Denna artikel publicerades för första gången för ett år sedan. Man kan konstatera att president Macron:
-arbetar för en federalisering av EU, dvs. en ännu större minskning av medlemsstaternas suveränitet;
-en Europa-armé (Pesco), med bl.a. liknande effekter;
-fullföljer sina planer på att minska antalet statsanställda;
-i betydande utsträckning arbetare via dekret, dvs. vid sidan av nationalförsamlingen;
-för Frankrikes gamla neokoloniala och imperialistiska politik, bl.a. med deltagande i det folkrättsvidriga anfallet mot Syrien 13-14/4 i år.

Artikeln. 30/5 2017.
Många i Frankrike undrar hur det ska bli med president Macron, och många utanför landet undrar detsamma. Hur blir Frankrike under president Macron?

Denna artikel, som publicerats av Counterpunch,Counterpunch har skrivits av den kända politiska analytikern Diana Johnstone, från USA men sedan länge bosatt i Paris. Diana Johnstone har skrivit ”Dårarnas korståg”, dvs. standardverket om Jugoslavienkriget. Visar hur USA och Nato genom sin politik och genom bombanfall mot Serbien 1999 bröt den långvariga freden i Europa. Något som Västs etablerade politiker och press fullständigt tiger om.
Diana Johnstone är också medförfattare till boken ”From MAD to Madness: Inside Pentagon Nuclear War Planning”, med Paul H. Johnstone, hennes far.

* Jag har översatt det inledande avsnittet och det särskilt intressanta avsnittet om Marine Le Pen till svenska. Har förkortat litet. Studera gärna det avslutande avsnittet om Marine Le Pen.

Artikeln
Ett spöke från det förflutna var den verkliga vinnaren av det franska presidentvalet. Emmanuel Macron vann bara för att en majoritet ansåg att de var tvungna att rösta mot ”fascismens spöke” som påstås vara representerat av hans motståndare, Marine Le Pen. Nu röstade många fransmän på en man vars program de flesta antingen ignorerade eller ogillade. Nu är alla fast med honom i fem år.

Om folk hade röstat om problemen skulle majoriteten aldrig ha valt en man som representerar den transatlantiska eliten som är helt engagerad i ”globalisering”, och som kommer att försvaga den nationella regeringens makt ytterligare, och som kommer att föra över beslutsfattandet till ”marknaderna” – det vill säga till det internationella kapitalet, som förvaltas av de stora bankerna och finansinstituten, särskilt de som finns i USA, till exempel Goldman-Sachs.

Betydelsen av detta val är så speciell att läget kräver en ganska grundlig förklaring, inte bara av Macron-projektet, utan också av vad det (omöjliga) valet av Marine Le Pen skulle ha menat.

Från ett tvåparti- till ett partisystem

Trots de franska valens många partier har Frankrike sedan länge i huvudsak styrts av ett tvåpartssystem, med regeringar som växlar mellan socialistpartiet, ungefär lika med amerikanska demokratiska partiet och ett parti som ärvts från Gaullist-traditionen och som efter olika namnändringar nu kallar sig Les Républicains (LR), i uppenbar imitering av USA:s Republikaner. Sedan årtionden har det inte funnits något ”socialistiskt” i Socialistpartiet och inget gaullistiskt i republikanerna. I själva verket har båda antagit en neoliberal ekonomisk politik, eller närmare bestämt har de följt EU-direktiv som kräver att medlemsstaterna antar neoliberal ekonomisk politik. Särskilt sedan införandet av den gemensamma valutan, euron, för drygt femton år sedan, har denna ekonomiska politik blivit skadlig för Frankrike, påskyndat dess avindustrialisering, förstörelsen av situationen för dess bönder och statens växande skuld till privata banker.

Detta har haft oundvikliga politiska konsekvenser. Den enklaste reaktionen har varit en utbredd reaktion mot båda parter för att de fortsätter att driva samma impopulära politik. Den mest omtänksamma reaktionen har varit insikt om att det är EU som tvingar på denna impopulära ekonomiska konformism.

För att kväva växande kritik mot Europeiska unionen har den väloljade Macron-maskinen, ”En Marche!” utnyttjat den folkliga reaktionen mot båda regeringspartierna.
Att ”förstöra” Socialistpartiet var lätt. Eftersom den ”socialistiska” regeringen var så impopulär att den inte kunde hoppas vinna, var det lätt att locka framstående medlemmar från partiet till Macron, som varit ekonomiminister i den impopulära regeringen, och ”En Marche” beskrevs av alla media som ”nytt” och ”antisystem”.

Att få republikanerna att svika var svårare. Tack vare den utåtriktade socialistiska regeringens impopularitet såg den republikanska kandidaten François Fillon ut som en vinnare. Men trots sin ekonomiska politik vill Fillon fortfarande bevara Frankrike och gynnade en oberoende utrikespolitik, inklusive goda relationer med Ryssland. Det är okänt vem som grävde i gamla register för att komma med information om de påstådda falska jobb som Fillon gav till sin fru och sina barn under de senaste åren, och hur de kom till Canard Enchainé som avslöjade detta vid ett kritiskt ögonblick i kampanjen. Upproret trängde undan de politiska frågorna. Till en väljarkrets som redan är försiktig med ”etablissemangets politiker” var dessa avslöjanden dödliga. Intrycket att ”politiker är alla korrupta” gynnade Emmanuel Macron, för ung att ha gjort någonting värre än att tjäna några snabba miljoner under sin korta tid på Rothschilds Bank, och det är inget olagligt om det.

I Frankrike följs presidentvalet av parlamentsval, som normalt ger majoriteten till den nyvalda presidentens parti. Men Macron hade inget parti, så han skapar ett för tillfället, bestående av bl.a. folk som flytt från de stora besegrade partierna, och på eget initiativ kandidater från civilsamhället, utan politisk erfarenhet, men lojala mot honom personligen. Dessa nykomlingar från ”civilsamhället” tenderar att vara framgångsrika individer, som inte har några problem med att rösta för åtgärder som går mot arbetarklassen. Macron bekräftar således Marine Le Pens långvariga påstående att de två största partierna verkligen var ett enda stort parti, vars skillnader i retorik dolde deras politiska likheter.

Macrons seger demoraliserade republikanerna. Den försvagades ytterligare då Macron utsåg en republikan, Edouard Philippe, till sin premiärminister, i en regering med fyra socialister och två republikaner, tillsammans med sina egna val från ”civilsamhället”.

Att omvandla Frankrike

Macron won in part because older voters in particular were frightened by his opponents’ hints at leaving the European Union, which they have been indoctrinated to consider necessary to prevent renewal of Europe’s old wars. But only the hysterical anti-fascist scare can explain why self-styled leftist “revolutionaries” such as François Ruffin, known for his successful anti-capitalist movie “Merci Patron”, could join the stampede to vote for Macron – promising to “oppose him later”. But how?

Later, after five years of Macron, opposition may be harder than ever. In recent decades, as manufacturing moves to low wage countries, including EU members such as Poland and Rumania, France has lost 40% of its industry. Loss of industry means loss of jobs and fewer workers. When industry is no longer essential, workers have lost their key power: striking to shut down industry. Currently the desperate workers in a failing auto-works factory in central France are threatening to blow it up unless the government takes measures to save their jobs. But violence is powerless when it has no price tag.

Emmanuel Macron has said that he wants to spend only a short time in political life, before getting back to business. He has a mission, and he is in a hurry. If he gains an absolute majority in the June parliamentary elections, he has a free hand to govern for five years. He means to use this period not to “reform” the country, as his predecessors put it, but to “transform” France into a different sort of country. If he has his way, in five years France will no longer be a sovereign nation, but a reliable region in a federalized European Union, following a rigorous economic policy made in Germany by bankers and a bellicose foreign policy made in Washington by neocons.

As usual, the newly elected French president’s first move was to rush to Berlin to assert loyalty to the increasingly lopsided “Franco-German partnership”. He was most warmly welcomed by Chancellor Angela Merkel, thanks to his clear determination to force through the austerity measures demanded by the Frankfurt budget masters. Macron hopes that his fiscal obedience will be rewarded by German consent to a European investment fund for stimulating economic growth, but this implies a degree of federalism that the pfennig-pinching Germans show little sign of accepting.

First of all, he has promised to complete the dismantling of the French labor code, which offers various protections to workers. This should save money for employers and the government. For Macron, the ruin of French industry and French farming seem to be welcome steps toward an economy of individual initiative, symbolized by startups.

The Macron program amounts to a profound ideological transformation of the French ideal of égalité, equality, from a horizontal concept, meaning equal benefits for all, to the vertical ideal of “equality of opportunity”, meaning the theoretical chance of every individual to rise above the others. This is an ideal easily accepted in the United States with its longstanding myth of the self-made man. The French have traditionally been logical enough to understand that everyone can’t rise above the others.

Horizontal equality in France has primarily meant institutional redistribution of wealth via universal access to benefits such as health care, pensions, communications and transportation facilities, allocations for families raising children, unemployment insurance, free education at all levels. These are the benefits that are under threat from the European Union in various ways. One way is the imposition of “competition” rules that impose privatization and favor foreign takeovers that transform public services into profit-seekers. Another is the imposition of public budget restrictions, along with the obligation of the State to seek private loans, increasing its debt, and the loss of tax revenue that all end up up making the State too poor to continue providing such services.

Very few French people would want to give up such horizontal equality for the privilege of hoping to become a billionaire.

Macron is sufficiently Americanized, or, to be more precise, globalized, to have declared that “there is no such thing as French culture”. From this viewpoint, France is just a place open to diverse cultures, as well as to immigrants and of course foreign capital. He has clearly signaled his rejection of French independence in the foreign policy field. Unlike his leading rivals, who all called for improved relations with Russia, Macron echoes the Russophobic line of the neocons. He broke tradition on his inauguration by riding down the Champs-Elysées in a military vehicle. A change of tone is indicated by his cabinet nominations. The title of the new foreign minister, Jean-Yves Le Drian, who served as defense minister in the Hollande government, is “Minister of Europe and of Foreign Affairs”, clearly giving Europe preference in the matter. Sylvie Goulard, an ardent Europeist who has remarked that “she does not feel French”, has been named Minister of Armies and Minister of Defense. Clearly national defense is an afterthought, when the main idea is to deploy the armed forces in various joint Western interventions.

Two strong personalities emerged from the presidential election as potential leaders of that opposition: Jean-Luc Mélenchon and Marine Le Pen. But they are drastically divided.
Den splittrade oppositionen
Om inte parlamentsvalet i juni medför fantastiska överraskningar, framträder oppositionen mot Macron som svag och splittrad. Socialistpartiet är nästan utplånat. Republikanerna är djupt destabiliserade. Äkta motstånd mot Macron kan endast baseras på försvar av franska intressen mot EU s ekonomiska diktat, som börjar med euron, vilket förhindrar landet från att driva en oberoende ekonomisk och utrikespolitik. Kort sagt måste den äkta oppositionen vara intresserad av att bevara franska suveräniteten.

Två starka personligheter framstod från presidentvalet som potentiella ledare för den oppositionen: Jean-Luc Mélenchon och Marine Le Pen. Men de är drastiskt splittrade.

Mélenchon bedrev en spektakulärt populär, folklig kampanj, och lämnade socialistpartiet långt efter (det parti han lämnade för flera år sedan). Inledningsvis, då han tycktes ta röster från Le Pen och från socialisterna, fick han vänlig kritik i media, men när han kom närmare på att kanske ta sig till den avgörande andra omgången började tonen förändras. Precis som Le Pen kallades för ”fascist”, är det ingen tvekan om att om Mélenchon blivit Macrons utmanare, så skulle han ha kallats för ”kommunist”.

Mélenchon är intelligent nog för att ha insett att den socialpolitik han förespråkar inte kan uppnås om inte Frankrike återtar kontrollen över sin valuta. Han tog därför ställning mot både Nato och euron. Det gjorde Marine Le Pen också. Mélenchon var generad av likheten mellan deras två program och avstod i motsats till andra eliminerade kandidater från att godkänna Macron. Istället menade han att de som stödde hans rörelse La France Insoumise, att välja mellan Macron och att avstå från att rösta på någon. Tjugofem procent av Mélenchons väljare avstod i andra omgången, men 62% röstade för Macron – nästan uteslutande motiverat av det påstådda behovet av att ”stoppa fascismen”. Det jämförs med det slutliga totala resultatet av 66% för Macron och 34% för Le Pen.

Detta bekräftade det omöjliga i att formera en enad opposition baserad på nationell självständighet, en ”souverainistisk opposition och ger Marine Le Pen ökad kraft i hennes påstående att vara ledare för ett verkligt motstånd mot Macron. Hon har medgett egna misstag i kampanjen, särskilt i hennes debatt med Macron, som slog henne på fingrarna med sin arroganta insats som ekonomisk expert. Men trots att hon bara fick 34 % av rösterna behåller hon den mest lojala basen av anhängare i en skiftande scen. Problemet med Melenchon är att hans väljare är mer splittrade.

Trots hans högljudda vädjan till ”ungdomen” valdes Macron av äldre. Bland väljare över 65 fick han 80% mot 20% för Le Pen. Marine Le Pen klarade sig bäst i den yngsta åldersgruppen 18-24, och fick 44% mot Macrons 56% [1].

Skillnaderna var också signifikanta mellan socio-professionella kategorier. Macron fick 83% av rösterna från ”de högsta socio-professionella kategorierna” (”superior socio-professional categories”). Men i ”“categories populaires””, en fransk term för vanligt folk, med mindre utbildning, röstade 53% på Le Pen. Och hon bekräftade sin ställning som favoritkandidat i arbetarklassen och vann 63% av arbetarnas röster.

Observera att ”superior socio-professional categories” innefattar journalister, kommentatorer och vissa företagspersonligheter – som alla kan sprida uttalanden att denna omröstning indikerar att arbetarna måste vara ”rasistiska”, och därför att vi var nära att bli besegrade av ”fascism”.

En av de många märkliga iakttagelserna vid det senaste franska presidentvalet är glädjen bland utländska ”vänster” över det faktum att de rikas kandidat vann över de fattiges kandidat.

Det brukade vara tvärtom, men det var länge sedan. I dessa dagar tröstar sig vinnarna i det konkurrensutsatta spelet sig själva med att de moraliskt förtjänar sin framgång, eftersom de går för mångfald och mot rasism, medan de mindre lyckliga, bönderna och arbetarklassen inte förtjänar mycket av någonting, Eftersom de måste vara ”rasistiska” för att de är tveksamma till globaliseringen.

Det faktum att 90 % i Paris röstade på Macron är naturligt, med tanke på att fastighetspriserna har drivit arbetarklassen ur ur huvudstaden, vars befolkning nu överväldigande är vad som kallas ”bobo” – den bohemiska borgarklassen, varav många är anställda i olika grenar av de dominerande affärsorganisationerna och ideologifarbrikerna för mänskliga rättigheter: journalister, professorer, lärare, konsulter, underhållningsindustrin. I dessa miljöer skulle knappast någon våga säga ett positivt ord om Marine Le Pen.

Vad skulle ha hänt om Marine Le Pen hade vunnit?
Det var aldrig en realistisk möjlighet, men det är värt att föreställa sig.
Det kunde ha haft ett, kanske bara ett, extremt positivt resultat: det kunde ha befriat Frankrike från dess förlamande besatthet med det obefintliga ”fascistiska hotet”. Spöket skulle bli avskräckt. Om ordet har någon betydelse, innebär ”fascism” styre av ett enda tillåtet parti, medan Marine Le Pen tydliggjorde sin önskan att styra genom koalition och utsåg ledaren för en liten Gaullistparti, Nicolas Dupont-Aignan, som sin blivande premiärminister. Poof! Ingen fascism. Det skulle ha varit en ovärderlig fördel för den politiska debatten i Frankrike. Äntligen kan verkliga problem komma upp på agendan. Verkliga hot kan konfronteras.

En annan fördel skulle ha varit att Nationella fronten skulle förändras. Sedan Marine Le Pen tog över det ökända partiet som grundades av hennes reaktionära far, har där funnits en osäker balans mellan två motsatta läger. Det finns högerflygeln i sydost, längs Rivieran, bastionen för partiets grundare Jean-Marie Le Pen, en region som representeras i det parlamentet av hans konservativa barnbarn Marion Maréchal Le Pen. I den gamla industriella nordostregionen, mellan Arras och Lille, har Marine Le Pen byggt sin eget bastion, som företrädare för det vanliga arbetande folket, där hon vann en majoritet av rösterna i presidentvalet.

Det här är inte den enda gången i historien när en arvtagare har gått iväg med arvet för att ansluta sig till någon som hennes pappa inte gillar. Denna förändring sker tack vare hennes samarbete med Florian Philippot, en intellektuell som gav upp på socialisternas oförmåga att ta sig an de verkliga frågorna. Marine har personliga ledaregenskaper och Philippot gav den intellektuella substansen hon behövde. Marine har beslutsamt valt Philippot som sin rådgivare och andre ledare, trots att Jean-Marie misstänker att hon har blivit förledd av en homosexuell marxist. Hade Marine vunnit, hade hennes vänstra flygel stärkts tillräckligt för att göra det möjligt för henne och Philippot att överge/omvandla nuvarande Nationella fronten till förmån för ett nytt ”Patriot Party”. Då hon fick under 40% har hon dock försvagat sin ställning och måste försöka hålla samman sitt parti för att vinna platser i det nya parlamentet – vilket inte kommer att bli lätt.
Florian Philippot

Marine Le Pen skulle ha försökt att vidta åtgärder för att rädda den franska industrin och de jobb som den tillhandahåller, ge olika fördelar för låginkomsttagare, dra tillbaka Frankrike från Nato och till och med främja en fredlig värld, och inleda vänliga förbindelser med Ryssland. Hon skulle till och med ha börjat förbereda sina landsmän på att överge euron.
Men ingen oro, inget i detta ”fascistiska” program skulle någonsin ha kunnat ske.

Om hon hade vunnit skulle band av protesterande ”antifascister” ha invaderat gatorna, krossat fönster och attackerat polisen. Den utåtriktade socialistiska regeringen förberedde sig på att använda det resulterande kaoset som ett förevändning för att hålla makten tillräckligt länge för att hantera parlamentsvalet [2] och se till att president Marine Le Pen skulle hållas i schack. En ”färgrevolution” hade kunnat ske. Den djupa staten är vaksam i NATO-länder.

Notes.

[1] According to poll of 7,752 representative voters by Le Figaro/LCI,

[2] “Si Le Pen avait été élue… le plan secret pour ‘protéger la République’”, Le Nouvel Observateur, May 17, 2017

Kommentar: Varje analys av denna fråga måste även analysera läget och huvudkrafterna i världen, i Europa och Frankrike. Alltför många i Sverige har stirrat sig blinda på Nationella Frontens migrationspolitik, som nu påminner om moderaternas, ja kanske om Socialdemokraternas. Nackdelen an en sannolikt lätt ökning av befintlig främlingsfientlighet måste vägas med de stora potentiella fördelarna av en möjlig försvagning den USA-ledda imperialismen och av EU, av krigsrisken och möjligen vissa för-bättringar för arbetarklassen.

i Andra om: Macron, Marine Le PenFront National, imperialism,Vänstern, arbetare, Melenchon, EU, politik, France insoumise, Front National, nationell självständighet, demokrati,