Jan Guillou, Brobyggarna (boktipset)


För en dryg vecka sedan så skrev jag om ett av de återkommande påhoppen på Jan Guillou från en av hans politiska meningsmotståndare, han beskylldes nämligen för att vara en historierevisionist. Själv kan jag inte döma i frågan om revisionismen men nu har jag i alla fall läst färdigt boken som är den första i en serie böcker med undertiteln Det Stora Århundradet.

Boken handlar om tre små gossar vars far inte kommer hem efter dagens gärning, han försörjer nämligen familjen som fiskare. Just dessa tre små gossar har emellertid turen att vara både nyfikna och duktiga på teknik, en av lokalsamhällets föreningar uppmärksammar dem och ser till att de får en hyfsad skolgång och senare, tack vare sin uppenbara begåvning, sänds de till Dresden i Tyskland för akademiska studier.

I Tyskland lär de sig språket men också ingenjörsyrket, de går färdigt hela utbildningen och diplomeras, ett heders- och kompetensbevis som bara de allra duktigaste uppnår. För att få denna utbildning så har de lovat återvända till hembygden och ställa sina krafter till förfogande för ett järnvägsbygge till Finse, över Hardangervidda.

I romaner precis som i verkligheten så går det inte alltid som det är tänkt och man får följa två av brödernas äventyr, jag misstänker på goda grunder att nästa bror dyker upp i bok nummer två som lär komma ut under 2012. Talet om historie-
revisionism kommer sig av att en av bröderna hamnar i Afrika på grund av en olycklig kärleksaffär, där kommer han ägna sig åt sitt yrke och bygger järnväg. Han beskriver engelsmän och belgare på ett sätt och tyskar och tyskland på ett annat, det som fått Guillous meningsmotståndare att gå i taket.

Guillou beskriver tyskarna som att de behandlade afrikanerna bättre än vad engelsmän och belgare gjorde under den delen av kolonialismen. Själv tror jag att det ligger mycket i beskrivningen men samtidigt så är det en roman, låt vara en historisk roman. Precis som vanligt när Guillou är i farten så kan man konstatera att han behärskar skrivandets svåra konst. Han berättar om både lejon- och elefantjakt, förutom de vedermödor som rallarna får utstå, och han gör det med samma dramatiska ådra som han visat i böckerna om Hamilton och Arn. (forts nedan..)

Ett par gånger under läsandet så har jag undrat över Vilhelm Mobergs roll för dessa böcker, jag får nämligen en känsla av att Jan Guillou själv inte tror att vare sig Hamilton eller Arn står sig i hundra år, men att denna serie om Det Stora Århundradet kan komma att göra det. Är det en bidragande orsak till Guillous inspiration så är det förstås bra, för jag tror nämligen att den kan komma att göra just det, men om den når utvandrareposets nivåer är möjligen tveksamt.

3 ½ + får denna saga av mig.

it Andra om: , , , , dn1 svd1 ex ab1 gp


2 svar till “Jan Guillou, Brobyggarna (boktipset)”

  1. Jag misstänker att 2000-talets människor inte kommer att känna sig fullt lika förankrade i 1900-talet som 1900-talsmänniskorna var i 1800-talet. Detta apropå jämförelsen med utvandrarsviten, alltså. Vi kommer att ha ett kortare historiskt närminne.

    På sätt och vis är det väl också därför som Guillou vill skriva dessa böcker, för att det saknas god och genomlysande historisk litteratur om det förra århundradet. Men jag anar att hans ambitioner inte godkännes på samma sätt som Mobergs. Han och liknande författare skrev sina böcker i en tid som präglades av starkt framtidshopp. Folk var mogna för att se sitt historiska arv skildrat utan försköning eller idealisering.

    Idag råder en helt annan tidsanda, mera retrospektiv och avundsjukt bevakande den egna världsbilden. De som till äventyrs bryr sig om 1900-talet vill se det skildrat på ”rätt” sätt. Resten fäster förmodligen större avseende vid hur den tidens människor kunde klara sig utan exempelvis mobiltelefoner. Hur tyskarna eventuellt betedde sig som kolonialmakt är och förblir ett politiskt spörsmål.

    Jag skulle inte tro att Guillous böcker blir obligatorisk läsning i Björklunds skola, för att nu blanda in en högst reell faktor i frågan.

    • Fast han kan knappast haft ambitionen att åstadkomma god historisk litteratur. Det ÄR en roman och även om det krigas på slutet så är det ett mycket Guillosiskt krig, om du förstår vad jag menar. Klara paralleller till Hamilton..