Hjärtat är ju som alla vet en muskel som vi inte kan klara oss utan.

Trots detta så finns det miljontals människor som inte lever på ett sätt som håller hjärt- och kärlsjukdomar borta trots att de har adekvat information.

Till den kategorin hörde jag, och i lite mindre omfattning så gör jag det även idag.

Själv började jag röka som 14-åring och ägnade mig åt detta med liv och lust upp till 40-årsåldern då jag övergick till tuggtobak och snus.

Mina arbeten har haft en sak gemensamt som och skrivs med sex bokstäver: – Stress.

Jag har alltid varit med och startat upp olika verksamheter inom socialtjänsten som behandlingshem, narkomanvårdsbaser, en fältgrupp och nu sist den elektroniska fotbojan inom kriminalvården i Stockholm.

Varför det blivit så har jag ofta undrat, men dels har det varit tillfälligheter och sedan har jag alltid tyckt att det varit roligt att bygga upp en verksamhet från noll.

En delorsak är förstås att jag trivs bäst med lite för mycket att göra. Jag arbetar helt enkelt effektivare under stress. Och det har jag gemensamt med många människor.

I början av 80-talet frågade min doktor hur mycket jag stressade.

Han hade upptäckt att jag under en längre tid hade haft förhöjt blodtryck. Han skickade mig därför till en kardiolog (hjärtlikare) för att göra ett s.k. arbets-EKG.

Ett sådant går till så att man sitter på en motionscykel vars motstånd stegras samtidigt som sjukvårds-personalen kontrollerar blodtrycket.

I mitt fall kom doktorn inhoppande efter några minuter och sade åt mig att sluta trampa. Trycket var för högt och han gav mig en remiss till Huddinge Sjukhus för fortsatt undersökning och behandling.

Retrospektivt kan jag givetvis fundera en hel del på varför, och förenklat kan jag väl säga att jag helt enkelt inte ville veta något om mitt hjärtas kondition. Jag ville helt enkelt vara frisk.

Det finns ett talesätt som säger:

“Ett äpple om dagen håller doktorn på avstånd, men det gäller att vara pricksäker..”

Åren gjorde som de brukade, de gick, och saken kändes inte längre aktuell, jag förträngde det helt med andra ord. Vid läkarundersökningar konstaterade doktorerna att mitt blodtryck var lite förhöjt men i övrigt frisk.

Min farbror fick hjärtinfarkt och dog på fläcken. Min mor fick infarkt och bypassopererades.

Sådant borde givetvis ha fått mig alert, men inte det inte..

Människan kan uppenbarligen inte bara blunda med sina ögon, hela hjärnan kan också blunda, är det inte fantastiskt?

Det som däremot hände längre fram var att jag vid ett par tillfällen fick svårt att få luft. Jag hade ingen tryckkänsla över bröstet eller några stickningar i vänster arm, bara just – svårt att få luft.

Då trodde jag att det var stressrelaterat, eller ågren, eller vad som helst åt det ofarligare hållet.

Lite märkligt kan jag tycka eftersom jag alltid varit drabbad av lätt hypokondri. Men det var antagligen lite för farligt att tänka på hjärtat.

Men jag antar att saker som bra kolesterolvärden, hyfsad kondition, att jag slutat röka etc. kunde hjälpa till i mitt lilla självbedrägeri.

Att man måste släppa ut svångremmen lite drabbar ju alla i 40-årsåldern, eller hur..?

Fortsättning följer..