Idag inleder Aftonbladet sin huvudledare med – Det är hög tid att trycka på paus i det rödgröna samarbetet! Det är en klar och tydlig formulering, och jag tror att väldigt många inom respektive parti håller med.

AB: ”I går sade Thomas Östros att detta var den sista rödgröna budgeten på mycket länge. Det är lika bra det. Det är hög tid för Mona Sahlin att trycka på paus i det rödgröna samarbetet. Från början var samarbetet tänkt att omfatta Socialdemokraterna och ett vacklande Miljöparti, som på så sätt skulle knytas upp stadigt till vänster. Därmed skulle regeringsunderlaget säkras, och Socialdemokraterna få gratis förtroendekapital när det gällde en av vår tids viktigaste frågor, klimatet. Sedan kom Vänsterpartiet in i bilden. Det var ju inte Sahlins avsikt, vilket har märkts.”

Jag avstår från att recensera respektive partiledare, jag brukar göra just det så det råder inga tveksamheter var jag står i den frågan, men eftersom jag alltid röstat på Vänsterpartiet så kan jag konstatera att partiet fått avstå från att driva vissa frågor som många av väljarna anser vara viktiga. Utträdeskravet ur EU är ett av exemplen, den pragmatism man tvingats till i frågan om svenskt deltagande i ockupationen av Afghanistan ett annat.

Jag vet att dessa frågor spelar en stor roll och dessutom vet jag att vänsterpartister här i min hemkommun har lämnat partiet på grund av detta, lämnat för att aldrig återkomma. Det behöver givetvis inte betyda något, för antalet som jag bygger mina uppgifter på är lågt och inte statistiskt signifikant som det brukar heta. Likafullt så beror det på det rödgröna samarbetet, och är det likadant i resten av landet så är vi nog många som vill skriva under på Aftonbladets begäran om att trycka på pausknappen.

Den gamla modellen, ett socialdemokratiskt parti som stöds i vått och torrt av vänsterpartiet kritiserades också på sin tid. Själv har jag morrat i mungipan vid ett flertal tillfällen där partikamrater i riksdagen agerat alltför pragmatiskt, men det är trots allt snäppet enklare att leva med en sådan sak än ett alltför utslätat politiskt budskap, ett budskap som designas för att inte sticka ut mot vare sig (S) eller (MP).

Nu kan man givetvis säga vad man vill om det rödgröna samarbetet, och många har gjort just det. Samtidigt så kan vi också konstatera att vi nu har provat den varianten, ett försök som också riskerade att skapa en amerikansk tvåpartimodell, och lyckligtvis misslyckades man med det senare. Nu har vi gjort det så nu kan vi gå vidare. Som jag skrev igår så innebär att ”gå vidare” något mer än att tillsätta diverse kommissioner, jag anser givetvis att partimedlemmarna ska avgöra partiets framtid på en extra kongress, de ska peka med hela armen.

Visst, alla inser att en sådan kongress riskerar att bli en stökig föreställning, men jag tror att det är nödvändigt i nuläget. Att gräva ner sig för att bevaka sina egna positioner riskerar att bli utomordentligt kontraproduktivt, och ska partiet genomgå något slags förnyelse så behöver det också synas i partiets ledning, annars riskerar partiets kräftgång i opinionen fortsätta.

it Extrakongress, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Politik, Rödgrön, Ideologi, Blockpolitiken ab12 ex1234 dn12s vd12