Är det verkligen skillnad mellan (S) och (M)?

Ingvar Carlsson var den som hoppade in efter Olof Palme, men Carlsson var en högst ovillig inhoppare och jag tror inte att han har hämtat sig än, lika lite som jag tror att han lägger skulden till partiets ras på sig själv. Nu tror han att valet 2014 blir en uppgörelse med marknadsliberalismen, samtidigt blundar han aktivt för att (S) var de som införde den.

Ingvar Carlsson i SvD: ”– Jag tycker att vi nu befinner oss i en av de mest spännande perioderna i mitt liv. Nu kommer stora frågor att avgöras. Det krävs ledarskap, visioner, förmåga att skapa tilltro och entusiasm. Nu kommer politiken att flytta fram positionerna. Det blir en spännande tid!

Ingvar Carlsson verkar vara laddad av revanschbegär och ha svårt att tygla sin stridslust inför 2014, trots att han då fyller 80. För honom handlar det om en ideologisk uppgörelse med marknadsliberalismen. Med Milton Friedman som ledande ideolog och med Margaret Thatcher och Ronald Reagan som ledande politiker inleddes den nyliberala offensiven i början av 1980-talet.”

Själv så tror jag att Carlsson är alltför optimistisk. Man kan inte tala om en framtida uppgörelse med den marknadsliberalism som partiet själva införde, det är en verklighetsförfalskning. Alltmer skulle konkurrensutsättas och (S) startade utförsäljningen av statligt ägda företag. Ingvar Carlsson är en sympatisk person, men Reinfeldt och resten av rövargänget fortsatte helt enkelt med skövlingen av de statligt ägda företagen. Idag så har tågen slutat att fungera när det snöar, blåser, ligger löv på banan och när solen skiner.

Igår läste jag en artikel som redogjorde för att det krävdes en hel bunt miljarder för att återställa järnvägen till vad den en gång var. Det Reinfeldt gjort är att fortsätta på den inslagna linjen, man avrustar mer och mer. Aftonbladet berättar t.ex. att Försäkringskassan hade nitton (19) klienter som hotade med att ta sitt liv år 2008 och att det förra året hade ökat till femhundranittionio (599), på tre år, och allt detta för att man satsar allt på en social nedrustning av jätteformat.

Den nedrustningen består även med en socialdemokratisk regering efter 2014 tyvärr. Stefan Löfven och de andra inom partiet saknar intresse av att återföra partiets politik till socialdemokratin. Vinner partiet nästa val så återkommer antagligen Ilija Batljan till socialdemokratin, fast nu som näringsminister.

it Andra om: , , , , , , svd123 ab123 svt sr123 dn1234.

  3 comments for “Är det verkligen skillnad mellan (S) och (M)?

  1. Joakim
    28 april, 2012 at 11:16

    Ja, var någon uppgörelse med svensk politisk nyliberalism syns till med nya ”(s)” är en gåta, ett mysterium. Det handlar väl istället om en tydlig förstärkning av det inslaget, en ny blå offensiv från röda borgare? En…spännande kort parentes i väntan på nästa extrakongress.

  2. Martin Kullberg
    28 april, 2012 at 14:32

    Ingvar har lite höga förväntningar. Att göra upp med Reagans och Friedmans spöken klarar inte Sverige allena. Vi är nämligen intvingade i samma fallerande världssystem. Vi skall verka för dess avskaffande men vi kan inte avskaffa det själva. De som inte är del av detta system bombas en efter en, inte för att jag tror vi blir bombade, vi är så inbyggda i systemet att det inte behövs.

    Men visst lever vi i intressanta tider. Ett valutasystem som går emot sin oundvikliga undergång, vilken sida skall Sverige då inta. Skall vi slåss med näbbar och klor för att bevara ett fallerande system, eller skall vi verka för dess avskaffande och för en reform på den internationella arenan?

    Jag tvivlar på att S har ett alternativ, nationalekonomin är turbulent och inget tydligt alternativ har presenterats. Därför tror jag inte S kan göra så särskilt mycket. För att hjälpa S bör vi organisera fram en rörelse av med folk från ”all walks of life”, för valuta reform, för ekonomisk reform som kan presentera ett alternativ till ”den enda vägens politik”. Men S kommer inte hitta på det och så länge det inte presenterat sig, så kommer S inte kunna göra särskilt mycket ens hemma i Sverige.

    Även med S så har vi att se fram emot, brist på bostäder, massarbetslöshet, skuldsättnings som rusar iväg och krympande reallöner. Men med S så kanske vi kan dela lite bättre på bördan av ett fallerande ekonomiskt system.

  3. Bosse
    30 april, 2012 at 23:53

    Tja det är självklart detta som gäller nu:
    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14754352.ab
    På ett vis kan jag förstå sossarna, jag undrar om de verkligen kan vinna ett val mha ”gammaldags” traditionell socialdemokratisk politik? Innerst inne tror jag inte det! Sverige är annorlunda nu och den som vill regera måste få den välutbildade och relativt högavlönade medelklassen med sig.

    F.ö. är det inget nytt, ”den tredje vägens politik” ”uppfanns” och praktiserades redan på 80-talet av den s.k. kanslihushögern med bland annat gamle finansministrarna Kjell-Olov Feldt och Erik Åsbrink som starkt drivande. Dagens socialdemokratiska politik är inget annat än en ren blåkopia av ”den tredje vägen”. Löfven resonerar nog som att ”till detta är jag nödd och tvungen”. Han inser självklart att valet står mellan att damma av de gamla idealen och bli ett 20-25 procentsparti i ständig opposition eller att ta en annan väg som går bättre hem hos medelklassväljarna och ha en vettig chans på regeringsmakten.

    Så ser det ut, valet står mellan idealism VS pragmatism, mellan ständig opposition VS chansen att erövra regeringsmakten.

Comments are closed.