”. Vänsterns framtid ligger i att utveckla de bitar i programmet som ger individen möjligheten att utvecklas. Framför allt måste man ha en politik för att den som är född i socialt belastad familj ska kunna bryta sig ut ur den miljön och inte hamna i samma negativa spiral själv.

    Det gör man inte med klassretorik utan med att driva en psykosocialt idéprogram, hur nu ett sådant ska utformas. Det är något ”den nya vänstern” måste diskutera. Vänstern måste alltså driva en politik som gör att människor kan frigöra sig från negativa krafter. Svårt men nödvändigt.

    • Argumentet att vänstern skall sluta tala om klass är högerns vilja, inget annat. Vänstern behöver återfylla på dess innebörd igen, den innebörd som dräneras av alla som påstår att klassbegreppen inte längre gäller. Det är ett bildningsprojekt och ett viktigt sådant.

  4. Jag tvivlar på att vänsterpartiets ledarskikt förmår att ta till sig av kritiken inifrån partiet. Många kommer att passiviseras helt och Lars Ohly är inte den som kommer att entusiasmera medlemskadrerna. Jag skulle kunna räkna upp många ledande vänsterpartister, men jag hoppas att de klarar att inse själva att det måste till något nytt. Ett nytt som skummar av ideologi och entusiasm, annars kan man lika gärna avstå. Jag har själv varit medlem sedan 1974 men slutade betala medlemsavgiften för tre år sedan, det känns alltför ofräscht.

  5. Det finns ytterligare en möjlig förklaring till SD:s framgångar. Kanske är det varken ”främlingshat” eller ”politikerförakt”. Kanske handlar det, åtminstone till viss del, om sakfrågor?

    Jag har t.ex länge funderat över om man kan hjälpa fler nödställda människor genom att använda pengarna på ett bättre sätt. Många människor lever i flyktingläger, med svält och sjukdomar. Enligt FN svälter cirka tjugotusen barn ihjäl varje dag. Hur många kan man hjälpa för, säg, en miljon kronor per år?

    Enkla mediciner, några skålar ris per dag och en filt kostar i storleksordningen 10.000 kr per år och person, dvs miljonen i mitt exempel kan rädda livet på hundra barn. Jämförelsevis är den årliga tilldelningen av skattemedel för ett ensamkommande flyktingbarn över en miljon kronor.

    Är det bättre att miljonen räddar ett barn eller hundra barn? Vem vinner på att vi inte vill diskutera det? (Vem som förlorar på det är, tror jag, ganska uppenbart.)

    Här tycker jag att man kan överväga att prioritera om så att man ger mer resurser till FN:s flyktingorgan UNHCR, och mindre till nationell flyktingmottagning. Vilket SD driver, men ingen annan. Jag tycker det är märkligt att SD, av alla partier, ska vara de enda som driver en fråga som verkligen kan hjälpa de mest utsatta flyktingarna.

    Det enda motargument jag hört är att man inte får ”ställa utsatta grupper mot varandra”. Jag blir inte övertygad av det. Antalet miljoner är ju onekligen begränsat, och vi måste välja hur de ska användas.

    Sedan kan man diskutera hur många miljoner som ska tas in skattevägen och användas för människohjälp, men det förändrar inte frågeställningen. Oavsett om vi har hundra eller tiotusen miljoner för detta ändamål måste vi ju välja hur var och en av dem ska användas.

    • Det är inte en fråga om antingen eller. Det kommer heller inte att bli det, även om satsar mer pengar till FN:s flyktingorgan.
      Om man oroar sig för att pengarna inte räcker, bör kanske först fundera på hur pengar har omfördelats de senaste åren genom skattesänkningar, där 60% av totala skattesänkningen går till den tiondelen som är rikast, eller de 66 miljarder per år i förlorade skatteintäkter som svartjobb innebär. Det är alltså mycket tydligt att argumentet att ”vi inte har råd” är tämligen tunt.

  6. Högerspöke, klasskamp, klassklyftor etc. funkar inte längre som skrämselpropaganda.
    Framförallt när S själva har flaggat för skattesänkningar till pensionärer, att låta jobbavdraget vara kvar och att man själv under Perssons tid skärpte F-kassans regler. Man gör liksom självmål gång på gång. Dessutom överger man Afghanistan-frågan för att få med V på ett hörn.
    Det känns som om MP är de enda som driver sina frågor fortfarande, medans S och V står o stampar på samma ställe, vänder och vrider på samma stenar som de redan tittat under, både när det gäller politik och i parti-topparna. Sverige är inte det industrisamhället det var en gång, det är ett service-samhälle och det måste både S och V anpassa sig till.

    En pigg och alert opposition behövs, som har en modern vision, inte någon som inte vet vilket håll de är på väg. Röd är inte min färg, men jag följer gärna din Blog, för du har kloka tankar och funderingar.

    • Problemet är att högern har tillåtits indoktrinera människor att tro att begrepp som klasstillhörighet, klasskamp och klassklyftor etc. är skrämselpropaganda. Det är inte skrämselpropaganda utan begrepp som har lika mycket faktisk betydelse idag som igår. Högern anser sig ha tolkningsföreträde gällande begreppen och Vänstern måste återta det.

  7. Jag skulle vilja veta vad V svarar på detta…

    Majoriteten av svenska befolkningen vill vara mångkulturellt och gillar olikheter.
    Det finns en paradox i detta då många av de invandrare som kommit hit har
    lämnat sina länder just pga mångkulturella problem. På senare år har vi Irak
    och Somalia som ex.
    Så vad säger att det mångkulturella samhället skulle bli utan dessa problem här?
    Det finns faktiskt hur många ex som helst på att monokulturella samhällen är mer
    stabila så varför får vi som tror det inte tala för det på lika villkor? Vad säger du?

    • Uppenbarligen fungerar det ”mångkulturella” svenska samhället tämligen väl och har så gjort i många år.

  8. Hur än det är så måste även ett nytt parti till vänster om s förhålla sig till s.
    Om vp går i graven kan däremot vara en fördel för vänstern i stort, det blir svårt för både s och borgerligheten att kasta historiskt skit på en ny vänster utan historiskt arvegods som vårdas ömt.

  9. Tror tvärtom. Är nybliven medlem i UV och jag kan bara säga som så att ideologin finns där helt klart. De äldre V’arna kanske skulle hänga på några UV möten och ta åt sig det som sägs. Jag tror V har mycket att tjäna på om det blir majoritetsregering, de sossar som är mer åt vänster är några V kan plocka.

  10. Problematiken kring vänsterpartiets ”marknadsföring” har med vissa så att säga automatiska attityder att göra. Det händer i politiken att vissa parter inte riktigt fattar att dom hör ihop, och om dom fattar så gör dom det först efterhand.

    I vänsterpartiets fall handlar det om småföretagare. För dessa företagare, det kommer som en självklarhet att man är ”borgerlig” eller till och med moderat, fast i verkligheten småföretagare är knegare som har ingenting med bolagshögern att fatta. Vi har fått en märklig ”management”-klass i samhället; det handlar om bolagshögern, som är inte i ordets klassiska mening företagare utan högavlönade och högskoleutbildade karriärister som tjänar miljoner utan någon som helst äffärsrisk. Bonusarna löper helt oavsett hur illa cheferna hos Ericsson eller Volvo sköter företagen, och onödigt att säga – men jag säger det ändå – den inkomsten som dessa kammar hem kan förstås småföretagarna bara glömma. En byggföretagare med några stycken anställda kommer aldrig att tjäna miljoner, och en cafeägare har det kärvt att få verksamheten att gå runt. Trots detta associerar dessa sig associerar sig med ”borgerligheten”, fast agendan hos Reinfeldt har inget med deras intressen att göra. Bolagshögern mjölkar småföretagare exakt samma sätt som den mjölkar vanliga anställda, det är här avtalsrörelsen kommer in i bilde.

    En (små)byggföretagare har svårt att associera sig med facket, men så är det bara att med den farten som löneavtalen urholkas urhokas också småföretagarnas faktureringspriser; på detta vis är också småföretagarna beroende av facket. Det kan eventuellt vara en nisch för vänsterpartiet här, men problemet är bara dom automatiska associationerna som förknippas med företagsamhet och vänsterpartiet.

    Dock finnst det utrymme för vänsterpartiet; i symbiosen mellan arbetstagare och arbetsgivare socialdemokratrerna företräder ”den gode snuten” och vänsterpartiet den ”onda snuten”. Om den onde snuten upphör existera, den gode och snälle snuten socialdemokraterna ger efter arbetsgivarna till en sådan grad att hela samhället går till slut tillbaka till en tid före 1900, där man har drängar och pigor och arbetsgivarna betalar enligt sitt behag. Småföretagarna bör ej inbilla sig att dom är immuna mot den utvecklingen, och detta måste vänsterpartiet påpeka dom och på detta vis visa dom gemensamma intressen.