I höst kommer massmedia alltmer fokusera på presidentvalet i USA i början av november. Detta inlägg är ett första inom detta område och fokuserar som titeln anger på den sittande presidentens nyckelpersoner, vilka främst råkar vara män (undantag Hillary Clinton och FN-ambassadören Susan Rice). Det är redan klart att mycket mer pengar har satsats på massmediainformation än i tidigare val, vilket innebär att kandidaten antingen måste vara mycket förmögen (Mitt Romney) och/eller ha massivt stöd från näringslivet. Dessutom är det ett val där tydligen mycket satsas på att smutsa ned motståndare. DN skriver ”Dygnsprättning i presidenvalet” och det skrivs om ”ordkrig”, fastän skillnaderna mellan kandidaterna är högst begränsade fär en vänsterman.

Många har säkert undrat över varför så få och små ändringar har skett i de lagar som ska reglera USA:s finanssektor, med tanke på den stora ekonomiska kraschen 2008, dess påtagliga efterdyningar än idag i USA och i Europa. Andra över den väsentligen oförändrade, krigiska utrikespolitiken. En viktig förklaring är nog inflytande från de män (ja det är väsentligen män), som Obama valt (?) att omge sig med.

Obama talade mycket om ”change” under valkampanjen, men så har det ju inte blivit. Han började bl.a med att behålla Bush försvarsminister Robert Gates, och den säkerhetspolitiske rådgivaren Jim Jones, general i USA:s aggressiva marinkår, som gjort fler krigsuppdrag än någon annan militär enhet efter 2:a världskriget. (Dessa har senare ersatt, Gates av förre CIA-chefen Panetta). Han behöll också den hökaktige rådgivaren i säkerhetsfrågor Tom D’Agostino. Detta bidrar till att förklara att Obama väsentligen fortsatt president GW Bush’ krigspolitik. I Afghanistan kommer fler militärer från USA att finnas kvar efter planerade nedskärningar än då Obama tillträdde, och användningen av obemannade ”drönare” som orsakar skador och dödsfall bland civilbefolkningen har ökat.

Särskilt framträdande har inflytande från finanssektorns män (det är så gott som enbart män) varit i USA:s finansdepartement. Robert Rubin, finansminister under president Bill Clinton var ordförande i den stora investmentbanken Goldman Sachs (som stödde Obamas presidentkampanj med 1 miljon dollar), liksom den siste finansministern Henry Paulson hos president George W Bush. Rubins främsta insats under Clinton var att få stöd för avskaffandet av Glass-Stegall-lagen, som infördes efter den stora ekonomiska depression 1929-33 och att avreglera finansmarknaden genom införandet av Gramm-Leach-Billey lagen 1999.

Rubin avgick 1999 och meddelade genast att han blivit senior rådgivare hos den stora banken Citigroup, som fick stora fördelar av den avreglering som genomfördes under Rubins tid som finansminister. Rubin själv fick motsvarande 126 miljoner dollar i kontanter och aktier under den kommande tioårsperioden.
Han efterträddes av sin medarbetare ekonomiprofessorn Lawrence Summers, som nu är chefsrådgivare åt president Obama i ekonomiska frågor, och som 2008 fick ersättning på 5,2 miljoner dollar som en av cheferna för en hedgefond, och närmare 3 miljoner som talare för storbanker. Den nuvarande finansministern Timothy Geitner är en tidigare medarbetare till Rubin och Summers. Bland ansvariga i Obamas administration för ekonomifrågor finns tidigare toppchefer i de stora bankerna och investmentbankerna.

Förre chefekonomen i IMF Simon Johnson skrev i en artikel (The Atlantic. The quiet coup, maj 2009) våren 2009 “Elitintressena inom näringslivet – finansintressen i USA spelade en viktig roll för att skapa krisen genom sitt omättliga risktagande (”ever larger gambles”), med regeringens underförstådda stöd, fram till den ofrånkomliga kollapsen.

Ännu mer oroande är att samma intressen idag kan utnyttja sitt inflytande för att förhindra genomförandet av reformer som ökar sannolikheten för att man ska kunna häva recessionen och undvika en djupdykning. Regeringen förefaller hjälplös, eller ovillig, att ingripa mot dem.” (de Vylder 55). Till bilden hör att den kanske främste representanten för demokraterna, Chuck Schumer, i den kommitté med representanter från demokraterna och representanthuset som tillsatts för att komma med förslag om ny lagstiftning för finansmarknaden är en känd försvarare av finansvärldens intressen. Han fick själv 1,65 miljoner US dollar (mer än 10 miljoner kronor) i ersättning från finansmarknaden år 2009. Nitton av 22 medlemmar i denna ”Senate Banking Committee” erhöll ersättning från Wall Street 2009 – snacka om oberoende.

Man kan notera att Wall Street stödde Obamas valkampanj 2008 med 14,9 miljoner US dollar, en bra bit över 100 miljoner kronor.
Allt detta bidrar till att förklara att det endast fattats beslut om högst begränsade regleringar och ej om tydligt ökad demokratisk kontroll över finansvärlden från Obama och hans administration.
Occupy Wall Street-rörelsen verkar har fattat vilka som styr i USA, (och till och med Al Gore säger sig stödja en del av den). Har något av våra riksdagspartier gjort det?

intressant.se, USA, politik, fattigdom, kapitalism, orättvisor, ekonomi,
New York Wall Street, demokrati,

DN SvD Aftonbladet Expressen SvT