För ett par veckor sedan läste jag att Mohamed Omar kommit ut med en bok med namnet ”Islamisten”, en bok som beskriver turerna i samband med att han kom ut som islamist. Jag sände ett e-postmeddelande till honom med en förfrågan om ett recensionsexemplar, den damp in ett par dagar senare.

Åsa Linderborg/AB: ”I fyra år var Mohamed Omar på parnassen. Han hade morgongudstjänst i P1, rekommenderade julklappsböcker i SVT, läste dikter på Folkpartiets möten, hade en ”halalspalt” i Ordfront Magasin. Han var klurig, bildad, trevlig och skrev bra om än lite flyktigt, tyckte vi som publicerade honom i Aftonbladet. Men han var också begåvad med rätt efter-
namn. Medierna kunde aldrig få nog av ”rösten från förorten”: ”Vi behöver en musse i panelen, vi ringer Omar.” Och Omar kom sättande. Mångkulturalisternas Onkel Tom fyllde blattekvoten med sin predikan om islams kärleksbudskap. Han var perfekt.”

Jag såg Mohamed Omar i TV-aktuellt där han fick något slags koleriskt utbrott, en reaktion som hade en tjusning som främst bestod i att han inte uppförde sig som folk brukar när de intervjuas i direktsänd television. Han gestikulerade och var påtagligt upprörd, något som säkert fler än undertecknad upp-
skattade. Dessutom var det i samband med grova brott mot mänskligheten, Israel vräkte fosforgranater över civilbefolkningen i Gaza, granater som inte skiljde på Hamassoldater, civila, kvinnor och barn.

Själv hade jag haft kontakt med honom senast i samband med medias skriverier om militanta islamister i Rosengård, han berättade då att det fanns ett antal s.k. wahhabister ((http://en.wikipedia.org/wiki/Wahhabi)) i Uppsala där han bor. Jag har för mig att han trodde att det kanske fanns fyra-fem hundra i hela riket. Orsaken till min nyfikenhet var Nyamko Sabunis olika uttalanden om Rosengård, miltant islamism och den ifrågasatta undersökning som Magnus Norell och Totalförsvarets Forskningsinstitut hade gjort. Framförallt utifrån det i forskningssammanhang tämligen udda beteendet att faktiskt förstöra intervjusvaren man fått, men ändå låtsas som att det var en seriös undersökning.

Jag tyckte att Mohamed Omar var duktig på att skriva även om jag inte läst hans poesi, en uppfattning som jag inte haft anledning att ändra efter att ha läst boken. En liten del av den frustration boken ger uttryck för kan jag förstå, annat blir helt obegripligt. Textcitatet (bildrutan) står för sig själv och är tämligen typiskt för innehållet på ett generellt plan. Jag vet inte, men jag har för mig att det finns tjugofem miljoner människor i världen som har judendomen som religion, eller som etniskt betraktar sig själva som judar.

Utan att konsultera något uppslagsverk så tror jag att omkring fyra-fem miljoner av dem bor i Israel. De som inte bor där kammas flitigt av samma kam trots att de allra flesta säkerligen är kritiska till Israels agerande visavi palestinierna, och till den israeliska regeringen. Jag frågar mig själv en massa gånger vad det är för något som gör att han skriver som han gör, och jag kan inte komma ifrån frågan om äktheten. Det känns inte som om det skrivna är äkta, som om det verkligen är hans innersta tankar jag fått ta del av.

Eftersom jag inte vet svaret så vill jag inte heller spekulera i vilka motiv ett sådant agerande skulle ha, men för mig förstördes läsandet av att jag inte tror på författarens ärlighet. Spekulerandet överlåter jag med varm hand åt andra.

(Rapportera tveksamma annonser, sträng kommentarsgranskning tillämpas)

i Mohamed Omar, Islamisten, Islam, Israel, Islamism, Islamist, Böcker, Gaza, Palestina t