Den arabiska våren har det talats om, nu närmar vi oss den arabiska hösten och vi gör det i raketfart. De förändringar som skett i regionen har ännu inte slagit igenom tillräckligt för att en fortsatt positiv utveckling ska kännas given, snarare är det i många fall precis tvärt om.

I Syrien har en politisk tecknare som Ali Ferzat fått sina händer krossade av al-Assad, han hade nämligen tecknat diktatorn som en diktator, och det går ju inte för sig. I Egypten strävar landets militär efter att befästa Status Quo, det finns en hel del som talar för att förändringen på sikt blir enbart marginell. Inte ens i Tunisien kan man tala om reella förändringar, och när det gäller Libyen så är visserligen ledaren försvunnen, och alla tusentals dödsoffer är ännu inte hittade.

Jag vet inte hur många tusen som har dött i arabvärlden under det som vissa kallar för revolution, men att det är över tio tusen kan vi utgå ifrån. Men media skriver mer om en tropisk storm som drabbat USA:s östkust, ett tiotal har dött men stormen har helt dominerat tidningarnas förstasidor och löpsedlar. Likadan har nyhetsvärderingen i etermedia varit, Irene har varit förstanyhet i alla radio- och TV-kanaler.

Visserligen är det lättare att komma över bilder från USA, men rapporteringen står knappast i proportion till det som faktiskt har inträffat. Visst, om Manhattan skulle ha sjunkit och försvunnit, men det har det aldrig varit någon fara för. I arabvärlden försvinner däremot människor, och de gör det i strida strömmar.

Ulf Bjereld tar upp frågan om journalistiken idag i en gästkolumn med rubriken ”Journalistiken och opartiskheten” i Aftonbladet. Han skriver: ”Den relevanta frågan är därför inte längre vad som kännetecknar en opartisk journalistik och hur en sådan bäst uppnås. Nej, den relevanta frågan är vad som kännetecknar god journalistik i en värld där det är genomsynlighet och öppenhet som skapar legitimitet och trovärdighet. Om inte journalister själva mer kraftfullt börjar ta sig an den frågan riskerar journalistiken att marginaliseras, både som uttrycksform och som yrkesverksamhet.”

Han sätter det i relation till det som brukar kallas sociala medier, Internet har inneburit att folk kan kommunicera med varandra i realtid, och det praktiskt taget oberoende av var de befinner sig i världen. Det är ett faktum som har påverkat händelseutvecklingen i Mellanöstern, och det kommer fortsätta att påverka utvecklingen. (forts nedan..)

Det har tydliggjorts att vissa politiska ledare i både öst och väst haft svårigheter med att hantera detta, bara för någon vecka sedan så undrade Englands premiärminister om man inte kunde stänga av Twitter, något som faktiskt har hänt i arabvärlden och i vissa asiatiska länder. De som har makt vill ha ensamrätt på att föra fram sina budskap till befolkningen, de ser sociala medier som något som katten släpat in.

Jag tror att man kan hårddra Bjerelds resonemang ytterligare ett par snäpp, för klarar inte journalisterna skapa legitimitet och trovärdighet så kommer media, som det ser ut idag, att vara historia inom ett antal år.

it Andra om: Arabisk vår, Mediekritik, Twitter, Politik, Censur, Media, Demokrati, Journalistik ab ex dn svd svt ekot