”Whisteblowers” – föredömen som sparkas. Fusk i Göteborg och i läkemedelsindustrin


Vi kommer väl alla ihåg något av de kommunala skandalerna nyligen i Göteborgs kommun, med flera fall av mutor. Det var ett av Uppdrag Gransknings stora reportage. Sitter jag igår förmiddag vid datorn och lyssnar på Tendens på radion med ena örat. I programmet fick en av de konsulter som kom på olagligheterna i Göteborg till tals. Hon berättar hur hon och en av hennes kolleger efter mycket funderande fram och tillbaka till slut kontaktade Uppdrag Granskning, och sedan kom detta skrämmande och samhällsviktiga reportage, som medförde att kommunala chefer fick sluta. Massmedia närmast tävlade med varandra i fördömanden, och man skulle kunna tro att de kvinnor som stod för de modiga, moraliskt föredömliga avslöjanden sedan skulle kunna välja och vraka bland jobb, erfarna civilingenjörer var de ju dessutom. Men inte. De har inte fått arbeten på samma nivå som tidigare. Deras föredömliga insats som samhällsmedborgare har varit till nackdel för dem personligen. Och var inte den f.d. kommunkationsdirektören i Telia-Sonera ”whistleblower”?

I en undersökning av ”whisteblowers” i USA fann man att det vanligen var en familjeman i 40-årsåldern med starkt samvete och hög integritet som slagit larm. Av dessa sparkades 90%, 27% stämdes och 10% försökte ta sina liv. Trots detta var det bara 16% som sa att de inte skulle slå larm igen. Är inte dessa människor föredömen för oss alla?

Och de är inga undantag. Jag tar nu fram en del uppgifter från en recension jag skrev i Läkartidningen för 5 år sedan av boken ”Sjuka pengar. En svensk insider skakar läkemedelsindustrin” skriven av den svenske läkaren Peter Rost som varit högt uppsatt chef på Pfizer, världens största läkemedelsföretag, tills hans sparkades som ”whistleblower”.
I den uppmärksammade boken riktar Peter Rost skarp och lärorik kritik mot läkemedelsindustrin och dess arbetsmetoder, som är av värde och intresse för alla som kommer i kontakt med läkemedel, inkluderande företrädare för landsting och nationella organ, patientföreningar, journalister och också för alla som är intresserade av etik.

Rost var framgångsrik i läkemedelsbranschen och blev vice vd i Pharmacia och Pfizer. Han trivdes verkligen med sitt arbete, och är ingen motståndare till läkemedelsindustrin eller till marknadsekonomin. Han beskriver också hur han i takt med sin kritik mot brister i etik och affärsmetoder ändå strävade efter att ha kvar jobbet och sin höga lön så länge som möjligt, och hur han själv gradvis isolerades fram till avskedet. Bokens viktiga bidrag är en väl underbyggd kritik av affärsmetoderna hos verkställande direktörer och andra förträdare för ”Big Pharma”, som är bland de rikaste storföretagen i USA och många andra länder. Detta motsägs inte av att Rost menar att de flesta i läkemedelsindustrin är hederliga, hårt arbetande människor i en bransch som besväras av stigande kostnader och allt färre verkliga innovationer.

Ett område som behandlas är försök att utvidga användningen av läkemedel till icke godkända indikationer. Han beskriver sin oro då han insåg att Pharmacia, gav rabatter till läkare som köpte det dyra tillväxt-hormonpreparatet Genotropin, som Rost ansvarade för, och sålde det vidare till patienter för icke godkända indikationer. Detta lyckades dock Rost sätta stopp för i samarbete med vissa av bolagets jurister. I boken beskrivs också hur dotterföretag och återförsäljare kan agera för att artificiellt förbättra bolagsvinsterna. Man påminns om att höga redovisade vinster, uppblåsta eller inte, ökar bonusen för de högsta cheferna. Fusk med intern prissättning är vanligt i läkemedelsbranschen, sannolikt även i Sverige, och Rost menar att samhället avsätter litet resurser för att efterforska detta.

Läkemedelsföretagen i USA argumenterar mot parallellimport av billigare läkemedel till landet, vilket medför att läkemedlen i USA är betydligt dyrare, och att många medborgare där inte kan köpa ut sina läkemedel. Rost riktade, som den förste i ledande ställning i branschen, kritik mot detta, vilket bidrog till hans avsked.
Men det väckte också stor uppmärksamhet och han fick bl.a. vittna inför kongressen i Washington och skriva ledare i New York Times.

Skrämmande är försöken av USA:s hälso- och sjukvårdsdepartement att snedvrida fakta. Rost påminner om att USA saknar allmän hälso- och sjukvårdsförsäkring och att 67 miljoner invånare är oförsäkrade omkring 2005. Sjukvården är dubbelt så dyr som i många andra rika länder, medan medellivslängden är lägre och spädbarnsdödligheten högre. Rost nämner att medan oförsäkrade får betala fullt pris på läkemedel kan gynnade kunder få avsevärda rabatter.

Mer än hälften av de stora läkemedelsföretagen under de senaste 5 åren tvingats betala kriminella och civilrättsliga böter på flera miljarder dollar. (Däremot saknas information om hur mycket de tjänat på den olagliga verksamheten.) Exempelvis fick Astra-Zeneca böta 355 miljoner dollar 2003. Att Peter Rost använder orden ”kriminell” och ”rövarbaroner” är förståeligt År 2006 fälldes i Sverige 27 läkemedelsföretag för 62 fall av regelvidrig reklam (Dagens Nyheter 070205).

En kritisk granskning sker också av det ansedda amerikanska läkemedelsverket Food and Drug Administration (FDA). Inga oegentligheter påvisas, men anknytningar till läkemedelsindustrin är ett problem. En ökad samhällelig kontroll av läkemedelsbolagens verksamhet förefaller helt nödvändigt. Mitt slutintryck blir att Rost har gjort läkemedelsindustrin och patienterna en stor tjänst med denna bok.

Och vad säger allt detta om moral i samhälle och hos storföretag?



intressant.se, , , , , , , , , , , , , , , , ,

Aftonbladet läkares bjudresor Tendens whistleblowers Läkartidningen Aftonbladet II Expressen DN SvD Läkartidningen om etik i läkemedelsindustrin Läkartidningen recension av Peter Rosts bok Ingrid Eckermans blogg 1/10 om läkemedelsindustrin DN 27/8 SvD 27/8 Socialistiska läkare Gemensam Välfärd

, DN 20/9 SvD 20/9 Aftonbladet 20/9 Expressen 20/9SvT 20/9SR 20/9

  17 comments for “”Whisteblowers” – föredömen som sparkas. Fusk i Göteborg och i läkemedelsindustrin

  1. 28 september, 2012 at 09:13

    Vi bör inte förvånas. Konkurrens gynnar de hänsynslösaste.

    Jag kan inte se hur man kan begränsa makt på något annat sätt än genom motmakt. Dvs skapa institutioner som är till för att hålla andra institutioner (t.ex. stater och företag) på mattan. För att undvika att dessa får samma skadliga egenskaper som dem de bekämpar måste de dock vara flyktigare.

    Och den enda tänkbara kandidaten till denna funktion är det vi kallar folkrörelser. Nota bene inte evighetsbetonade folkrörelseinstitutioner av det slag vi har vant oss vid i Sverige under efterkrigstiden, utan verkliga rörelser som blommar upp, kämpar, och avtar när de har gjort sitt jobb.

    Sådana är mer en kulturell beredskap i ett samhälle än en organisation med fasta hierarkier. Men inte desto mindre institution för det, i betydelsen organiserad förväntan på att man i en given situation handlar på ett visst sätt.

    Rost och andra whistleblowers försöker agera som enpersonsrörelser, och det för givetvis med sig enorma kostnader för dem personligen. Det måste det göra, det finns ett skäl till att underklassen agerar kollektivt när den agerar. Det är enda sättet att vinna, och det är enda sättet att hålla kostnaderna för den enskilde på en rimlig nivå.

  2. 28 september, 2012 at 09:19

    PS Det finns ett sätt för whistleblowers att överleva – att bygga upp alternativa karriärer. Rost kanske är en som har lyckats med det, en annan är Craig Murray, ambassadören som slog larm om brittiska statens samarbeten med brutala diktatorer i Centralasien och som nu försörjer sig som nån sorts konsult – se http://www.craigmurray.org.uk/.

  3. Marcus R
    28 september, 2012 at 10:13

    Det är nog inte enbart samvetet som gör att de har många whistleblowers i USA; de får ju betalat av staten för det (såvida de inte är whistleblowers mot staten för då hamnar de nog i finkan).

    Han här fick precis den högsta summan som betalats ut till en whistleblower: http://www.reuters.com/article/2012/09/11/us-usa-tax-birkenfeld-idUSBRE88A0TE20120911

    Läs även http://en.wikipedia.org/wiki/Whistleblower_Protection_Act

  4. 28 september, 2012 at 11:04

    Du har säkert rätt om folkrörelser. I DN idag kan man i en krönika av Clas Barkman läsa om hur president Nixon och medarbetare försökte göra livet surt för Daniel Ellsberg som var en av dem som avslöjade hur presidenten bluffade om Vietnamkriget. Han fick dock ”Right ;Livelihood-priset 2006 – 25 år efter avslöjandet!

  5. Sven
    28 september, 2012 at 19:06

    Anders! Märker inte du att du inte har någon bild i din artikel? Tittar du inte själv på blogen när du sänt in en ny artikel?

  6. 28 september, 2012 at 19:25

    Tack för synpunkten. Det fanns faktiskt en bild, om diagnosen (passar mig som läkare) kapitalism. Har nu lagt in en bild av Göteborg. Kanske kommer en bild på ”Big Pharma.”

  7. Martin Kullberg
    28 september, 2012 at 21:51

    Förra året var jag på en konferens för företag i läkemedelsbranschen. En av de avslutande föreläsningar handlade just om ”Whistleblowers” och främst hur man skall handskas med dem. Med handskas med dem handlade det om hur man skulle undvika att de uppstår, alla sätt utom att inte mygla togs upp. Jag fick lite menande blickar under föreläsningens gång, under ett föredrag där man lovprisade att FDA:s tjänstemän flyttats till indien och därmed närmare dem de skall inspektera, så hade jag tagit upp frågan om korruption och om inte risken ökar om man underlättar för en relation mellan tjänstemännen och industrin. Jag avslutade med att kommentera föredraget med en Whistleblower är väl det varje företag VILL ha, man vill ju att om något inte går rätt till i bolaget så kommer någon och talar om det för en så man kan åtgärda det. Jag menade att om en Whistleblower går utanför företaget och talar med utomstående om problem, då har man ett allvarligt problem med sin företagskultur och det borde rimligen vara den främsta åtgärden för att komma till rätta med whistleblowers. Jag fick lite pliktskyldigt medhåll för det då det knappast är något som man kunde invända emot, någon påpekade att Whistleblowers tjänat pengar på att ”tjalla”. Jag ansåg att man då får skylla sig själv som inte belönar de som gör en uppmärksam på och som ser till att problem löses. De försökte få det till att Whistleblower-åtgärden ”ge fan att mygla” var underförstådd och därför inte nämndes som första åtgärd, men det hade knappast någon trovärdighet då man inte tog upp frågor om rapportering, kontroll och annat man kan göra för att försäkra sig att det inte myglas i organisationen.

    Rekommenderar bloggare att besöka företagskonferenser om de vill få veta sanningar i vår värld som inte basuneras ut framför TV-kameror i och blaskor.

    Jag tror inte de på konferensen var inblandade i mygel, men man märkte att deras attityd till mygel var helt bakvänd och fokuserade på hur man kunde dölja det, sopa det under mattan, snarare än det som borde vara det normala, hur man ser till att det inte sker. Vilket tyder på att det frodas en osund företagskultur i hela ”Big Pharma”.

    • Martin Kullberg
      28 september, 2012 at 22:14

      Tilläggas kan att pedagogiken med Whistleblowerföreläsningen var tydlig, en konsult som förmedlade anonymiserat budskap från Big Pharma till makthavare inom Big Pharma. Budskapet var:

      Tjallar du, så nitar vi dig!

      • 29 september, 2012 at 07:33

        Tack för mycket intressant ”insider”-reportage, och för att vi får del miljö som ter sig ganska skrämmande. Man erinrar sig hur ”whistle-blowers” eller avslöjare behandlats av tobaksindustrin (se även blogginlägget om Telia-Sonera). Vill dock minnas att Sara, den unga kvinnan som påtalade brister i äldrevården fick välförtjänt ära och ”Lex Sara”. Här fanns inte en stark kommersiell aktör. Man kan undra vad hon gör nu. Har hon erbjudits många jobb?

        • Martin Kullberg
          29 september, 2012 at 08:23

          Visst är det skrämmande att det finns uppenbarligen ett ledarskap i någon/några av de stora läkemedelsföretagen som på ett eller annat sätt ligger bakom föreläsningen. På den positiva sidan kan jag säga att jag fick medhåll från väldigt många av deltagarna, i alla fall när man pratade mer förtroligt efter föredragen. För branschen är full med folk som sökt sig dit för ett intresse av läkemedel och en vilja att bidra positivt. Men vi vet att det myglas och exemplen på det har varit spektakulära och skrämmande.

          Vanligt folk vet inte hur nära det var att exempelvis Melamin-skandalen drabbade folk i västvärlden. Då produktion av läkemedels-excipients inte kontrolleras lika hårt, dock så upptäcktes melamin i industrins egna kontrollfunktioner och stoppades från att spridas i läkemedel i väst. Så det finns exempel där kontrollen fungerar.

  8. 29 september, 2012 at 12:34

    Och ändå har jag inte nämnt om soldaten Bradley Manning, som rapporterat om övergrepp som USA:s militärmakt gjort, och som enligt uppgifter behandlats mycket illa i fängelset.

  9. lingon
    29 september, 2012 at 17:50

    En fråga man oxo kan ställa sig om detta, att visselblåsarna föraktas alltså, är om det enbart beror på girigheten hos företagen eller om det har med dumheten, okunskapen och rädslan för att tappa ansiktet hos dem som bestämmer att göra. Detta i synnerhet eftersom beteendet att frysa ut och förnedra inte bara förekommer i vinstdrivande bolag.

    Ytterligare några kända exempel utanför läkemedelssfären här hemma är ‘Fången på fyren’ http://www.socionomen.nu/text/fangen-pa-fyren, Kåvestad http://www.lag-avtal.se/nyheter/article58301.ece etc där personer av omgivningen fått erkännande men nekats upprättelse av resp arbetsgivare.

  10. 29 september, 2012 at 19:05

    Tack för de intressanta länkarna. Det varierar uppenbarligen hur det går för visselblåsarna.
    Guilliou & Bratt…

    • 1 oktober, 2012 at 13:15

      Jag vill gärna Återge avslutningen på Dr. Ingrid Eckermans utmärkta blogginlägg idag
      ”Vad läkemedelsindustrin systematiskt gör är att sjukdomsförklara sådant som tidigare ansetts vara en normal del av livet: huvudvärk och andra ”ontar”, olust före mens, ökad trötthet och sexuellt ointresse med stigande ålder, nedstämdhetsperioder, att dö av hjärtinfarkt eller stroke när man är gammal mm.
      Största problemet med läkemedelsbehandlingar är att de används alldeles för mycket. Vi skulle kunna byta ut kanske 25% mot icke-farmakologiska behandlingar, utan bieffekter, utan miljöeffekter. Det skulle krävas fler händer i vården, dvs ge fler jobb inom tjänstesektorn. Industrijobb, som i sig skapar utsläppsproblem, skulle bytas mot miljö- och människovänliga jobb.”

    • lingon
      1 oktober, 2012 at 22:36

      Tack för den länken. Skrämmande vad vi luras till. Och lika skrämmande är rajrajs med gäng politik att destruera arbetstillfällen med hänvisning till ekonomi när det i själva verket torde vara en besparing för såväl befolkningen som miljön att öka antalet människor i arbete med andra människor och som en effekt av det förmodligen även erhålla friskare dito och bättre miljö tack vare minskad förskrivning av diverse läkemedel. En ren win-win situation med andra ord, förutom möjligen på kort sikt för ägarna av vissa bolag. Men vinsten på längre sikt skulle förmodligen smitta av sig även på dem, kanske tom öka. För dessa bolag med sina uppfinningsrika metoder att tjäna ännu mer skulle naturligtvis hitta nya vägar, förhoppningsvis till gagn för inte bara dem själva utan även för övriga mänskligheten.

  11. 1 oktober, 2012 at 13:09

    Utmärkt inlägg Ingrid, som jag rekommenderar alla att läsa, och som jag lägger in som länk under mitt blogginlägg.

Comments are closed.