Charlie-Hebdo – Vad återstår att säga?



Detta inlägg är en översättning av en artikel i Counterpunch av Diana Johnstone i Paris den 7 januari, skriven samma dag som morden på journalister och poliser skedde. Artikeln med den ursprungliga titeln ”What to Say When You Have Nothing to Say?” har översatts av Erik Göthe, FIB-juristerna och har publicerats på deras hemsida http://www.tffr.org/. TTFR står för ”Tidskrift För Folkets Rättigheter”. Där finns mycket intressant och viktigt att läsa även nu en dryg vecka efter attentatet.
Diana Johnstones artikel ger bland annat en bild av Charlie Hebdos politiska profil och ställning i Frankrike än den vanliga, och väcker frågor av allmänpolitiskt intresse.
charlie-tout-est-pardonné

Diana Johnstone är en amerikanska, bosatt i Paris. Hon är författare till boken ”Dårarnas korståg. Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser (Fools’ Crusade: Yugoslavia, NATO, and Western Delusions).” Hennes nya bok, ”Queen of Chaos: the Misadventures of Hillary Clinton, utges av Counterpunch under 2015. Hon kan nås på

Diana Johnstone har skrivit ”Dårarnas korståg”, en mycket viktig bok om krigen i Jugoslavien. Denna artikel har publicerats i oumbärliga Counterpunch.

Artikeln.
Detta är det dilemma som plötsligt kastas över politiska ledare och ledarskribenter i Frankrike efter att tre maskerade och beväpnade män tagit sig in i satirtidningen Charlie Hebdos redaktionslokaler och mördat tolv människor.
A man holds a copy of weekly satirical magazine Charlie Hebdo to pay tribute during a gathering at the Place de la Republique in Paris

Männen var välbeväpnade mördare. Charlie Hebdo har mottagit återkommande dödshot ända sedan de för flera år sedan publicerade skämtteckningar som hånar profeten Mohamed. Men det tycktes som om kontroversen i det stora hela var bortglömd, veckotidningens upplaga hade sjunkit (som för pressen i allmänhet) och polisens beskydd var mer avslappnat. De två polismän som alltjämt stod vakt blev lätt nedskjutna innan de beväpnade männen kom in i lokalerna mitt i ett redaktionsmöte. Inta ofta var så många skämttecknare och skribenter närvarande på samma gång. Tolv människor avrättades med automatvapen och elva andra sårades, några allvarligt.

Utöver skämttecknaren som kallas Charb (Stéphane Charbonnier, 47 år) som för tillfället var chefredaktör för tidskriften, fanns bland offren de bägge mest välbekanta skämttecknarna i Frankrike: Cabu (Jean Cabut, 76 år) och Georges Wolinski (80 år). Ett par generationer har växt upp med Cabu och Wolinski, som ömt speglat den franska vänsterns känslor.
Je ne suis par Charlie II

När mördarna lämnade lokalerna sprang en av dem tillbaka och riktade ett nådaskott mot en polisman som låg sårad på gatan. De stannade ock skrek: ”Profeten har fått hämnd!” Därefter flydde de i riktning mot de norra förorterna. Folkmassor samlades spontant på Place de la République i Paris, inte lång från den lilla gata där Charlie Hebdos lokaler ligger. Tappra, falska slagord spreds: ”Vi är Charlie!” Men det är de inte. ”Charlie lever!” Nej, det gör den inte. Den har just blivit förintad.

Alla är chockade. Det behöver inte sägas. Detta var kallblodigt mord, ett oförlåtligt brott. Det behöver inte heller sägas, men alla kommer att säga det. Och det är mycket mer som alla kommer att säga, som ”vi ska inte låta islamiska extremister skrämma oss och ta ifrån oss vår yttrandefrihet”, och så vidare. President François Hollande betonade givetvis att Frankrike står enat mot mördarna. De inledande reaktionerna mot ett illdåd av det här slaget är förutsägbara. ”Vi låter oss inte skrämmas! Vi ger inte upp våra friheter!”

Ja och nej. Visst, även den stolligaste religiösa fanatiker skulle inte kunna föreställa sig att denna massavrättning av humorister skulle få Frankrike att konvertera till islam. Resultatet måste med säkerhet bli det rakt motsatta: en förstärkning av växande anti-muslimska stämningar. Om detta är en provokation, vad var det i så fall meningen att provocera, dvs framkalla? Och vad kommer det att framkalla? Den uppenbara faran är att det, liksom 11 september, kan stärka polisövervakningen och just försvaga de franska friheterna, inte på det sätt som mördarna påstås eftersträva (begränsa friheten att kritisera islam) utan på det sätt som friheterna har begränsats i USA efter 11 september, genom att kopiera den amerikanska lagstiftningen Patriot Act.

Personligen har jag aldrig tyckt om Charlie Hebdos provokativa omslag, där skämtteckningar som förolämpar profeten – och även Jesus för övrigt – gärna visades fram. En fråga om smak. Jag anser inte att skatologiska obscena teckningar är verkningsfulla argument, vare sig mot religion eller auktoriteter i allmänhet. Not my cup of tea.

De enskilda personer som mördades var större än Charlie Hebdo. Cabus och Wolinskis teckningar återgavs i många publikationer och var kända för en publik som aldrig köpte Charlie Hebdo. Konstnärerna och skribenterna på det där redaktionsmötet hade alla sina talanger och kvalitéer som inte hade något att göra med de ”hädiska” skämtteckningarna. Tryckfriheten är också friheten att då och då vara vulgär och korkad.

Charlie Hebdo var i verkligheten inte något mönster för yttrandefriheten. Den har, liksom så stor del av ”mänskliga rättigheter-vänstern” hamnat i att försvara USA-ledda krig mot ”diktatorer”.

År 2002 fördömde Philippe Val, som då var chefredaktör, Noam Chomsky för att vara antiamerikansk och för överdriven kritik mot Israel och mot de etablerade massmedierna. År 2008 skrev Siné, en annan av Charlie Hebdos skämttecknare, en kort notis utifrån en nyhetsartikel om att president Sarkozys son Jean höll på att konvertera till judendomen för att gifta sig med arvtagerskan till en framgångsrik butikskedja. Siné kommenterade: ”Den gossen kommer att gå långt.” För detta blev Siné sparkad av Philippe Val, som åberopade att det var ”antisemitiskt”. Siné reagerade med avsmak på tidningens dubbelmoral och grundade genast en konkurrerande tidskrift som stal ett antal av Charlie Hebdos läsare.

Kort sagt, Charlie Hebdo var ett extremt exempel på det som är fel med den ”politiskt korrekta” linjen hos den nuvarande franska vänstern. Det ironiska är att mordattacken från de tydligen islamistiska mördarna plötsligt har välsignat detta allt blekare uttryck för en förlängd adolescent revolt, på väg att förlora folkets intresse, som ett baner för en Fri press och Yttrandefriheten. Vad än mördarna hade för avsikt, så är detta vad de har uppnått. Förutom att ta livet av oskyldiga, har de förvisso fördjupat känslan av brutalt kaos i denna värld, ökat misstron mellan etniska grupper i Frankrike och i Europa och otvivelaktigt åstadkommit även annat ont. I denna tid av misstänksamhet, kan man vara säker på att konspirationsteorier blomstrar,


i Andra om:, , , , ,, , Syrien, , , , ,

Counterpunch SvD 11/1 Globalresearch 11/1 AL Lodenius 10/1 Le Figaro 10/1 Pål Steigan 11/1 New York Times – I am not Charlie Hanna Söderströms blogg Feministiskt initiativ Anna-Lena Lodenius Birger Schlaug I Birger Schlaug II Knut Lindelöfs blogg 7/1 Pål Steigans blogg 8/1 DN8/1 DN 7/1Expressen 7/1 Lenins tomb Le Figaro SvT 7/1 Joe Bidens medgivande M Chossudovsky New York Times 27/6 2013 New York Times 27/6 DN 26/6

  2 comments for “Charlie-Hebdo – Vad återstår att säga?

  1. ERIK
    17 januari, 2015 at 23:33

    Jag tycker att denna artikel ger så mycket mer tänktvärt jfr Johnstones:
    http://www.svd.se/kultur/nej-vi-ar-inte-charlie_4244963.svd

    För övrigt är Philippe Val en sionistisk opportunist som gick vidare i sin karriär och inte har med den Charlie Hebdo som attackerades att göra. En USA vän som tagit ställning mot Edward Snowden.

  2. Peter Grafström
    19 januari, 2015 at 04:26

    En av de dödade på Charlie Hebdo var bankmannen Bernard Maris som förespråkade skuldavskrivning och utträde från euron.
    http://www.leblogfinance.com/2015/01/charlie-hebdo-deces-de-bernard-maris-conseiller-general-de-la-banque-de-france-homme-engage-contre-leuro-et-lannulation-de-la-dette.html

Comments are closed.