Det är snart dags för Stockholms fredsseminarium 2-3 september. Information och annonsering kommer inom kort! Det kan ses som en fortsättning av Nordiska fredssamtal i Degerfors som hållits i 5 år tidigare, men inte i år.
Vid Nordiska Fredssamtal i mitten av augusti 2016 hölls flera viktiga tal. Här är ett av dessa som är lika aktuellt och tankeväckande även idag, dessvärre.
Tal av Jan Myrdal , några veckor efter 89-årsdagen.
Kära vänner!
Det finns fyra skäl att jag inleder med att be er noga se och tänka på detta omslag hösten 1951 till en dåtida Förenta staternas populärkulturella kvalitetstidskrift.
1. Dels för att just det förberedda kriget 1952 – 1960 (längre in i tidskriften finns den stora bilden av atomsvampen över Moskva) i vilket Förenta staterna skulle krossat Sovjetunionen och befriat såväl dess folk som folkdemokratierna faktiskt icke ägde rum.
2. Dels för att påminna om att där skriver de då stora namnen alltifrån Koestler och J. B. Priesley till Walter Reuther för detta kommande krig. Vi som var med minns hur också svenska media – bläddra i DN:s lägg – trummade för detta krig och dess goda oundviklighet.
3. Dels för att vi i den dåtida fredsrörelsen av mycket olika politisk färg faktiskt mobiliserade världen runt och kunde bidra till att Koreakriget inte utvecklades till kärnvapenkrig och i stället tillslut utmynnade i vapenstillestånd och att detta i Collier’s avbildade krig i Europa inte blev av då för sextiofem år sedan.
4. Men dels – kanske framförallt – för att det finns långa vågor i historien genom skiftande ideologier och bilden jag visar kan också efter justering av detaljer som hjälmdekoration tolkas som om den skapats för att mobilisera folkopinion nu 2016.
Därmed över till själva frågan. Att en härskare, en härskande klass, får – och måste få – stöd och hjälp av de behärskade borde vi veta.
Föreställningen att de kan härska genom blott terror och förtryck är vilseledande. Att Hitler nog ännu på senvintern, förvåren 1945 hade stöd från det tyska folket och den tyska arbetarklassen beror inte bara på terror och propaganda. Även om den förra var blodigt verklig och den senare medveten och skicklig.
Men vi får inte glömma två förhållanden. Dels att Hitlertyskland plundrade hela det ockuperade Europa och delade ut en del av det som plundrats till det tyska folket. (Om detta har Brecht skrivit en viktig dikt.) Dels att administrationen fungerade med tysk effektivitet in i det sista. Läs i Victor Klemperers dagbok hur han och hans hustru lyckades byta sina identiteter efter det stora flyganfallet mot Dresden i krigets slutskede. Han blev i sina papper inte längre jude utan nu ädeltysk och kom i detta krigets slutskede så att ta del av den goda administrativa hjälpen för de utbombade och utslagna. Betydelsen av detta blev jag klar över i TDR på femtiotalet. Det bidrog till svårigheten med avnazifieringen.
– Du måste förstå, sade Maj Bredel till mig, att de alla är mycket beresta. De har envar rest och krigat över hela Europa.
Det var som när den härskande klassen i Förenta staterna genomförde sitt väldes expansion västerut mot Stilla havet. Ursprungsfolken förintades i så kallade indiankrig. Också från Europa efter nederlaget 1848 flyktade revolutionärer och vanlig från förtrycket invandrad underklass deltog. För att få jord och förmåner. Vilket ideologiskt av dem tolkades som medborgarrätt och republikansk frihet.
Eller tag den engelska arbetarklassens inställning till förtrycket i Irland, till det indiska upprorets män 1857, till boerkriget. Visst kan den förklaras. Marx gjorde det, Engels med, för att inte tala om Lenin. Men man kan lika gärna gå till den gamla folkvisheten: När det regnar på hönan droppar det på kycklingen. Ja, det finns en traditionell underklassinställning som Birgitta Liljebladhs mor formulerade med orden: ”Jag röstar med högern för de har det så bra”. Det är bara att slå på populära underhållningprogram på TV som Downton Abbey för att se själv.
Jag tar två klassiska exempel från västliga stormakters väg till att bli krigförande i Första världskriget. Inför det kriget var alla politiskt aktiva på vår kant både medvetna om de ekonomiskt/politiska krafterna bakom kriget (se de enstämmigt antagna resolutionerna från Internationalens konferens i Basel 24 och 25 november 1912) och krigets verklighet. Tag fram läggen med krigsskildringar från de dåtida Balkankrigen. Realistisk blods- och våldspornografi av vidrigaste slag.
Det ena är den tyska socialdemokratiska riksdagsgruppens ställningstagande den 4 augusti 1914 när de efter fraktionens majoritetsbeslut röstade för krigskrediter. (Och gjorde det som riksdagsrepresentanter från vänster genom att inte blott som borgarna avsluta sessionen med att hurra för kejsaren utan samfällt som socialister hurrade för ”Kejsaren, Fosterlandet och Folket”. Vi brukar säga att fisken ruttnar från huvudet och världens då erkänt mäktigaste arbetarparti, det tyska, kollapsade efter ledarnas förräderi just genom sin föredömligt starka partidisciplin. Det tyska folket, med den tyska socialdemokratiska arbetarklassen i spetsen gick så sjungande och patriotiskt hurrande ut kriget. Marscherade helt partitroget mot döden i Flanderns gyttja.
Men 1957 visade Jürgen Kuczynski, kommunist och ekonomhistoriker i sin bok Der Ausbruch des ersten Weltkrieges und die Deutsche Sozialdemokratie att det var en falsk och förenklad historieskrivning. (För detta blev han av parti och regering i TDR skarpt kritiserad, räddades enbart av sin internationella storhet från uteslutning och straff.) Han hade gått igenom den tyska socialdemokratiska pressen, såväl centralt som lokalt. Den hade under det nya imperialistiska skedet efter århundradeskiftet med något enstaka undantag sysslat med att prägla hela sin läsekrets i partiet med rysshat och krav på nationellt försvar mot Ryssland. (Man hade utan historisk analys använt sig av vad Marx och Engels skrivit i ett tidigare skede.) Så hade folket värvats att självförintande gå ut i det av kejsaren önskade kriget.
Men 1917 när huset Morgan och Wall Street skulle driva fram ett kontinentalt krig mot Tyskland från Förenta staterna gick det inte att på det sättet direkt få folket med sig. Krigsmotståndet var starkt. Den populistiska traditionen levande. Både Socialist Party och IWW, med konstnärer och intellektuella i tidskrifter som ”Masses”, var medvetet aktiva i kampen mot kriget. Trots de stora massmediainsatserna och det lögnaktiga talet om att försvara demokratin mot de kejserliga hunnerna stod folk krigets herrar emot. Krigsviljan bland folket och arbetarklassen i Förenta staterna fick piskas fram med polis och domstolar, fängelsestraff, tidningsförbud och utomlagliga våldsåtgärder. Arbetarklassens organisationer angreps och blev till stor delen krossade. Endast den då helt statligt styrda och organiserade (vilket sällan skrivs) propagandan kunde hand i hand med polisinsatserna skapa illusionen av folklig krigsvilja.
Det kan för många av oss i denna epok av ständiga folkförödande krig ofta kännas hopplöst att komma med argument och fakta mot en som nu helt mediekontrollerande och lögnaktig överhet. Gång på gång lyckas de härskande i eget intresse också värva folken det ena efter det andra ut i självförintande krig. Någon fred annat än tillfälligt och lokalt har åtminstone jag nu på mitt nittionde år inte fått uppleva. Och vilka lägg jag än öppnar dryper de av den härskande klassens krigarljuga.
Men det finns andra erfarenheter. Vi har dem i vår egen historia som inför 1905. Den gången var det arbetarklassens medvetenhet som hindrade militären och kungahuset Sverige att driva igenom ett krig mot det Norge som krävde full nationell självständighet. Förenta staternas krig mot Indokinas folk ger ett annat exempel. Det skapade inte bara en internationell solidaritet med offren för Förenta staternas maktutövning utan framförallt en motoffentlighet som möjliggjorde ett allt mer organiserat inhemskt motstånd vilket sedan spreds inom dess väpnade styrkor och undergrävde statens maktmonopol. Vi minns alla desertörerna som kom till Sverige. Märk att de avgörande orden var medvetenhet och motoffentlighet.
Visst, i den epok i vilken vi lever kan vi med fredsarbete blott sägas kunna förhindra ett särskilt krig. Inte kriget. Vi i min generation lyckades trots allt skjuta upp det 1952 planerade kriget i Europa och bidra till vapenstilleståndet i Korea. Men det var stort nog det. Även om vi är klart medvetna om att krig sedan dess även i Europa skördat ohyggligt många offer och fortsätter så göra.
Vi bör alltså lära dubbelt. Både av den framgångsrika kamp vi förde i Sverige 1905 och av det ohyggliga som blev följden av den lydnad som förlamade den tyska arbetarrörelsen 1914. Ty droppen urholkar stenen.
i Degerfors, Jan Myrdal, Rysslandfred, politik, krig, USA, Sverige, Tyskland, kärnvapen, motstånd,
10 svar till “Visst kan folk värvas till självförintande krig!”
Viktigast är att visa vanligt folk för hur de luras av mediernas krigspropaganda hela tiden.
http://newsvoice.se/2016/07/25/mediaprofessor-varnar-for-hur-vi-styrs-av-pr-och-propaganda/
Ett annat bra Youtubeklipp (som brukar tas bort av girigbukarna) heter just nu ”American Propaganda – The Most Brainwash People on Earth”
Hitlers Tyskland kunde alltså hålla ut genom god organisation. Vad kännetecknar dagens nyliberalt styrda samhällen? – Bland annat att de övergripande samhälleliga funktionerna gradvis monteras ner eller krisar sönder. Kan det vara en tråd att dra i vad det gäller krigsmotstånd: ”Med det här nyliberala eländet har vi nästan inga resurser kvar för att möta påfrestningar i krigstid, så det är bäst att vi håller oss borta från alla äventyrligheter.” (Ja, hur är det med reservförråden av nödvändiga varor ifall det skulle bli svårt med införseln en tid? Eller hur kommer Stockholm att må om några broar sprängs och det finns dåligt med resurser för reparationer? Eller om några av de fåtaliga kvarvarande mejerierna eller kvarnarna ”råkar” gå sönder?)
TDR? Enda källan jag tidigare sett förkortningen är i östtyska propagandaskridter skrivna på bristfällig svenska. Man kan undra om Jan fortfarande lever i det förgångna
Jan Myrdahl hävdar att den tyska arbetarklassens lydnad 1914 var en orsak till kriget fattar jag det som. Det innebär att han anser att Tyskland hade ett val att undvika ett storkrig. Men så var det inte, för den tyska ledningen hade inget skäl att förvänta sig att det skulle bli något värre än att ge ett utlovat stöd till Österrike efter mordet i Sarajevo, vilket hade iscensatts av Britterna men med de välkända förövarna som ombud. Tyskland gavs det lugnande intrycket såväl från Britternas Lord Grey omedelbart före krigsutbrottet som från Tysklands ambassadörs vittnesbörd i Ryssland där uppror iscenssatta med finansiering utifrån pågick dagarna före krigsutbrottet och tydde på att Ryssland hade fullt upp med inre oro.
Ryska ögonvittnen berättar att de erhöll trerubelsedlar och fick instruktioner att strejka och förstöra spårvagnar. Ögonvittnet säger att ’Vi gjorde som dom sa men vi visste inte varför'(1). Ryssarna övertalades i samma veva av de Brittiska och Franska ambassadörerna att börja mobilisera i hemlighet tre dagar innan utbrottet. Frankrikes och Englands mobilisering följde MEN sist Tysklands.(2)
I den genomfalska historieskrivningen som är etablerad anklagar man trots det Tyskland för att vara en aggressiv part. Men Tyskland lurades in i en fälla av Britterna som noga planerat för det ändamålet i många år. När fällan slog igen var det för sent. Tyskland hade då inget val annat än att försvara sig. Tysklands krossande och förnedring var den Brittiska elitens uttalade avsikt. Det var aldrig någon ömsesidig kamp mellan kapitalister. Ty Tyskland hade allt att vinna på fred och hade en positiv uppfattning om Britterna.
1. N Starikov, titel 1917, special operation not revolution (på ryska)
2. Docherty & MacGregor Hidden History The Secret Origin of the First World War (1913)
Det finns verkligen olika uppfattningar om ”orsakerna” till Första Världskriget. Detta har diskuterats här av bl.a. Ulf Karlström 25/5 2014(http://jinge.se/allmant/forsta-varldskriget-och-100-ar-senare.htm) som skriver … ”den engelske historikern Christopher Clark tjuvstartade debatten med boken ”The sleepwalkers. How Europé went to war in 1914”, vilken utkom 2012. Clarks paradtes är att Europas stater på ett slags slumpartat, eller sömngångaraktigt manér drevs ut i kriget. Det finns således inte en eller två stater vilka orsakade kriget utan snarare var alla större aktörer skyldiga (krutröken från pistolerna i allas händer).” ….”Emellertid går debatten om orsakerna till 1VK långt tillbaka. Den startade i samma ögonblick som den s k skuldparagrafen, §231, i Versaillestraktaten 1919 presenterades. Där fastslogs ensidigt Tysklands skuld för 1VK. Att skuldfrågan kalfatrades under mellankrigstiden är knappast förvånande, men här ganska ointressant. Däremot utlöste den tyske historikern Fritz Fischer 1961 en veritabel strid. Hans tes var att en specifik tysk expansionism, vilken grundlades långt före 1914, var den pådrivande och utlösande faktorn till 1VK.
Årets (2014 års) svenska debatt startades av historikern och ledarskribenten Henrik Berggren i DN 2/2 och Barbro Eberan, fil dr i germanistik, i SvD 4/2. Berggren var kritisk till Clarks tes, medan Eberan mera gav en i allt väsentligt initierad översikt av den historiska skulddebatten. ”
Även den historiskt kunnige skribenten Sven Hofman har skrivit om detta 6/1 2014 (http://jinge.se/allmant/demokratiska-vagrojare.htm)”Demokratiska vägröjare – lärdomar från Första Världskriget”. Denne skriver ”Dagens Nyheter inledde årets kavalkad av huvudledare med att slå fast att första världskriget ”banade väg för demokratin” (2/1). Det är en djupfilosofisk insikt som skulle ha gjort en tidigare chef för den tidningen, Herbert Tingsten, något bekymrad. Ty det kriget banade ju väg inte bara för Lenin och Stalin, utan också för herr Adolf Hitler, och i många av efterföljarstaterna till de fallna imperierna, exempelvis Ungern och Rumänien, uppstod regimer som var långt värre än de som funnits där före kriget.”..
”Krigets vinnare var knappast några demokratiska förridare. Som professor Richard J. Evans, motsidans expertvittne i den förtalsprocess som David Irving inledde mot Deborah Lipstadt, nyligen påtalat (The Independent, 4/1), hade förlorarmakten Tyskland sedan länge allmän rösträtt för män, medan 40 procent av de brittiska soldaterna var utan.
Och hur kan någon påstå, säger Evans i en ripost mot den brittiska alliansregeringens utbildningsminister som gått till storms mot vad han kallar för en vänstersyn på kriget, att Storbritannien ”slogs för demokratin och liberala värderingar, när dess huvudallierade var Tsarryssland? Det var en despoti som ställde Tyskland i skuggan och som underblåste pogromer 1903–1906.”
Tyskland 1961 var inte fritt. Fischer ljuger opportunistiskt. Enligt Manuel Sarkisyans var Tyskland även nyligen (2003) självcensurerande beträffande England som banbrytare för nazismen, så som Goebbels beskrev det när han i berömmande ordalag beskrev H S Chamberlain’s mångåriga gärning i Tyskland. Tyskland är av segrarmakterna ålagda att bära skuld och inte ’skylla ifrån sig’. Den seriöse och väl dokumenterade Sarkisyanz föreläsningar i Tyskland annonserades inte ut eller på undanskymd plats och han hånades i pressen för att han småpratade med sin hund när han rastade den.
Man kan nog i viss mån dra paralleller med Jeltsins period i Ryssland då det ju ’öppnade upp’ ur västlig synvinkel. Dvs tex ’bekräftelser’ på den nu önskade officiella västversionen beträffande WW2 genom påstådda dokument av Sovjet om planerade anfall mot Tyskland utan att ngt nämns om andra deltagare (Men uppgifter om en annan plan involverande Frankrike Britterna och Sovjet för att gemensamt besätta Skandinavien och därefter anfalla Tyskland norrifrån finns faktiskt från Mannerheim, som han inte tilläts ta med i memoarerna)
Omfattningen vid Kathyn påstods under Jeltsin också bekräftas enligt västversionen men verkar inte vara tillförlitligt.
Det Jan Myrdal skriver om Jürgen Kuczynski och hans bok Der Ausbruch des ersten Weltkrieges und die Deutsche Sozialdemokratie är mycket viktigt ”[Den tyska socialdemokratin] hade under det nya imperialistiska skedet efter århundradeskiftet med något enstaka undantag sysslat med att prägla hela sin läsekrets i partiet med rysshat och krav på nationellt försvar mot Ryssland.”
Men JM glider lite när han skriver att ”man hade utan historisk analys använt sig av vad Marx och Engels skrivit i ett tidigare skede.” En ”historisk analys” hade nog inte ändrat så mycket. Det som Marx och Engels skrev om Tsarryssland gällde fortfarande 1914. Imperiet var ett ”folkens fängelse” etc. Det var korrekt att framställa det som ”reaktionens bastion” osv.*)
Det som gjorde situationen komplicerad denna sommar 1914 var att det var Ryssland som förklarade krig och angrep Tyskland. Ryska armén hade också inledande framgångar i Ostpreussen.
Att i detta läge motsätta sig att tyska armén mobiliserades hade varit en politiskt mycket svår uppgift.
Märk väl att Tysklands förhållandet mot Frankrike var mycket mindre laddat. Hade kriget startat i väst hade det varit enklare för de tyska socialdemokraterna att motsätta sig kriget.
Tyvärr var den tyska mobiliseringsplanen så konstruerad att den utgick ifrån ett tvåfrontskrig från början. Mobiliseringen i öster måste följas av en i väster. I den meningen var invasionen av Belgien och Frankrike ”oundvikliga”.
*) Marx och Engels skrifter lästes lika okritiskt av den svenska antisovjetiska vänstern i slutet av 1970-talet.
En fråga:
Är det någon som vet varför de Nordiska fredssamtalen i Degerfors
inte anordnas i år? Varför bryter man en 5-årig tradition?
Det beror på att arrangörerna inte kunde ta sig an uppgiften i år. Den som främst stod bakom det omfattande praktiska arbetet var kommunalrådet Jan Ask och hans medarbetare.