Kattens ögon – Kattbloggning

De flesta av den här hemsidans regelbundna besökare vet att jag är sambo med en femårig kattfröken som heter Felin. Jag är således katt-
sambo och inte ”kattägare”. Mycket kan man äga, men aldrig en katt.

Jag har haft katter och hundar runt mig i hela mitt liv, den längsta perioden utan husdjur jag kan minnas är fem-sex månader, jag kan ha fel på några månader åt endera hållet, men bara plus minus två tre månader. Och precis som andra kattsambos så har jag lekt med de små liven från cirka tolv veckors ålder och över värsta busåldern som brukar dämpas något när de är tre-fyra år gamla.

Mitt misstag har, precis som många andras, bestått i att jag lekt med katterna med mina händer. Som bekant har våra små besvansade vänner utom-
ordentliga verktyg för att fånga, hålla fast, döda och sedan äta upp sina byten. Något som brukar kunna avspeglas i långa repor på deras ”burköppnare”, som de säkert kallar oss när de talar kattiska.

Därför bestämde jag mig för fem år sedan att jag aldrig skulle leka med Felin med mina händer, något som jag hållit fast vid till hundra procent. Resultatet av detta överraskade mig lite, och gör det fort-
farande varje dag. Ja, inte det att jag helt saknar märken efter kattklor som inte hunnit fällas in snabbt nog, hon har aldrig någon gång varit oförsiktig när hon lekt med mig. Men däremot så stirrar hon alltid på mina – fötter.

Kommer jag in i ett rum och hon är vaken så följer hon mina fötters rörelser över golvet som om de vore råttor. Jag medger gärna att det känns lustigt att katten väljer att stirra på mina fötter när jag kommer in och säger att hon är världens sötaste kisse, enda gångerna, förutom i sömnen, då hon inte bryr sig om mina fötter är då hon värmer sig i mitt knä, eller vilar på ett ställe där hon inte ser dem.

Felin

Nyss låg hon på golvet och vilade med halvslum-
rande ögon. Skulle jag ha rört mig så hade hon inte brytt sig, men om jag rört en fot det allra minsta så skulle hon direkt blivit mer uppmärksam. Men hemligheten är knappast någon hemlighet efter närmare 360 ord, jag har helt enkelt valt att busa med henne med mina fötter istället för med händerna. När det inbjuds till lek från hennes sida, eller min, så är det fötterna det handlar om, det är fötterna hon fångar, mördar och äter upp.

Lyckligtvis så har hon förstått nyttan med husses fötter. Utan dem skulle jag inte kunna ta med henne ut på spännande promenader, inte heller skulle jag kunna bära hem de nödvändiga burkarna och annat kattgodis. Så de är nuförtiden hennes lekkamrater, och hon har ännu inte gjort något seriöst försök att döda och äta upp dem, inte än i alla fall.

i Andra om: , , , , , , , , , , hd svd ab gt dn sds t

  6 comments for “Kattens ögon – Kattbloggning

  1. catarina
    30 augusti, 2009 at 21:38

    jätterolig artikel. Jag har två. Jag har också inneboende och ibland verkar det som om de också betraktar sig som inneboende (katterna alltså) När ett rum blir ledigt flyttar de genast in (om de inte redan bor där)

  2. 30 augusti, 2009 at 21:47

    Fast i mitt fall är det jag som är inneboende hos Felin… :-)

  3. Mikko
    30 augusti, 2009 at 21:59

    morsan har två katter som håller sig undan mina fötter pga jag råkade trampa på en av dom på svansen när dom var unga

  4. 31 augusti, 2009 at 04:20

    Men Jinge,
    jag har alltid lekt med mina katter med händer, men sedan jag lärde mig att aldrig rycka undan handen om katten tog tag i den med klorna, vilket en god vän tipsade mig om redan då vi hade vår första katt, har jag aldrig haft rivmärken på händerna när jag haft kattungar eller äldre katter. Slappnar man av med handen och håller den helt stilla, när katten griper tag, så river den inte.
    Så jag har aldrig haft katter som blivit fottfetischister :-).

    Det är förresten mycket värre att lära en bitglad valp att inte sätta sina sylvassa valptänder i händerna så att blodvite uppstår. Fast det går det också.

  5. Ken
    31 augusti, 2009 at 17:38

    Låt katten ta hand om spammarna :-)
    Hon trivs ju på routern.

  6. kafpauzo
    1 september, 2009 at 01:00

    Kerstin har helt rätt. Klorna fungerar dessutom som hullingar, rycker man undan handen fastnar de djupare, och det finns ingenting katten kan göra för att hindra det.

    Man kan lära katter hur hårt de får ta i. De två katter som så vänligt låter mig bo hos dem älskar att både låtsasklösa och låtsasbita medan jag kliar dem på magen. Om jag då tycker att katten börjar bita för hårt räcker det att jag klagar ”Aoo aoo aoo”, högt och tydligt klagande av smärta, och genast blir hon påtagligt försiktigare. Och hon kommer ihåg det till nästa gång också.

    Det gäller bara att ha tålamod med smärtan och hålla kvar handen, så hon får ett par sekunder att reagera, och sen kan börja pröva det försiktigare sättet. Rycker man bort handen blir det svårare för henne att ta det till sig, då kan hon ju inte testa genast. Och om själva bortryckandet ger blodvite blir det förstås svårare för katten att förstå vad det är hon ska undvika.

    Det kan också hända att hon tar i för hårt en gång till, för att se om det var det som gjorde att jag klagade. Men bara en gång, om jag reagerar lika tydligt andra gången.

    Jag har upptäckt att katterna skäms om de märker att de råkar riva mig. De skäms också om de inte märker men jag låter dem lukta på blodet. De blir t o m lite oroliga att jag ska straffa dem, jag måste lugna dem. Sen är de extra försiktiga ett bra tag.

    Men hos den ena katten fungerar ingenting av detta om hon just har luktat på kattmynta eller oliver, då blir hon väldigt oförsiktig.

Comments are closed.