Ulf Karlström som har skrivit detta gästblogginlägg är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), och skriver facklitteratur. Ulf har tidigare publicerat inlägg här i flera olika ämnen. De har behandlat miljö och ekonomi, och så kallad ”humanitär intervention”, ”Är du teknikberoende min vän?”, om Borgs budget, om Södertäljerättegångarna, om religion. Han har skrivit om Willy Silberstein och AS i Sverige, om ”Det själviska samhället” och om ”Den irrationella kapitalismen”. Han har skrivit om EU, tex. ”Varför angriper David Cameron EU”?. Han har skrivit om kanon, unga vuxna och tidigare om privatisering av vården om science och fiktion och om miljöfrågor, om integrationens svåra frågor”.
Dagens artikel diskuterar FN:s nya milleniemål, med fokus på en känd debattörs åsikter. Den 27 juli publicerades här en annan artikel som främst behandlade själva målen, där Ulf kunde förena sin sakkunskap inom miljöområdet med sin politiska klarsyn.
strong>FN:s vice generalsekreterare Jan Eliasson säger ”Det är det största internationella möte som någonsin har ägt rum. Vi ska anta de nya utvecklingsmålen. Det är en historisk händelse”.
Nästan alla länder i världen har skickat sina presidenter eller statsministrar till FN:s kontor i New York.

På SIDA:s hemsida kan man läsa ”På FN:s toppmöte (som inleddes igår) beslutar världens ledare om de 17 nya globala mål för hållbar utveckling som kommer att vägleda internationellt utvecklingssamarbete de kommande 15 åren. I den mest inkluderande processen någonsin har världssamfundet tagit fram de 17 nya målen (Sustainable Development Goals), som tillsammans med 169 delmål presenteras i deklarationen ”Transforming our World: the 2030 agenda for Sustainable Development”.
< Massmedia kommer att rapportera om detta nu. Jag noterar att min kollega professor Göran Tomson på institutionen för folkhälsovetenskap på Karolinska Institutet kritiskt konstaterar att bara ett av målen handlar om hälsa.

Ulf Karlströms artikel.

Björn Lomborg är statistiker och chef för tankesmedjan ”Copenhagen Consensus Center”, och dessutom adjungerad professor vid Copenhagen Business School. Lomborg har en minst sagt brokig karriär, alltifrån boken ”Världens verklig tillstånd” (1998/2001), där han framträdde som en fullfjädrad ”contrarian” i miljöfrågor och en vilt slående ”gossen Ruda”.
Nu har han blivit lite mer strömlinjeformad, erkänner numera t e x klimatkrisen, men är dock förankrad på den högerpolitiska planhalvan.

Lomborg medarbetar ganska regelbundet med Op-ed-kolumner i Svd, nu senast 24/9. Han fortsätter från tidigare inlägg med att häckla FN för deras många utvecklingsmål. Det är påpassligt då ledare för en mängd stater i dagarna samlas i New York för att underteckna de framförhandlade internationella utvecklingsmålen, närmare bestämt 17 huvudmål, med inte mindre än totalt 169 delmål.

Här har Lomborg onekligen rätt. Att prioritera 169 mål är ingen prioritering alls. Lomborg skjuter in sig på ”FN:s bysantinska byråkrati”. Det låter sig onekligen göras, men Lomborg har inget alternativ att erbjuda. Det som hans egen tankesmedja något missvisande stoltserar med – konsensus – förkastas i FN-sammanhang. Och visst bör och kan FN förbättras. Förre riksrevisorn Inga-Britt Ahlenius – minns skämtet med Bosse Ringholms fejkade telefonsamtal – arbetade även som revisionschef i FN, och hon har lämnat flera intressanta förslag. Grundfrågan, som Lomborg missar, är dock att FN erbjuder ett fora för kritik av USA-imperialismen, och samlande manifestationer mot dess krigspolitik. Dessutom finns det ett egenvärde i konsensus som beslutsmekanism i vissa, kanske t o m, många situationer. Säkerhetsrådets veto är en knepig fråga, men att rösta bort en stormakt är ingen framkomlig väg. Det såg vi på 1930-talet under NF:s regi.

Lomborgs smedja har låtit ett stort antal nationalekonomer bedöma det pekuniära värdet, i form av kostnader och fördelar, av FN:s kommande utvecklingsmål. Man ”har använt standardiserade ekonomiska verktyg” för sina bedömningar. Lomborg anför: ”Resultaten visade att friare handel genom fullföljandet av WTO:s Doha-runda skulle ge” störst nytta per satsad krona. En jämförelse med direkt ekonomisk överföring till de fattigaste länderna, för att lyfta dem ur fattigdomen framställs som ohyggligt ineffektivt, beroende på administrativa problem och institutionella brister. Något udda, men förvisso tänkvärt, är att en satsning på förskolor framstår som mycket effektivt. Däremot anges en satsning på förbättrade examina och ökat läraransvar som mycket svagare, bara 1/30 av förskolesatsningen (söder om Sahara).

Så vilka var de övergripande slutsatserna? Man bör koncentrera sig på 19 mål, bl a:
– Förbättrad familjeplanering
– Bekämpning av malaria och tuberkulos
– Avhjälpa undernäring

Lomborg erkänner att ”effektivitet” inte är ”den enda faktorn att ta hänsyn till, men bör utgöra huvudsak i en diskussion om hur utvecklingspengar skall satsas…”. Och det är här skon klämmer på Lomborgs alltmer blånande tår. Nationalekonomin är en svår, vetenskaplig disciplin, där moraliska aspekter ofta lyser med sin frånvaro. Visst, det finns undantag, vilket boken Stavlöt (red), ”Nationalekonomi för miljöintresserade” (Fores 2015) illustrerar. Men för Lomborgs nationalekonomer, och deras matematiska modeller, är det självklart att frihandel med t ex GMO-material är strålande affärer, liksom handel med kontaminerat material för vidare dumpning i fattiga länder utan möjlighet att hantera avfallet. Sådant är bara externa effekter, och beaktas inte i de matematiska modellerna. Så, vi bör diskutera Lomborgs konkreta förslag, i sina detaljer, men minnas hans skeva och socialt tveksamma metodik.

Och, den viktigaste slutsatsen kommer nu: Varken FN – i sin konsensusprocess – eller Lomborg – i sin högerbur – lyfter fram krigen, och dess följder, som det stora hindret för utveckling i världen. F.n. är det USA och drängarna i NATO som skapat den absoluta huvuddelen av dagens förödande krig och efterbörder av krig: F.d. Jugoslavien, Palestina, Irak, Afghanistan, Somalia, Libyen, Syrien och Jemen.

i Andra om:arv,miljö, kapitalism, Politik, massmediaklimat