Jag har just slagit ihop boken Superclass av David Rothkopf, en skildring av de sex tusen snuskigt rika människor som till stor del styr världen.

Boken berättar om hur de två rikaste procenten av innevånarna på den här planeten äger hälften av jordens tillgångar. USA och dess allierade i Nato består av 13 procent av människorna på jorden, men de står för 80 procent av alla militära utgifter. Om man kollar vilka människor som är dollar-
miljardärer så visar det sig att det handlar om 6000 personer, det är dessa personer som Rothkopf skriver om, dem som utgör superklassen.

Nu skulle man kanske förvänta sig att en genomgång av dessa människors sätt att leva, deras inflytande och deras hemliga brödraskap rimligen borde skrivas av en socialist, men då tar man fel. Rothkopf är snarare något slags marknadsliberal, hans slutsatser är att denna superklass skadar och eventuellt tar kål på demokratin men hans tankar omkring hur man ska åstadkomma förändring får man söka på annat håll.

Det betyder inte att boken är ointressant, inte heller att han inte ser åt vilket håll det går. Han konstaterar lakoniskt att det kan komma drastiska förändringar eftersom de som har minst att förlora är dem som sannolikt tar till våld. Vi har redan sett ett antal sorters våld, och terrorhotet är väl ett exempel, ett hot som leder till att ”den förryckta flygel av halvrasistiska islamofober som dominerar medierna längst ut på högerkanten” får luft under vingarna. Vi behöver inte leta särskilt länge innan vi hittar dessa figurer i svenska medier idag.

Förr ansågs man vara rik om man hade sådana resurser att man inte behöver arbeta för att försörja sig, men det är inte dem boken handlar om alls. Den handlar istället om folket i den yttersta av eliter, som t.ex. medlemmarna i Yales hemliga lilla klubb ”Skull and Bones”, där en av de mest kända medlemmarna heter George W Bush.

Det militärindustriella komplexet berörs, USA hade militärutgifter 2007 på 3855 miljarder kronor, dvs. närmare 11 miljarder svenska kronor – per dygn. Men så kostar det också att vara närvarande i 130 länder. När jag inledningsvis berättade hur mycket av jordens resurser som ägs av de två rikaste

procenten så kan jag också nämna att de tio rikaste procenten äger 85 procent av jordens tillgångar. Det säger sig själv att risken för våld är allt annat än försumbar.

Rothkopfs egen bakgrund gör att han relativt obehindrat kan bege sig till World Economic Forum i Davos och där mingla med Super-
klassen, han har bland annat arbetat åt Bill Clintons regering, han har arbetat åt Henry Kissinger och han har en konsultfirma som antagligen inte är speciellt billig att anlita. Och det är också där jag känner mig lite skeptisk. Boken har en karaktär av namedropping och den pekar inte på någon metod för att lösa de enorma orättvisorna, bara att det är ett starkt hot mot demokratin. En sak som irriterar mig mycket är att han under arbetet med boken gjort en namnlista med de 6000 personer som den handlar om. Men han vill inte delge sina läsare den listan – för att listan förändras hela tiden. Det är ett argument som jag inte köper.

Men trots bokens brist på en stringent ekonomisk/politisk analys så tycker jag att den är läsvärd. Om inte annat så kan den tjäna som bränsle inför 1:a maj och kommande valrörelse. För vi regeras i skrivande stund av politiker vars främsta intresse är att gynna de rika, och även om man inte tycker om det Rothkopf berättar så är det viktig information. DN it

[tags]David Rothkopf, David Rothkopf, Boktips, ISBN 978-91-7343-154-5, Politik, Rikedom, Superrika, Leopard[/tags]