Nu på morgonkvisten läser jag Ingvar Perssons ledare i Aftonbladet, han berättar om propagandaminister Schlingmanns olika konstruerade event för att regeringsledamöterna ska framstå som folkliga, och kanske också ge intrycket av att de vet hur det ser ut på en riktig arbetsplats. Schlingmanns idéer misslyckas dock eftersom knappast någon av ministrarna har någon riktig yrkeserfarenhet av ett helt vanligt lönearbete.
AB: ”I år har vi fått se Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund i gul regnrock och röd bygghjälm. De talade visst om den notoriskt misskötta svenska järnvägen.
Vi har också fått se samma kvartett på restaurangskola. Där uppträdde ministrarna i hygieniskt vita rockar, nästan som om de tänkt sig att själva ta itu med såskoken.
Däremot fuskades det med hårnät eller kockmössa. Kanske skulle de inte ha gjort sig på bild?
Bilder från en gymnasie¬skola blir naturligtvis inte lika spännande. Men unga människor skapar i alla fall en ram för innehållet i utgiftsområde 16, utbildning.
Det är lite som när Vladimir Putin åker på semester, fast utan spännande jaktscener eller eskorterande mc-knuttar.”
Det förekommer dessvärre störningar i Schlingmanns propagandabild praktiskt taget hela tiden. Vilken dag som helst så ska Annie Lööf ges en ministerpost, och troligen ska även Andreas Carlgren bytas ut liksom Maud Olofsson. Problemet med Annie Lööf är inte i första hand att hon är nyliberal, det har hon nämligen lyckats tona ner, problemet är snarare att hon aldrig har gjort ett ärligt arbete. Hon gick från högstadiet in på gymnasiet och läste därefter vidare direkt till jurist.
Och när det gäller total frånvaro av eget arbete så är hon långt ifrån unik i den nuvarande högerregeringen. Det är främst därför som ministrarna tvingas ägna sig åt dessa ständigt återkommande maskerader. Den enda uppgiften de har är att se seriösa och allvarliga ut så länge TV-kamerornas ljus är tänt, sedan kan de slappna av. Jag hörde en historia om en minister som hade glömt att ta av sig skyddskläderna då vederbörande kom ut till den Säpobil som skulle föra tillbaka ministern tillbaka till säker mark, men jag skriver inte ut namnet eftersom jag av olika skäl inte kan avslöja källan. (forts..)
Idag tycks det dessutom som Göran Hägglund är på väg ut från partiledarrollen i en fart som han knappast hade kunnat ana. På Expressens ledarsida frågar sig Ann-Charlotte Marteus om Hägglund kan visa oss vägen till verkligheten, med underrubriken – Göran Hägglund eller inte Göran Hägglund, det är frågan – som inte betyder så himla mycket. Det är hårda tider för småpartierna. Själv undrar jag förstås om Göran Hägglund någonsin haft ett riktigt arbete, är det någon som vet?
it Andra om: Hägerregeringen, Alliansen, Hägglund, Lööf, Schlingmann, Val 2014, Politik ab123 ex12 dn12 svd12
Tweet
7 svar till “Arbetslinjen har aldrig gällt Alliansen”
Göran Hägglund har jobbat på den så kallade marknaden och sålt och köpt värdepapper.
Maudan har heller inte, sen hon var 25 eller så, haft något jobb utanför den politiska sfären – om man räknar ett par projektledarposter inom den lokala bonderörelsen som politiska PR-jobb, och det får man nog göra. Men ärligt tallat är det här inget unikt för alliasen, politiker som Mona Sahlin, Lars Engquist, Anna-Greta Leijon, Pierre Schori, Carl Tham och Göran Persson har heller aldrig (utom kanske i en kort skarv vid 22-23 års ålder) haft några vanliga jobb som de sökt utanför den politiska arenan i vid mening. Däremot är det förstås fgraverande att Alliansen, som gör anspråk på att tala för ”verklighetens folk”, för de hårt arbetande, leds av personer som aldrig har behövt gå ut och frysa och svettas på den vanliga arbetsmarknaden.
Just därför så borde vi ta och reformera arbetet i riksdagen.
Ingen skall kunna inneha en riksdagsledamotpost mer än två valperioder. Därefter får man återgå till det vanliga yrkeslivet. Inget ”livstidarvode” skall utgå, som det gör nu.
Detta skulle möjliggöra för fler medborgare att pröva på att vara riksdagsledamot, under några år av livet. Vi skulle få fler riksdagsledamöter med förankring i arbetslivet.
Likaså skulle demokratin förankras in i folksjälen, för när fler medborgare har varit riksdagsledamöter, så skulle alltid någon av oss ha någon i bekantskapskretsen som varit riksdagsledamot.
Mycket bra! Kan vi ena oss om det och gå till beslut?!
Glöm inte allians-klassikern i jägarmundering, svamlandes om ett s.k. ”rovdjurs-tryck”, en slags belägring av landsbygdsbefolkningen (där man nästan kunde se scenen framför sig, som i cowboy-filmerna, där småfolket bildat vagnborg omringade av ylande bestar). Alliansens politiska gärning liknar en cykel utan ram, hjul, styre & pedaler. Ett ”fint” ingenting som ingenting vill göra, annat än att skänka bort småfolkets skattepengar till landets rikaste personer. Men jag hör heller inte så mycket från vänster-oppositionen, annat än upprepade bedyranden om att skatterna inte behöver höjas, bara man är smart. Det oroar mig. 2014 lär handla om samma sak som 2006: försörjningen. Då bör (s) inte trycka upp affischer som visar praktikanter som står och ”jobbar” bredvid riktiga anställda i arbetskläder. Det var ”juvelen” i den sämsta valkampanj vänstern någonsin presterat.
Men jag hör heller inte så mycket från vänster-oppositionen, annat än upprepade bedyranden om att skatterna inte behöver höjas, bara man är smart. Det oroar mig.
Ja det är rent ut sagt för jävla konstigt… :-(
Han har varit politiskt engagerad sedan ungdomsåren, först inom Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU) där han bland annat satt i förbundsstyrelsen under några år och var ordförande för dess internationella utskott. Han har också arbetat som ombudsman för KDU. Åren 1982–1986 var han ledamot av kommunfullmäktige i Jönköping och 1985–1988 var han kanslichef för kristdemokraternas riksdagskansli.
Efter valet 1988 tog Hägglund en paus från politiken och började arbeta som försäkringskonsult för Wasa Liv. Efter en tid bytte han arbete till placeringsrådgivare hos fondkommissionärsfirman Alfred Berg.