|
Är tidningarnas inställning till bloggar bara en del av en ny taktik för att behålla sina gamla läsare? Det kan man undra utifrån Dagens Nyheters artikel om bloggarna vid det demokratiska partikonventet i Denver Colorado. Alltfler bloggare håller på att halka in i etablissemanget, något som på sikt är ett hot mot själva idén med bloggar.
Nu visar sig tidningarnas försök oftast bli mer patetiska än de själva önskar. Alla läsare vet att det är samma gamla journalist som skriver, den enda skillnaden är att vederbörandes bildbyline nu också innehåller ordet ”blogg”. Det gör det förstås extra intressant att följa tidningarnas rapportering om bloggar, oavsett om det gäller FRA-lagen eller Barack Obama och demokraternas konvent i Denver. Och, tidningarna har nu kanske funnit ett motmedel mot bloggar, ett medel som kan visa sig vara överraskande effektivt. DN: ”När demokraterna hade sitt förra konvent, i New York för fyra år sedan, fick fyrtio bloggare journalistackreditering och det talades om ”ett genombrott för bloggandet”. Vid årets konvent i Denver är 120 bloggare ackrediterade och ytterligare 500 på plats på egen hand. Alliance for Sustainable Colorado, ett lokalt nätverk av oberoende medborgargrupper, har med hjälp av datajätten Google organiserat ett center för bloggarna i en jättelik tvåvånings tältbyggnad i centrala Denver. – Vi har femhundra platser här och fick in över tretusen ansökningar, säger Emma Adelstein, en av arrangörerna, till DN. En representant från ”gammelmedia” som vill titta in i tältet måste ackreditera sig under skylten ”Traditional Media” och ledsagas av en volontär – kanske är arrangörerna rädda att stofilredaktörerna ska snubbla över sladdar och fördärva allting.” Även undertecknad har använt uttrycket ”gammelmedia” på ett nedsättande sätt om tidningar. Men med det har jag aldrig vare sig menat eller trott att bloggar skulle utgöra något som på ett avgörande sätt förändrar folks läsvanor. Bloggar är snarare ett komplement och inte ett – i stället för. Men då vissa människor snabbt slickar i sig sin egen förment ökande betydelse så blir jag orolig, |
alla vill väl känna sig betydelsefulla men tror man att man är något för att man är skrivkunnig och kan publicera sig på nätet så har man missat något väsentligt. Jag har personligen väldigt svårt att tänka mig att bli ”ackrediterad” till någon partikongress eller någon annan sorts institutionaliserad mediehändelse. Om andra faller för den frestelsen så tror jag att de går i en fälla. Jag kan se vissa skribenter som på sin blogg slaviskt följer sin egen partilinje, men hur intressanta kan deras skriverier bli undrar jag för mig själv. Det är betydligt mer spännande att läsa inlägg som går på tvärs med det egna partiets, eller det egna blockets politik. När nu Dagens Nyheter berättar om 120 ackrediterade bloggare så kryper det efter ryggraden. En sådan hemsida ska, om den ska vara intressant, ha ett eget perspektiv och en egen vinkling. Samlar man ihop en massa bloggare i ett center sponsrat av Google så innebär det bara att gruppen blir mer konformistisk. Och det är precis det som passar ”gammelmedia”. Detta eftersom många av tidningarna har börjat märka en negativ trend i besöksstatistiken. En sak som inte märkts tidigare eftersom Internet expanderat så våldsamt de senaste åren. Nu har en del läsare redan förändrat sina vanor och det beror till liten del, men bara en liten, på bloggarnas uppdykande. Den dagen bloggarna blir uppsugna som en del av etablissemanget så förlorar de den eventuella genomslagskraft de haft. Och det vet tidningarna, något som utgör ett utomordentligt motiv för att skriva den typen av artiklar, historier som gärna låter sig berättas från Denver, Colorado. * AB DN1 SvD123 it
Andra om: Bloggosfären, Bloggar, Gammelmedia, Journalistik, Tidningar, Läsvanor, Media, Colorado, Obama, Primärvalen, Tidningsbloggar, Politik [tags]Bloggosfären, Bloggar, Gammelmedia, Journalistik, Tidningar, Läsvanor, Media, Colorado, Obama, Primärvalen, Tidningsbloggar, Politik[/tags] |
6 svar till “Bloggosfärens självmål och presidentvalet”
Hear hear! Din blogg ser ut som en tidning tycker jag, men samtidigt så har du oftast en annan vinkling än tidningarna. Det gör den läsvärd även om jag inte alltid håller med dig!
Jag försöker verkligen förstå vad du vill ha sagt eller om det bara är så att du twinglyhorar lite på morgonkvisten. ;) Eftersom du har synpunkter på ”vissa människor” som ”snabbt slickar i sig sin egen förment ökande betydelse” men utan att ge ett enda exempel på vilka dessa är och hur de agerar så lämnar du ju fältet öppet för spekulation.
Att bli ackrediterad innebär väl ändå knappas att den ackrediterade klappar medhårs eller?
Eller anser du att ackrediterade journalister stryker de partier de bevakar medhårs också? Eller är risken bara större med bloggare än med journalister?
Huruvida bloggare slaviskt följer sitt partis partilinje eller inte är egentligen ointressant. De som skriver bra och intressant får läsare, de som agerar megafoner för en partilinjer tappar i relevans och får inget genomslag vare sig i bloggosfären eller i samhället och då kan det knappast ses som ett problem.
Jag menar att det är intressant om bloggare deltar i kongresser och partiarrangemang som fria debattörer och rapportörer. Om en del av dessa istället väljer att skriva slätstruket och medlöpande så kommer det att märkas. De som sticker ut är de som förmår skriva fritt och ur sitt eget perspektiv. Att få ackreditering kanske i första hand handlar om logistik och inte konformitet.
Ur svenskt perspektiv kan jag dra parallellen till sossekongresser som gett bloggare axcess men som begränsat det till sossebloggare. Det är i mina ögon ett felaktigt agerande och något som förhoppningsvis blir bättre i framtiden, men jag måste samtidigt tycka att de sossebloggare som fick (baserat på ”först till kvarn”) tillträde skötte sitt bloggaruppdrag hyfsat bra utan att bli partimegafoner.
Hur ofta går du skarpt tillrätta med det parti du själv ser som ”ditt” förresten?
Erik: Jag försöker verkligen förstå vad du vill ha sagt…
Trist, jag tyckte själv att det framgick. Det har varit på G länge nu men när DN berättade så kunde jag inte låta bli. Men jag fick stryka ner det rejält eftersom det blev 1200 ord… Nu är det bara ca 700 tror jag.
Jag nämner inga exempel eftersom jag inte hade lust, men jag tänkte inte på dig. Jag menar att en amatör som blir ackrediterad ofta tar alltför allvarligt på sig själv och därmed anpassar sig och blir ”snällare”.
F.ö. går jag nog aldrig skarpt tillrätta med mitt eget parti. Men så är jag inte politiskt aktiv heller. Jag kan ju inte gnälla för mycket om jag inte går på partimöten, eller hur? Men jag har dock skrivit en hel del om min egen uppfattning i ett antal frågor, som t.ex. kärnkraften. Jag tycker att man ska bygga ut den ordentligt, frågan om slutförvar är inga problem. Man kan begrava skiten i Tierp… :-)
Sedan har jag oxo avvikande uppfattning i andra frågor, t.ex. alkoholförsäljning på ICA, i vart fall vin. Men för mig räcker det utmärkt med att vara helt överens med partiet i 95% av frågorna. Skulle jag gå på (v)-möten och tala varmt för utbyggnad av kärnkraft så fick jag kanske utrusta mig med hjälm. :P (nejdå, det finns fler förespråkare..)
Men när jag skriver om konformitet så menar jag vad jag skriver. Men det är tämligen onödigt att dra igång ett antal parallella ”bloggkrig”.
Jag menar på fullt allvar att det nu pågår rörelse för att dra in bloggare i något som kan liknas vid etablerade media, exemplet från Denver är lysande, men jag tycker att det motverkar syftet med bloggeriet. I vart fall politiska bloggar är till stor del ett resultat av en sorts politik- och mediekritik, förvandlas dessa till etablerade småmedier så mister de sin funktion.
Och du! Nästa gång du sparar en kommentar, se till att ha glasögonen på näsan så att siffrorna bli rätt… :P
Jag håller med om att det pågår rörelse för att dra in bloggare i etablerade media. Jag skulle till och med vilja dra det så långt att det är bloggarna själva som drar hårdast. Nu ska jag generalisera grovt. Likt Arvid Falk är bloggarna upprörda över att inte tas på allvar av etablerade medier, utestängda och hånade upprörs de/vi av att bli behandlade som mindre värda, mindre viktiga. Upprördheten tar sig uttryck i en ilska över gammelmedias generaliseringar, hånfulla uttryck och vänsterhandsbehandling men så fort någon bli citerad av trad.media så jublar man och är smickrad i övermåtta.
Jag tycker Marcus Svensson skrev rätt bra om det i sin blogg på Smålandsposten. Han har ju gått hårt åt bloggarna i FRA-debatten och även åt hur bloggarna tar sig själva på stort allvar.
Publicister är vi allihopa Där skriver Marcus:
Kanske är det precis det som är kärnan i en väsentlig kritik som många av oss i bloggkollegiet bör ta till oss och tugga i oss. Om våra ord ska tas på allvar så får vi inse att vi är en del av en publicistisk sfär och där pågår både bra och skit och det vi skriver bär vi med oss när våra ord ska värderas. Den som löper med för att gotta sig åt ackrediteringen får smälta att orden ifrågasätts hårt, från både trad.media och andra bloggare. Samt att den som skriver hårt och skoningslöst får tugga i sig att även vettiga synpunkter värderas i ljuset av det mindre vettiga.
Hoppas jag fick med alla siffror nu…
Det attraktiva med bloggar är väl att man på en del av dem kan få läsa sådant som man varken får läsa,höra eller se i ”gammelmedia”. Jag tror inte att någon tror att t. ex. en DN-redaktör förändrar sin ”image” bara för att han offentliggör åsikter på en blogg – en megafon är lika lätt att känna igen som ett megafån. Personligen ”romantiserar” jag inte någon budbärare – det är informationen som är det viktiga.
Jag tror oxo att du skulle bli korrumperad om du ackrediterades till olika evenemang. :-]