Min lilla kattsambo tycker inte att hennes husse är trovärdig. Hon gör, precis som alla andra katter, emellanåt saker som inte är önskvärda i ett möblerat hem, vässa klorna på möbler är bara en av dessa saker, att balansera på gardinstången ett exempel på en annan.

Att katter vässar klorna är ett lika naturligt som nödvändigt beteende, att det ”råkar” vara ett tygklätt föremål som en soffa är inget hinder, en dörrmatta vid lägenhetsdörren är givetvis perfekt. När en husse eller en matte försöker meddela sig med djuret ifråga så använder man ofta ordet fy, eller som i mitt fall – Pschyyt! Dessutom skrynklar jag ihop ögonbrynen och försöker se både sträng och arg ut.

Men lilla fröken Felin stirrar bara tillbaka på mig med förvånad uppsyn, det ser ut som om hon tror att husse har fått något akut magproblem så att han måste uppsöka husselådan i badrummet. Nu är jag osäker på om katter verkligen använder ett symbolspråk som ord när de tänker, men det syns i alla fall tydligt att hon är förvånad, nej häpen, över husses plötsliga utbrott.

Samma sak är det på morgonen, när jag brer ett par smörgåsar till morgonkaffet så ser hon närmast kränkt ut om jag inte ger henne en bit ost. Hon går ifrån köket med sträckta men bestämda steg, det verkar som hon vill förmedla att hon faktiskt är katt, hon kan minsann både fånga, döda och äta upp det hon behöver bara hon blir utsläppt. Skulle jag förklara för henne att naturen inte består av små ostar på fyra ben skulle hon bara se ännu mer förvånad ut. Fast det är klart, ut hennes perspektiv så duger säkert en råtta eller en blåmes utmärkt som substitut för en bit ost.

Och ja, jag har börjat köpa grädde åt henne. Eftersom jag vet hur förtjust hon är i grädde så kan jag numera inte passera kylrummet i affären utan att förse mig. Frågan är vem som har fått ordning på vem. Och ja, jag känner mig verkligen som gubben Petsson…

it Andra om: Katter, Husdjur, Felin, Felis catus, Kattefnatt, Kattliv, Jinge.se, Petsson, Katt, Djur ab ex dn svd