Ulf Karlström som har skrivit detta gästblogginlägg är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar) och skriver facklitteratur. Han var tidigare med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”. och en tid ordförande i de förenade FNL-grupperna (DFFG), Sveriges kanske främsta antiimperialistiska organisation efter Andra Världskriget. Han har publicerat inlägg här i flera andra ämnen. De har behandlat miljö och ekonomi, och så kallad ”humanitär intervention”, ”Är du teknikberoende min vän?”, om Borgs budget, om Södertäljerättegångarna, om religion. Han har skrivit om Willy Silberstein och AS i Sverige, om ”Det själviska samhället” och om ”Den irrationella kapitalismen”. Han har skrivit om EU, tex. ”Varför angriper David Cameron EU”? om bankunionen, senast 13/7. Han har skrivit om unga vuxna och tidigare om privatisering av vården samt senast om science och fiktion och senast ”Jag känner mig ledsen” sa Anders Wijkman och ”Skall vi tala om raser?”
Han har också skrivit om GMO, genmodifierad gröda senast i inlägget ”Hotet mot liver – den genetiska manipulationens dolda agenda” 31/1 och 4/3 ”Hur ska vi förklara vad som sker?” Förutom Ulf har bl.a. Leif Elinder och jag skrivit om EU, senast 30/4 ”Enögde Carl Bildt och EU-valet.”
I november förra året gav han ut boken ”USA som världspolis” tillsammans med mig, i en upplaga där 80 % sålts på ett halvår.
Den 30 januari 2013 skrev han här om ”kanon” (ej att skjuta med, ett begrepp som berörs i detta inlägg. 24/2 kom ett inlägg inom området populärkultur med titeln ”Vad säger oss TV-serier om världen?” Här skriver han mycket tänkvärt om synen på Första Världskriget, ett ämne som skribenten Sven Hofman behandlade i ett gästblogginlägg här 6 januari med titeln ”Demokratiska vägröjare – lärdomar från Första Världskriget.”
I år kommer det att publiceras en rad artiklar om Första världskriget (1VK). Det är 100 år sedan kriget inleddes. Startpunkten kan diskuteras. Är det när Gavrilo Princip 28 juni – närmast av en slump – skjuter ihjäl Ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike i Sarajevo, när Svarta veckan inleds 23 juli med österrikiskt ultimatum till Serbien, eller när Churchill 1 augusti mobiliserar engelska flottan. De formella krigsförklaringarna, med datum och allt, är däremot enkla att fastställa, men vad var upprinnelsen till 1VK?
Blogginlägget.Man kan säga att den engelske historikern Christopher Clark tjuvstartade debatten med boken ”The sleepwalkers. How Europé went to war in 1914”, vilken utkom 2012. Clarks paradtes är att Europas stater på ett slags slumpartat, eller sömngångaraktigt manér drevs ut i kriget. Det finns således inte en eller två stater vilka orsakade kriget utan snarare var alla större aktörer skyldiga (krutröken från pistolerna i allas händer).
Emellertid går debatten om orsakerna till 1VK långt tillbaka. Den startade i samma ögonblick som den s k skuldparagrafen, §231, i Versaillestraktaten 1919 presenterades. Där fastslogs ensidigt Tysklands skuld för 1VK. Att skuldfrågan kalfatrades under mellankrigstiden är knappast förvånande, men här ganska ointressant. Däremot utlöste den tyske historikern Fritz Fischer 1961 en veritabel strid. Hans tes var att en specifik tysk expansionism, vilken grundlades långt före 1914, var den pådrivande och utlösande faktorn till 1VK.
Årets svenska debatt startades av historikern och ledarskribenten Henrik Berggren i DN 2/2 och Barbro Eberan, fil dr i germanistik, i SvD 4/2. Berggren var kritisk till Clarks tes, medan Eberan mera gav en i allt väsentligt initierad översikt av den historiska skulddebatten. Den senare blir dock väl generationsspecifik, och nästan psykologiserande genom att tala om hur de tyska 68-ornas anammande Fischers syn och efterhand fick de en hegemonisk position.
Jan Myrdal publicerade i Stefan Lindsgrens Nyhetsbanken den 8/4 en lång genomarbetad och systematisk artikel om orsaken till 1VK, i stark polemik mot Christopher Clark m fl. JM skriver:
”För socialister var egentligen krigsutbrottet från den 28 juli 1914…. lika litet förvånande som frågan om det då inledda världskrigets karaktär var oklar. Allt var i förväg analyserat i Internationalens Baselmanifest år 1912.”
Vidare: ”Det kännetecknande för Fritz Fischers omsorgsfulla arbete var att han belade att det fanns ekonomiska skäl vilka drev den tyska politiken till denna krigsutlösande och krigsdrivande politik.”
Cristopher Clarks bok är dock mycket läsvärd. Han är oerhört påläst om epoken och dess förhistoria, bl a genom ett stort arbete om Preussen. Boken vimlar av detaljer och historiska bilder. Så t ex uttrycker Sigmund Freud sin glädje över att få vara österrikare när Kejsaren förklarar Serbien krig. Se där, något för psykoanalysens obskyra vänner att bita i. På det övergripande planet brister dock Clark, som Berggren och i ännu mer dokumentär form Jan Myrdal påtalar.
Tillsammans med Jinges Maestro gav jag ut boken ”USA som världspolis” i november förra året. Den spänner över ett stort fält. Kanske för stort säger någon? I ett kort delkapitel (10.6) konstaterar vi att Erik Åsard, professor i statsvetenskap, i en av sina böcker, hamnar i en alltför ytlig analys av Vietnamkrigets orsaker. Åsard analyserar kunnigt skeendet, men begränsar synfältet, och hamnar till slut i konklusionen att ”presidenten och hans administration överväger och väljer att handla si och så”. Vi skriver i boken: ”Kopplingen och sammanbindningen mellan ekonomiska, militära och utrikespolitiska drivkrafter saknas i stort sett (s. 298).” Det är också Clarks predikament. Trots mängden av intressant information så krafsar han bara på ytan. Visst, den och den personen agerar, men i vilken mental matris (tidsanda, förhärskande ideologi, hegemoniskt synsätt) sitter dessa personer fast i? Vad skapade aktörernas övergripande motiv?
Det här handlar om historiesyn. Förr var det kungar som skapade historien, sedan blev det omodernt och då var det statsmän m fl vilka var kreatörerna. Låt mig vara konkret. Barack Obama hyllades t o m av vänsterfolk, när han valdes till president, och inte bara som symbol. Obama hade innan han blev presidentkandidat kontakt bl a med Edward Said, palestinsk amerikan med radikal akademisk agenda. När Obama skulle kandidera förklarade hans rådgivare att han fick byta ståndpunkt; sionismen är stark i USA bl a genom sina lobbyorganisationer. Så Obama bytte fot och for till AIPAC, för att svära dem sin tro.
Därför skall vi läsa Clark, och roas av hans breda detaljkunskap, men avfärda hans idealistiska och grunda historiesyn. Det var inte sömngångare som drev fram 1VK.
intressant.se, krig, fred,världskrig, historia, politik, demokrati, diktatur, Första världskriget
Independent 4/1, R Evans Utbildningsminister M Gove DN 2/1 ”Kriget som gav demokrati” SvD 1/1 ” target=”_blank”>
5 svar till “Första världskriget – och 100 år senare”
Orsaken till 1VK spåras till långt tidigare – 1600-talet! I sin strävan att bibehålla sin maktpolitiska domination bekämpade britterna och fransmän hårt tyskarnas unifiering i det vi idag kallar för det 30-åriga kriget. Ett krig som nominellt var religiöst (liksom kriget på Balkan falskeligen deklarerats som, krig i mellanöstern, Nigeria osv) men religionen var blott en kostym. Stommen, kroppen var rent geopolitiskt/maktpolitiskt. Då tyskarna p g a det 30-åriga kriget blev kraftigt försenade med nationalstatsbyggande hamnade man i otakt med sina främsta konkurrenter – Frankrike och StorB. Kriget var dock ej nödvändigt och oundvikligt men århundraden av misstro som lagrats självantände sluteligen.
Jag bekräftar det yugo45 tar upp om att Tyskland sedan lång tid tillbaka var utsatt för komplotter. Av Webster Tarpleys uppgifter ur Against Oligarchy (som finns att läsa online på Tarpley.net) framgår att Venedigs oligarki, vilken under 15-1700-talen flyttade sitt politiska system till England via Holland, under 1500talet profilerade det tyska folket och bl a beskrev dem som ett mycket dugligt folk som hävdade sig väl inom många områden och därför utgör ett hot genom sin konkurrenskraft. Slutsatsen var att de tyska provinserna måste förhindras att enas. Tarpley berättar om att Venedigs agenter för det ändamålet bekostade Martin Luthers skrifter med motivet att Venedigs eliter hoppades framkalla en splittring av den kristna kyrkan. Den omständigheten att Luther hyste uppriktig kritik mot den dåvarande etablerade kyrkan gjorde honom inte mindre beroende av sponsorer. Analogt gäller i vår tid att uppriktig och legitim opposition i länder som angloamerikansk finans och företagselit söker underkuva, kan utnyttjas för imperialisternas syften. På den punkten är Anders och jag nog eniga. Men att samma mönster förekom på 1500-talet är alltså vad den mycket beläste Tarpley berättar om. Vidare berättar han om att Venedigs elit som länge sökte utmanövrera den Florentinska eliten finansierade uppkomsten av en konkurrent till den sk renässansen som ju är förknippad med vetenskapliga framsteg och avancerat kulturellt skapande. Enligt Tarpley var ’enlightenment’ den rörelse som var avsedda att ersätta renässansvetenskap med en mer diffus intellektualism som därmed kan användas för att locka (bort) anhängare. Tarpley berättar att vetenskapsmannen Galileo understöddes i betydande grad av Venedig och bla fick viktiga vetenskapliga ideer till skänks av en framstående Venetiansk intellektuell. Motivet var att genom ombud bekämpa kyrkan. En annan Venetian var ursprunget till de ideer vi förknippar med den långt senare uppdykande Robert Malthus som plagierade dessa ideer.
De flesta av oss får lära oss att enlightenment, upplysningen, är något positivt, men den mer försåtliga aspekten som Tarpley tar upp är viktig att uppmärksamma. Jämför med den sk postmodernismens roll för att förstöra en konstruktiv samhällsdebatt.
Enligt Tarpley hade Venedig under en stor del av tiden efter Romarrikets upplösning sökt utvidga sitt imperium genom ränksmiderier av det värsta slag. Och mycket av Englands agerande sedan Henrik VIIIs tid då venetianska partiet kom att börja sätta sin prägel på England, påminner om Venedigs tidigare agerande. Att spela ut konkurrenter mot varandra utan att själv verka vållande. Första världskriget är ett helt extremt exempel på detta även om Anders inte tycks våga lita på det. Faktum är att både Frankrikes Delcasse och Poincare och Rysslands Isvolsky, Samsonov och Hartwig var helt under Englands kontroll. De hade England att tacka för sina karriärer, genom Englands intensiva hemliga diplomati och ekonomiska stöd. Upprorsmakarna i Serbien, svarta handen etc, alla som hade med skottet i Sarajevo att göra styrdes från England genom ombud och genom pengar som passerade via Ryssland för att Englands roll skulle döljas. Englands och Frankrikes ambassadörer bearbetade in i det sista Tsar Nicholas så att mobiliseringen skulle fortsätta(och därmed tvinga Tyskland att göra detsamma).
Englands medlöpare höll tillbaka brev från Nicholas till släktingen kejsar Wilhelm som sökte ett sätt att avbryta den ödestigra utvecklingen.
Wilhelm och Tyskland var helt utan skuld. England tom beväpnade båda sidor i Irland (£1500 till obsoleta vapen till syd och bättre vapen för £24000 till Ulster) Individer i Englands elit som omöjligen kunde misstänkas vara emot Englands intressen åkte med sina egna jakter till Hamburg och köpte tyska vapen där för att spåren skulle leda till Tyskland. Allt för att förstärka tyskhatet på hemmaplan.
När Tarpley återger uppgifter om att Venedig i tidigare epoker framkallade turkarnas avancemang i Europa var det angivna motivet att Venedigs konkurrenter hotade att utmanövrera dem. Och analogt handlade Venedigs underrättelsestöd till Djingis Khan också om att försvaga konkurrenter. Sannolikt upphörde Khans framryckning pga. en uppgörelse i utbyte mot de tidigare mycket värdefulla underrättelserna.
Anders, Stefan Lindgren och Kerstin Berminge bidrar sedan länge med en skarpsynt och värdefull granskande journalistik beträffande dagens förrädiska angloamerikanska splittringspolitik. Exemplen är många och vi har nog konsensus om mycket av dagens konspirationer.
När det gäller revolutionernas historia däremot är det svårare att få vänsterfolk att se samma mönster. Det är som om vänsterfolk tror att det är först efter WWII som cia och andra lärt sig hur man gör.
Vänsterfolk ser revolutionerna och dess intellektuella bakgrund som något ädelt och de ekonomiska bindningarna mellan dessa intellektuella och dess rika mecenater hoppas man inte skall vara sann.
Cromwell och Voltaire hade bindningar till Venedig. Marx sponsrades och uppmuntrades av Englands elit. Sannolikt är detta orsaken till vänsterns ointresse för bankväsendets orimliga funktion eftersom Marx var förhindrad att gå på djupet med den saken och i stället i praktiken betonade klasskamp mot medelklassen.
Jag tror mer på analysen av Ulf Karlström (och Fisher) i blogginlägget. Du har inga konkreta belägg för att Fischers dominerande uppfattning är tillräckligt felaktig. Jag är ingen expert på området och har själv varken läst Fischer eller Clark. Att kriget var ett imperialistiskt omfördelningskrig är väl ganska klart. Att England intrigerade på olika sätt verkar också självklart.
Jag har inte som utgångspunkt att peka ut felaktigheter hos dem du nämner utan breddar analysen genom att peka på Englands oerhörda konspirerande.
Men om du läser Docherty & Macgregors detaljerade och väl underbyggda redogörelse kommer du sannolikt att känna dig lurad av det du tidigare hört. De är inte ensamma om sina slutsatser men i minoritet jämfört med den resursstarka majoriteten som precis som dagens journalister och politiker är hjärntvättade och anpassliga.
Jag borde inte behöva säga att majoriteten ofta har fel när det gäller granskning av makten.
Kan det vara så att ditt vänsterperspektiv med dess tydliga rollfördelning mellan ont och gott har en konserverande inverkan på din vilja att inhämta ny info? Jag menar gott= folkens önskan om omfördelningar. Ont= de konkurrerande och ungefär lika onda kapitalistiska halvdiktaturerna.
Det får inte vara sant att den ena av dem var ett oskyldigt offer. Särskilt inte tyskarna, eller hur !?
Och det får inte vara sant att revolutionärer i hög grad varit sponsrade av angloeliten. Även om du själv på ett utmärkt sätt berättat om att sånt pågår nu runtom i världen. Men förr var det inte så utan då var allt som det verkade vara eller???
Så här säger förf ovan när de räknar upp de individer ur Englands etablissemang som smugglade tyska vapen till Irland för att kunna skylla på Tyskland. ’Trust us please, its beyond our capabilities to make this up’
Jag vädjar på samma sätt att du måtte våga släppa taget om dina anglofila instinkter. Och också våga omvärdera hur Marxism/socialism/klasskamp påverkas av Marx beroendeställning till angloeliten.
Det behövs nytänkande.
Ps:
korrektion till min föreg kommentar det skall vara antal vapen inte antal pund beträffande vapensmugglingen till Irland
Jag ser inga konkreta belägg för ditt påstående om att Marx påstådda beroende av angloeliten skulle ha påverkat hans analyser. Han gör inga undantag för någon angloelit i sina böcker efter vad jag vet.