[column width=”49%” padding=”2%”]
Idag har det återigen varit en dag som fyllts av en mängd information om hur de två senaste svenska soldaterna dog i Afghanistan. De två senaste, men inte de sista. Man talar om samarbetssvårigheter mellan polis och militär, men jag förstår inte riktigt varför polisen är inblandad. Enligt Genèvekonventionen så är det väl knappast ett brott att skjuta ihjäl två ockupations-
soldater?
Någon kanske hävdar att de var där på uppdrag från president Hamid Karzai, men då ska man ha klart för sig att han är en amerikansk marionett och han är definitivt inte vald till president av det afghanska folket. Men allt det där har väl alla hört till leda, det tråkiga är bara att de svenska soldaterna inte informeras om fakta. När de åker till Afghanistan, säkerligen med de bästa avsikter, har deras utbildare verkligen berättat att Karzai är en marionett tillsatt av USA?
Jag tror inte det. Jag tror inte heller att de fått information om att merparten av afghanerna själva är negativa till utländsk trupp och att de anser att de svenska soldaterna tillhör ockupationsmakten. Ett annat problem är förstås att de ska vara i landet som något slags fredsbevarande styrka. Alla som sett bilder i tidningar och på TV ser att de är utrustade med massor av vapen, skottsäker väst och sitter vanligen i ett pansarfordon som ser ut som en tanks, men möjligen storleken mindre.
När de sedan möter lokalbefolkningen så vet de aldrig om de möter personer som kommer låta dem passera eller om de kommer att bli skjutna bakifrån. De vet inte heller att det är många fler än ”talibanerna” som vill se deras blod flyta. Personligen tycker jag inte speciellt synd om dem, åker de ner till Mazir-el-Sharif så får de skylla sig själva. Däremot tycker jag synd om deras vänner och anhöriga. Vissa av dem har hunnit skaffa sig barn, men det talas det väldigt tyst om idag.
De två svenskar som dog senast, lämnade de efter sig några barn? Själv vet jag inte, jag tror att jag har läst precis allt som går att läsa om saken men minns inte att jag hört något om en tvååring och en fyraåring som förlorade sin far. Därmed inte
[/column]
[column width=”49%” padding=”0″]
sagt att det är så, men jag vet inte, Tolgfors är inte speciellt intresserad av att berätta sådant. Antagligen skulle många reagera mer negativt om de hörde hur många nära och kära som gråtit sig till sömns varje natt, oavsett om barn blivit föräldralösa eller ej. Det är tillräckligt illa att förlora ett barn även om barnet enligt alla definitioner är vuxet.
En kvinna som var mor till en av de första som dödades i Afghanistan sade att hennes son var så bestämd att hon helt enkelt inte kunde hindra honom, det hjälpte inte vad hon än sade. Vem är det mest synd om, han som trots föräldrarnas oro hade bestämt sig? Nej knappast, de som lider mest är föräldrar, pojk- flickvänner, barn, kamrater och syskon. Om man blir sprängd i småbitar eller träffad i huvudet av en kula från en Kalasjnikov spelar antagligen ingen större roll. Den som dödas hinner sällan förstå vad som händer.
Men är det värt en tapperhetsmedalj och en svensk flagga till föräldrarna?
intressant Tags : Afghanistan, Nato, USA, Kriget mot terrorismen, Talibaner, Ockupation, Karzai, FN, Bush, Blair svd1 dn ex12 ab1 t[/column]
12 svar till “Det meningslösa kriget”
Det som är bra med Sverige är att man får tycka vad man vill.
Jag är i Afghanistan nu och har träffat massor med afghaner som inget annat vill än att vi skall vara kvar. Icke läskunniga som uppskattar vår närvaro eftersom det är lugnt och tryggt och högutbildade som vet att deras land behöver stöd i många år framöver och ber för att vi inte skall lämna dem i sticket så Afghanistan åter faller ner i mörkret. Den ena undersökningen säger si och den andra säger så, med statistik kan man bevisa allt. Efter att ha varit här och träffat afghaner så vet jag i mitt hjärta att det är rätt att hjälpa dessa människor. Tror du mig inte?
Då finns det bara ett tips: åk dit själv! Du kommer att bli upplyft av gästvänligheten och dessa varma människor, trots alla krig de genomlidit. Självklart finns det människor här som vill skära halsen av oss, det råder det inget tvivel om, men om man skulle avsluta varje sak i världen som det finns motståndare till så skulle inte mycket hända.
De finns människor som försöker förbättra världen och så finns det de som sitter på läktaren och recenserar. Jag tillhör i alla fall den första kategorin och är mycket tillfreds med det.
mvh Pär
Det måste vara skönt att kunna anklaga människor med andra åsikter för att sitta på läktaren, man riktigt ser hur du kröker på munnen när du skriver det. Just nu förbereder man för en lagändring så soldaterna slipper fråga vad det är för folk de stöter på, man kommer att få öppna verkanseld direkt. Ta-mig-fan är det skönt att sitta på läktaren, jag blir hellre begravd under läktaren än deltar i en så smutsig verksamhet.
Läs kommentarsreglerna! / Jinge
Tja, till skillnad mot Pär så anser jag nog att man har störst möjlighet till att göra vettiga bedömningar av denna konflikt på avstånd. Det är ju HELA situationen som man ska bedöma, och inte enskildheter, i ett begränsat sammanhang som den enskilde ockupationssoldaten upplever på plats. Hans/hennes berättelse kan vara lite intressant, men dock av begränsat värde, när man ska analysera & bedöma det som har hänt och händer i HELA regionen, det är DET som är det helt avgörande, detta måste ni svenska ockupationssoldater också försöka förstå. Ty värdet av er närvaro i Afghanistan kan inte avgöras av era enskilda berättelser, upplevelser. Och detta strider förmodligen mot den vinklade utbildning ni har fått från era amerikansk&NATO-styrda utbildningsledare innan ni reste och som ni alltfort får er till livs under pågående uppdrag. Men alltså jag vidhåller liksom Jinge här ovan att vi på läktaren nog har största möjligheten att se till helheten, att ta hänsyn till HELA bilden, och inte stirra sig blinda på de enskildheter som ni på plats då och då låter undslippa er, och jag tror inte för en sekund att vi ens från er får HELA den bild av era upplevelser och erfarenheter, det har ni med största sannolikhet helt enkelt inte tillstånd att ge oss här hemma. Att det är en starkt tillrättalagd bild ni svenska ockupationssoldater ger oss ”på läktaren” det borde vara ställt utom allt tvivel.
Varför kommenterar man inte att svensk läkare befann sig 5(fem) minuter från händelsen, men tilläts inte av militärledningen att komma fram. Läkaren ingår i en grupp särskilt tränad i trauma, utrustad med blod och plasma samt massor med övrig utrustning. Då det fortfarande fanns ”livstecken” så kanske mer kunde gjorts på plats.
http://xxx
Jan B: Ert snack om ockupation är ju genererat här hemma på läktaren, inte av den genomsnittlige afghanen.
”amerikansk&NATO-styrda utbildningsledare” vad är det för hjärnspöken?
Till Erik: Det svenska uppdraget i Afghanistan är underställt USA & Nato/Isaf. De instruktioner våra svenska ockupationssoldater får med sig före och under uppdragets uitförande, vad annat kan det vara än instruktioner på uppdragsgivarnas, dvs USA & NATO/ISAF:s villkor? Det kan ju under inga villkor vara instruktioner som på något som helst villkor ifrågasätter USA & Nato och deras agerande i Afghanistan?? Ett agerande som är en ockupation av Afghanistan, utan något egentligt giltigt FN-mandat, och som ska stödja en ogiltig och icke folkvald Afghansk president. Ty uppdraget ska ju utföras och ledas av dessa USA&NATO-generaler, vad våra svenska ockupationssoldater tänker och tycker är ju helt underordnat dessa ockupantmakters direktiv. Dvs något allvarligt ifrågasättande av uppdraget från våra svenska ockupationssoldater är knappast tänkbart. Ty vår ”kära” högerregering (med stöd av S+MP) har ju bestämt att skicka ett antal svenska soldater på detta ockupationsuppdrag i Afghanistan, mer eller mindre på begäran från USA&NATO, då säger det ju sig själv att hela uppdraget från början till slut är ett uppdrag i både stort och smått på dessa ockupationsmakters villkor. Detta innefattar då även våra soldaters ”utbildningsledare” och deras s.k. utbildning, snarare att betrakta som indoktrinering och hjärntvätt. Så är det bara.
Det bör framgå vad/vem du kommenterar! / Jinge
Bra skrivet Jinge. Fler borde inse att ens anhöriga och omgivning sätts under stora påfrestningar om man åker ner som soldat (eller som läkare eller annat också för den delen). Inte för att förringa soldaternas bördor på något sätt, men det är definitivt inte de som får lida mest om de blir ihjälskjutna. Soldaterna får hjältestatus för modet att åka ner, vad får de anhöriga utöver allmänhetens sympati och krishjälp om det hemska skulle inträffa? Det finns en sång om anhörigas lidande i krig väl värd att lyssna på; ”When Margaret was eleven” skriven av den irländska folkmusikern Pete St. John, här i en cover av The Dubliners: http://www.youtube.com/watch?v=jeg6vpFBtD4 Den sången säger allt som behöver sägas i detta sammanhang.
En intressant länk i sammanhanget, det är från en artikel av John Pilger: informationclearinghouse.info/article25081.htm En artikel på sidan ”World News Daily” med rubriken: ”Have a Nice World War, Folks” Artikeln inleds sålunda: (Men läs gärna hela artikeln)
”March 25, 2010 ”Information Clearing House” — Here is news of the Third World War. The United States has invaded Africa. US troops have entered Somalia, extending their war front from Afghanistan and Pakistan to Yemen and now the Horn of Africa. In preparation for an attack on Iran, American missiles have been placed in four Persian Gulf states, and “bunker-buster” bombs are said to be arriving at the US base on the British island of Diego Garcia in the Indian Ocean.” Fortsättning följer om man klickar på länken ovan.
En norsk officer i Stockholm? / Jinge