|
Idag på morgonen läste jag ett antal tidningsartiklar i Svenska Dagbladet och i Aftonbladet som målande beskrev hur miljöpartiet och socialdemokraterna ställer vänsterpartiet helt utanför diskussionerna om valsamverkan inför valet 2010. Bland kommentarerna på det inlägget så dök det upp en ung kvinna som inte tänker rösta på vänsterpartiet 2010 om en röst på dem innebär en röst på socialdemokraterna. Surt sa räven om rönnbären, något som kanske gäller skribenten ifråga, jag vet inte eftersom jag inte känner henne personligen. Men jag har fått ett par likalydande mail från några av de gamla besökarna på min hemsida, något som tyder på att fler känner ungefär på samma sätt. Dessa reaktioner tryfferas av en artikel idag på DN Debatt av Carl Tham. Carl Tham/DN: ”Svensk socialdemokrati har banat väg för samma tilltro till konkurrens och krassa vinstmotiv som nu driver världens finansmarknader mot undergången. Det var under socialdemokraternas styre som den kapitalistiska konkurrensvisionen fick fäste i det svenska samhällsbyggandet. De vägleds av idéer att konkurrensen alltid skapar bättre utbildning eller sjukvård eller annan samhällsservice. Detta är utslag av samma värden och moral som just nu gör bankrutt i hela världen. Onekligen är det dystert att socialdemokratin bjudit så magert motstånd mot kapitalets ideologi. I dag känner allt fler människor att bara en stark stat kan skydda dem mot marknadens instabilitet och kapitalets maktbegär. Det bör svensk socialdemokrati dra slutsatser av, menar Carl Tham, tidigare utbildningsminister, Sidachef och Berlin- Jag skrev tidigare att socialdemokraterna under ett antal år har varit i en kraftig högersväng, något som accentueras i valet av Mona Sahlin till ordförande. Igår skrev jag om Margareta Winbergs bok, det jag inte skrev var att hon i många stycken ställde sig undrande inför Sahlins framgångar inom partiet. Klart är under alla omständigheter att även folk som i normalfallet lägger sin röst på vänsterpartiet känner sig mycket fundersamma inför det som nu händer. Bloggaren Anders Svensson: ”Vänsterpartiets nuvarande politiska inriktning är på väg att föra partiet in i ingenmansland eller till utplåning, likt vänstern i Italien. För vänsterpartiet strävar efter regeringsposter i nästa regering. Något som kräver att man ligger lågt och inte profilerar sig. Något som kräver att man accepterar en borgerlig högerpolitik, med budgettak, privatiseringar och nedskärningar inom den offentliga sektorn.” |
Det är inte utan att man undrar om inte den gode Anders är något på spåren där. Jag tror att den pragmatism som partiet kännetecknats av när det gäller samarbetet med socialdemokraterna ibland kan motverka sina syften. Har inte partiets medlemmar och väljare förtroende för att partiet står upp mot högerkrafterna, oavsett vilken partibeteckning dessa döljer sig bakom, så kan det ge en obehaglig bumerangeffekt. Anders hävdar att han anser att partiet ska gå åt vänster, och samtidigt söka samverkan med andra vänstergrupper. Själv reagerar jag som en igelkott inför sådana idéer, jag känner till en mängd grupper som andra kallar ”vänster” men som jag personligen anser vara tämligen vilsna i tillvaron. Men visst, det är faktiskt dags att stå upp mot högerkrafterna, och det rejält. När Carl Tham börjar jämföra socialdemokratin med världens finansmarknader, och deras marknads- SvD12 AB12 DN Svensson/Zaramis Fotolasse om Tham Rosabloggar Maittase Arvid Falk KAS it Alliansfritt
Andra om: Vänsterpartiet, Spin, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Carl Tham, Blåtunga, Marknadsfundamentalism, Mijöpartiet, Politik [tags]Vänsterpartiet, Spin, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Carl Tham, Blåtunga, Marknadsfundamentalism, Mijöpartiet, Politik[/tags] |
14 svar till “Den röda rosen har blivit blå”
Det är trist att det inte går att bedriva en debatt om utanförskapet just nu. Precis som om problemet inte existerar längre? Eller så beror det på att borgerliga tidningar inser att Alliansen förlorar stort på den typen av debatt. Att Socialdemokraterna inte tänker återställa trygghetsystemen är väl ganska säkert. Så en häftig debatt om utanförskapet gynnar nog vänsterpartiet. Framförallt gynnar det alla som lever en skuggtillvaro i det nya hårda Sverige…
Jag tror att Svensson har rätt. Man måste sätta en klar gräns för högersympatisören Mona. Kan inte hon kommunicera som folk så får vänsterpartiet utgå ifrån det och byta taktik. Jag är socialliberal och har röstat på (v) senast då jag insåg att det skulle bli för mycket. Jag gör det inte igen om det fortsätter såhär.
Många kanske inte inser hur mycket partiledningar i små partier måste kompromissa för att få vara med och styra åtminstone lite grann. Visst V kan profilera sig som det radikala alternativet som vägrar att kompromissa om vissa saker och få mer röster men samtidigt bli bannlysta från allt regeringsamarbete. Problemet uppstår då, om inte direkt men åtminstone i följande val då de som röstade på V inser att rösten förra gången varit helt bortkastad.
Precis som kvinnan som inte tänker rösta på vänsterpartiet om man samarbetar med socialmoderaterna så lämnar jag vänsterpartiet om man gör det. Nu är måttet rågat! Det är dags att ta strid mot socialmoderaterna. Och TYDLIGT framföra till folket vad dessa s.k. folkvalda tänker utsätta arbetarklassen för. Och allt för egen politisk karriärs och eget berikandes skull!
Pastey! Att alla partier i åtminstone viss mån måste agera pragmatiskt är en självklarhet, men då det egentliga målet reduceras till att stötta en viss konstellation bara för att ”den andra” är sämre, då kommer partiets egna väljare att fundera på om det ens är värt att gå och rösta. En tjej skrev just det i en kommentar till första posten i detta ämne, och jag har förståelse för den reservationen. Ska jag själv, trots att jag både är medlem och en tämligen övertygad vänsterpartist, stödja mitt parti för att Mona Sahlin och hennes gäng ska få flytta in i Rosenbad?
Om jag ska det så undrar jag givetvis varför. Om (s) och (mp) pissar på mitt parti offentligt och utsätter ledande medlemmar för en massa skitprat och skitskriverier, varför ska då jag vara solidarisk och lägga min röst på det parti som i slutändan ser till att (mp) och (s) tar makten?
För att det andra alternativet är sämre? Kan du förklara det för mig? Det är en i högsta grad adekvat frågeställning.
Är det någon som hört Mona Sahlin prata om handikappade i sina tal på sistone? Är det någon som hört henne tala om pensionärer? Är det någon som hört henne tala om hemlösa? Är det någon som hört henne tala om sjuka? Är det någon som hört henne tala om barnfattigdom? Nej just det! Där är det VERKLIGA skälet till varför socialmoderaterna inte kan samarbeta med vänstern. De vill inte det här. De vill bara gynna medelklassen. Det finns tom socialdemokrater som applåderar alliansens politik med motiveringen: ”då slapp vi göra det”
Tanken med min kommentar var bara att påvisa dilemmat för partiet, för alla partier egentligen. Det kan vara värt för alla medborgare att fundera över sådant här, hur skulle man själv göra om man befann sig där i toppen av ett parti? Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle göra. Att styra och väga intressen är ju något av det svåraste som finns.
Om S och Mp pissar på oss får vi pissa tillbaka. Hur säkra känner de sig egentligen på att de två skulle kunna få tillräckligt med röster för att regera själva? Det tror jag inte de är. Vet inte var Mp fått sitt nyfunna självförtroende för och varför man känner att man måste slicka S i arslet så till den milda grad som man just nu tycks göra. Jag tror ändå inte att, framför allt S kommer ”pissa” på V allt för mycket, jag tror de är måna om att behålla samarbetet vänsterut. Mp kan väl pissa på bäst de vill, men jag tror de mest skadar dem själva i slutändan. Varför rösta på Mp då om de nu är så måna om samarbete med S, då kan man väl lika gärna lägga rösten på S istället?
Hmm.. jag vet inte om jag besvara din fråga? Men alltså jag har lika många frågor och funderingar kring sånt här själv.:)
Pastey: ”Tanken med min kommentar var bara att påvisa dilemmat för partiet, för alla partier egentligen. Det kan vara värt för alla medborgare att fundera över sådant här, hur skulle man själv göra om man befann sig där i toppen av ett parti? Jag vet ärligt talat inte hur jag skulle göra.”
Nej det är en utomordentligt svår fråga. Jag är själv tämligen pragmatisk, skulle jag vara politiker tvingades jag kanske till ännu mer pragmatism. Och det är inte fel. Men frågan aktualiseras av en högervridning som varit markant inom socialdemokratin under en lång följd av år. Det finns socialdemokrater som är kraftigt influerade av nyliberalism, och de har t.o.m. suttit i regeringsställning. Nu finns det grader även i helvetet, men den nuvarande trojkan inom partiet är sannolikt värre än gänget runt Göran Persson.
Sedan är det möjligt att du har rätt i att (s) kanske är ”måna om att behålla samarbetet vänsterut”, men med tanke på den nuvarande utvecklingen så känner jag personligen igen mig i Malins (tror jag hon hette) resonemang. Och jag har fått samma typ av reaktion från andra vänsterpartister i både mail och muntligen.
Och när blir det ett självändamål att stöda det minst onda när man egentligen vill just ”pissa tillbaka” som du säger?
Jag tycker mig förstå att åtskilliga sossar är förbannat trötta på högervridningen inom partiet, faran med det är att alla de som INTE är välartikulerade eller aktiva vare sig fackligt eller inom partiet stannar på soffan, eller väljer det minst onda enligt den modell vi talar om. De väljer att missnöjesrösta eller rösta på sofflocket. Missnöjesröstar de så kan rasisterna bli ett vågmästarparti, och vad har vi då själva röstat på egentligen?
Sverigedemokraterna?
Vad den här debatten visar är att det finns ingen vänster som är ett hot mot sossarnas hegemoni, är det så jävla svårt att förstå det.
Nej då Christer, det är inte alls svårt att begripa. Men det är ett trist faktum.
Jinge: Sahlin och de andra ”blåtungorna” försöker pressa (eller ”pissa på” hur man nu vill se det) alla eventuella samarbetspartners att anpassa sig efter dem. Mest patetisk i sammanhanget blir väl isf miljöpartiet, jag läste just den här ledaren i flamman av Erik Berg: http://www.flamman.se/kolumnister.php?id=5736
Till V:s förtjänst kanske man kan säga att S och Mp pissar på på dem, dvs det är tydligt att V inte utan visst motstånd kommer lägga sig platt inför Sahlingänget. Mp har ju gjort avkall på det mesta, eller deras partiledning verkar ha gjort det åtminstone, redan långt innan valet 2010. Alla vet att Mp nu kommer gosa med S ända fram till dess. Och jag tro som sagt att det finns risk att stöta bort många potentiella Mp-väljare som vill se en radikal miljöpolitik. Som sagt, det är hela tiden en avvägning, vara med och styra lite eller stå utanför och kritisera i 4 år till.
”Som sagt, det är hela tiden en avvägning, vara med och styra lite eller stå utanför och kritisera i 4 år till.”
Och jag har börjat fundera. Man kanske ska stå utanför för trovärdighetens skull. Ska man vara med så ska det vara på lika villkor utifrån mandatfödelningen. Knöböjning har aldrig varit min grej…
Knäböjning lär det bli om man inte får statsministerposten och majoritet i regeringen!
Väl medlem i denna församling tvingas du att vara med och ta kollektivt ansvar för alla beslut. En enskild regeringsledamot kan inte reservera sig mot några beslut.
I det ljuset kommer såväl Miljöpartiet som Vänstern att vara dödsdömda om de sätter sig i Sahlins knä.
Gud förbjude!
Själv så har jag ganska nyligen gått med i Vänsterpartiet. Trots sina brister så tycker jag ändå att Vänsterpartiet är ett bra parti och de är också de enda som jag ö.h.t. kan tänka mig att rösta på i valet.
Men Vänsterpartiet måste verkligen agera mer offensivt, vara tuffare mot sossehögern och miljöpartiet (som är ett rent socialliberalt parti helt utan vänsterinslag och med sin bas bland storstädernas medelklass). Det tycks som om vänstern för första gången på länge faktiskt har lite vind i ryggen, det måste vi utnyttja så bra vi bara kan.
”Som sagt, det är hela tiden en avvägning, vara med och styra lite eller stå utanför och kritisera i 4 år till.”
Vi har sett ute i Europa hur det gått för vänsterpartier som hamnat i den sitsen och valt att kompromissa bort delar av sin politik för ministerposter. Det är en ren självmordslinje, jag tycker att Vänsterpartiet ska utgöra en tydlig vänsterkraft och inte låta sig frestas av makt föräns de har styrka och självförtroende nog att faktiskt driva den politik man vill driva.