Jag har nu läst klart historieprofessor Kjell Östbergs biografi om Olof Palme. Det är den första riktiga biografin om Palme, och jag har läst den med stort intresse.

Det är kanske naturligt eftersom jag växte upp och blev tonåring sent 50-tal. Jag har alltså en hel mängd minnen av Olof Palme och jag minns honom med en del skräckblandad förtjusning och med en viss portion beundran. Mitt eget politiska intresse stegrades i början av 60-talet, och det var Olof Palmes storhetstid fram till det att han började bli trött på politiken i början eller mitten av 80-talet.

Boken får mig att häpna flera gånger, dels förstås utifrån det faktum att Kjell Östberg har lagt ner ett så enormt arbete för att ta fram alla fakta, ett forskningsarbete som säkerligen motsvarar minst ett flertal doktors-
avhandlingar. Och även om jag inte hittade några direkta nyheter i boken, så är de kända uppgifterna behandlade på ett sätt som rätar ut en mängd frågetecken. Mest av allt slås jag kanske av Olof Palmes enorma arbets-
kapacitet, man häpnar faktiskt.

Jag visste inte att han var så aktiv som antikommunist, däremot visste jag om hans nära relationer med CIA och den amerikanska utrikesförvaltningen. Att han också arbetat, även om det bara var en kortare tid, åt försvarsstabens underrättelseavdelning är också känt. Han var dessutom inblandad i det socialdemokratiska arbetet för att kartlägga kommunister på arbetsplatserna, han var en av dem som sedermera kom att rekrytera sin kollega från försvarsstaben, Birger Elmér, nu mest känd från IB-affären.

Olof Palme har vid ett antal tillfällen hävdat att det fungerade med hans familj därför att de varje år var en månad i huset på Fårö, men det visar sig att han inte ens där lämnade arbetet helt och fullt. Olof Palme valde karriären före sin familj, men ändå över-
raskades jag lite över att han var så långt ifrån feminist som han faktiskt framstår. När man diskuterade att ta in kvinnliga statsråd i regeringen lär han ha yttrat, (fritt citerat) ”- Det gör väl inget om dessa är både charmiga och snygga!”. Ett sådant uttalande från en manlig politiker idag skulle sannolikt orsaka viss turbulens.

Det som ändå förvånar mest är hans energi. Han måste ha arbetat jämt och han var hela tiden engagerad i mängder av ärenden och beredningar. Under 50-talet, perioden som studentpolitiker, så reste han mycket, bland annat en lång resa i Asien, något som satte sin prägel på hans politik senare, man får också se åtskilliga bevis på hans förmåga att

känna av politiska strömningar i sin samtid, något som gagnade honom eftersom han tidigt förstod att göra sig en profil under Vietnamkriget.

Eftersom mina egna minnen av honom fortfarande är så tydliga så hör jag hans röst och hans speciella frasering i de kortare textstycken som är hämtade ur ett antal av hans offentliga tal. För bortsett från det faktum att han var en arbetsmyra med outtömlig energi så är det från dessa tal, Radio- och TV-debatter som de flesta av oss minns honom. Hans intellektuella skärpa och snabbhet i repliken, egenskaper som gjorde honom både älskad och hatad på samma gång.

Jag minns debatter mellan Tage Erlander och Bertil Ohlin i Vasaparken någon gång i slutet av 50-talet, jag minns även Gunnar Sträng från samma plats. Men mest minns jag mängder av debatter där Olof Palme var den ena debattören, något som praktiskt taget alltid innebar att hans motdebattör gick förlorande ur tvekampen. Den här biografin får mig att minnas som om det vore igår, men framförallt presenterar boken mängder av fakta i berät-
telsens form, en berättelse om vår kanske största politiska profil i landet, och från en epok som var den viktigaste i modern tid.

Det är en biografi som har saknats, den finns i din bokhandel från idag, och på biblioteket om ett par veckor.

Media om boken: SDS DN AB

[tags]Olof Palme, Isbn 978-91-7343-208-5, Kjell Östberg, Biografi, Boktips, Leopard, Politik[/tags]