Bonnierkoncernens Oligopol

Igår inledde Aftonbladets kulturavdelning en granskning av Bonniers maktställning inom svenska media, det handlar om allt från böcker, till film och TV, och inte att förglömma, megafonerna Expressen och Dagens Nyheter.

Själv slutade jag en gång att abonnera på DN eftersom jag irriterades över att man politiserade nyhetsrapporteringen, jag läser ofta politiska artiklar, men jag vill inte att nyhetsmaterialet ska politiseras i tid och otid. Nyhetsrapportering bör vara just rapportering och inte politiskt dito. Men var och en som minns hur Expressen koncentrerade sig på att ”utreda” Mona Sahlins s.k. affärer under slutet av valrörelsen insåg att det inte handlade om annat är partipolitisk valpropaganda på nyhetsplats.

Det var det Göran Persson klagade över under intervjuserien med Fichtelius, fast då var det DN som gjorde samma sak. Och visst finns det problem när en koncern äger praktiskt taget allt, jag glömmer inte Lotta Grönings bok ”Sanning eller Konka”, hon fick i uppdrag av Albert Bonniers förlag att skriva en bok om sin gamla chef – Mona Sahlin. Jag har aldrig sett en så grandios sågning av Sahlin förut, så fick också Gröning en tjänst som kolumnist på Expressen.

Åsa Linderborg/AB: ”Vi inleder med en grafik över vad Bonniers äger, som bygger på Staffan Sundins forskning vid Göteborgs universitet. Dagens Nyheter, TV4, Canal Plus, Månpocket, Svensk Filmindustri, Veckans Affärer, Damernas Värld, AdLibris … ja till och med en betydande andel i TT. Allt detta ger ett unikt informationsmonopol men också möjlighet att dirigera det offentliga samtalet. Vem bestämmer vad som är en nyhet? Vad ska vi prata om? Vem får komma till tals?”

Greppet är inte nytt, Fria Proteatern gjorde en teaterpjäs på samma tema för snart fyrtio år sedan, en pjäs som borde aktualiseras och moderniseras för att återigen sättas upp enligt min åsikt, om det är möjligt vet jag inte eftersom Bonnierförlagen äger den numera, och det inkluderar musiken. Lyssna gärna till en av de bästa sångerna från skivan, Bonnieroperan (klicka här)! Men tänk på att den är från tidigt sjuttiotal.

Idag fortsätter Aftonbladet granskningen genom Johannes Wahlström, som i en läsvärd artikel redogör för en del av den bakgrund som enligt författaren försämrat den objektiva nyhetsrapporteringen på mediemarknaden.

Johannes Wahlström/AB: ”En lösning på den ekonomiska krisen blir att Jonas Bonnier leder in sitt företag i en rad verksamheter där själva journalistiken säljs ut. Priset är att han bryter mot ett historiskt tabu utan vilket Bonniermediernas knappast hade kunnat bygga upp någon större trovärdighet. Inom tidskriftsbranschen, som är Jonas Bonniers främsta intresseområde, har koncernen börjat ta betalt för produktplacering och textreklam.

En av cheferna råkar på en konferens undslippa sig att ”man får kliva ner från de allra högsta redaktionella hästarna och våga riva murarna mellan avdelningarna annons och redaktion” och ”det här materialet kommer ju ändå ut på sidorna, och då får man inte betalt en krona. Så ta betalt!” (Journalisten 6 november 2009).”

Ägnar man sig åt betald produktplacering på nyhetsplats, eller åt en politisk sådan, så är det förkastligt. Särskilt i Sverige där Bonnierkoncernens ställning är så stark att den förmodligen inte ens är tillåten enligt EU:s eget regelverk. I USA skulle den definitivt inte accepteras, något som hedrar det landet. Men betald produktplacering på nyhetsplats, är verkligen Aftonbladet fri från sådant?

Vad var det Jesus påstås ha sagt? Den som är utan synd kastar första stenen?

it , , , , , , , ,

  18 comments for “Bonnierkoncernens Oligopol

  1. nature
    9 november, 2010 at 08:56

    Om detta kan man skriva om hur mycket som helst, och det har också gjorts, men jag vill här föra ner det hela till roten genom att anföra endast en sak nämligen: Lojaliteten? Titta alltid var lojaliteten finns. Medierna har alltid en ägare och medierna är därför alltid lojala mot ägarens behov. Detta då medier drivs som industrier, där ett syfte är att skapa vinster åt ägarna, ett annat att påverka opinionen efter ägarnas behov. Dessa två olika mål får inte krocka med varandra dåd et kan påverka ägarna negativt.

    Sedan har Bonniers betytt oerhört mycket för svensk kultur framförallt svensk litteratur.

  2. Linda
    9 november, 2010 at 10:31

    Frågan är vad man kan göra åt det? Jag tror att om vänsterrörelsen ska ha någon möjlighet att hävda sig under kommande decennier så kan inte media styras på det sätt som nu sker.

    • 9 november, 2010 at 10:34

      Man får väl kraftsamla och köpa tillbaka Aftonbladet och göra det till en vänstertidning, typ rödgrön.. :)

      • John A.
        9 november, 2010 at 19:50

        Just precis! Som det är nu är ju det redaktionella materialet i AB rena högerpropagandan. LO borde köpa tillbaka avisan men släppa taget om driften om den. LO-tillsatta Helle Klein, Åsa Petersen, K. Kielos har förvandlat ledar- och kultursidorna till nån slags mumbo jumbo-feministisk propagandaskrift för queerteretiker från Östermalm, medan den skenhelige Jan Helin – en ulv i fårakläder – är tillsatt av nyliberalerna i Schibsted. De enda som klarar sig med hedern i behåll är Åsa Linderborg och viss mån Olle Svenning

    • nature
      9 november, 2010 at 11:11

      En vänstertidning måste överleva på samma villkor/marknad som en högertidning. Det är orsaken till att det inte finns en marknad för en USAvänlig TV-kanal i mellanöstern. En USA-vänlig TV-kanalen i mellenösten säljer något som ingen vill ha. Och vad vill folk ha? Det det i sig påverkas av medierna. Det är här det blir en rundgång.

      Ska vi få fram en vänstertidning så måste först opinionen ändras så att det uppstår en marknad för den typen av budskap. Det gör det hela mycket tungrott. Fast de finns ju vänstertidningar som går lysande – etc.se är ett exempel.

      • John A.
        9 november, 2010 at 20:01

        Det gäller att skifta perspektiv. I-net har inneburit tidningsdöd världen över och allt talar för att denna utveckling kommer att fortsätta. Som nån tysk chefredaktör på en stor tidning som tydligen behållit sina läsare (minns ej namnet; vet nån?) sa härförleden, att det gäller att publicera längre reportage, som folk faktiskt är beredda att betala för. Vidare sa han att e-publicering inte genererar några pengar. Så verkar det vara. Det gäller att öka lösnummerförsäljningen och det gör man inte med nyheter om såpakändisar. Det läser folk om för att det är gratis, men knappt någon betalar för det.

        • nature
          10 november, 2010 at 05:59

          Vad menar du med att ”Det gäller att skifta perspektiv” samt ”att publicera längre reportage, som folk faktiskt är beredda att betala för.”

          Jag tror inte man kan ändra folk uppfattningar utan snarare är det så att människor köper/läser texter som förstärker vad de redan tycker. Är man en högermänniska, som tycker det är otäckt att kommunistpropagandan breder ut sig allt mer i svensk press så köper man SvD för att få motargument. Ska en tidning växa, så måste den leverera vad opinionen vill ha – inte betalar väl du för något som du inte vill läsa.

      • Håkan C
        10 november, 2010 at 21:13

        Det är fult att ljuga. / Jinge

  3. Y
    9 november, 2010 at 11:58

    Dagens Nyheter är nog ett billigare köp isf ;)

    • 9 november, 2010 at 12:04

      Lite väl billigt kanske?

  4. Erik D
    9 november, 2010 at 13:16

    Själv skulle jag vara mycket försiktig med att sätta min tillit till någonting som Johannes Wahlström skriver. Han har ju visat sig brista vad gäller faktaunderlaget förr, det var han som skrev det ökända reportaget i Ordfront om hur Israel kontrollerar svensk media.

    Hoppas att Åsa Lindeborg har faktagranskat artikeln ordentligt, annars lär hon få på pälsen. Det säger sig självt att större delen av mediesverige skulle älska att såga både artikeln och henne.

    • 9 november, 2010 at 13:37

      Du ska inte komma och snacka om faktaunderlaget! Du känner inte till bakgrunden, dessutom var det flera av dem som ”ångrade sig” när de såg sina ord i tryck. De visste vilka konsekvenser det skulle få om/när de tog bladet från munnen. Jag ska inte ge exempel men du kan utgå ifrån att det handlar om påtryckningar från olika håll. Det reportage som du kallar för ”ökänt” är bara det hos en viss grupp, de flesta insatta kallar det ”ärligt”.

      Jag utgår ifrån att Linderborg & Co faktagranskar alla reportage som de tar in i landets största tidning. Ska du komma med kritik mot enskilda journalister så ska du åtminstone försöka skriva något eget, inte något som du bara hämtat från första bästa ”liberal”!

      Du fick just en rejäl bunt minuspoäng hos mig, att galla som en jäkla papegoja, det kan du. Är alla dina kommentarer likadana? Då kanske man måste börja faktagranska dem…

      • Erik D
        9 november, 2010 at 13:55

        Nej, jag känner inte till bakgrunden till den historien. Men när intervjuobjekten började dementera så hade Wahlström ingenting att backa upp sina påståenden med. Han hade inget inspelat intervjumaterial att stödja sig mot. Så han fick stå där och ta emot skit från liberalerna och israellobbyn, som på så sätt kunde ta billiga poäng.

        Jag menar att när man ger sig på så mäktiga krafter måste man ha väldigt väl på fötterna. Annars är risken överhängande att man gör sig själv och den sak man arbetar för en otjänst.

        • 9 november, 2010 at 13:58

          I efterhand kan man tycka att det var klantigt att han inte spelade in intervjuerna ja, men det fanns inget nytt i hans artikel, massor av folk hade sagt exakt samma sak och detta ett flertal gånger.

  5. sophia
    9 november, 2010 at 21:15

    I Norge har de en lagstifning som innebär att inget mediebolag kan äga mer än 40% (tror jag det var) av marknaden. Praktiskt sett går det säkert att hitta kryphål i den lagen också om man verkligen vill, men den har funkat bra där och de har en helt annan mediekultur med mer mångfald. Kanske kan vara något för Sverige?

    • Leo
      9 november, 2010 at 23:38

      Absolut är Norges 40%-lag hela syftet med debattartiklarna. Bonniers makt över media och därav politik är ju ingen nyhet. Det var garanterat så även under Göran Perssons tid. Mona Sahlin kanske ställdes utanför herrklubbarna Persson var med i och fick kalla handen.

      Drevet mot Bonniers politiska makt sker från Norge genom Schibsted, passande när norska statsministern Jens Stoltenberg hjälper Mona Sahlin till en revansch. Enda sättet för Socialdemokraterna att överleva är att minska Bonniers makt. Men faller en faller alla.

      • 10 november, 2010 at 03:48

        Drevet mot Bonniers politiska makt sker från Norge genom Schibsted, passande när norska statsministern Jens Stoltenberg hjälper Mona Sahlin till en revansch.

        Stackare! Drevet mot Bonniers har pågått från och till sedan sextiotalet. Och det har ingenting med (S) att göra utan är en adekvat reaktion på deras tendens till att monopolisera media.

  6. KG
    10 november, 2010 at 10:22

    Är det inte det man klagar på när det gäller Berlusconi?
    Vi gör t o m film om dem.
    Men ligger lågt när Bonnier koncernen har minst lika stor makt och inflytande över politiken.

Comments are closed.