Igår var det val i Iran mellan 6 kandidater som alla godkänts av det religiösa revolutionsrådet. Det är ett val under mycket tydligt begränsade demokratiska förhållanden enligt min mening. Många menar att det inte är demokratiskt alls. Deet framkom tydligt vid en diskussion i ett program på radio P1 igår eftermiddag med Agneta Ramberg. Minns ni de positiva kommentarerna till valen i Afghanistan och Irak samt Libyen som i vanliga massmedia beskrevs som ett framsteg för demokratin, om än val med brister? Tre länder som fått ny statsledning efter anfallskrig av USA och NATO, helt i strid med folkrätt och FN-stadga. Med marionettregeringar. Statsöverhuvudena i Afghanistan och Irak hade länge varit utomlands. al-Maliki hade varit i exil i 24 år och Karzai hade arbetat flera år i USA. Låt oss först granska valen i de ”lovordade valen” (om än med viss kritik) i Libyen, Irak och Afghanistan.
Demokratiska val i Libyen?
I juli 2012 var det val i Libyen där färre hälften av de röstberättigade deltog.
Kandidatur till valet var förhindrad för: arbetare (ett profesionellt yrke krävdes), alla som någonsin arbetat på i någon nivå av regeringen mellan 1969 och 2011 (om de inte kunde visa ”tidigt och tydligt” stöd för upproret), alla som bedrivit akademiska studier av Kadaffis gröna bok, och alla som fått någon ekonomisk fördel av Kaddafi. En advokat noterade att dessa restriktioner diskvalificerade tre fjärdedelar av den libyska befolkningen från deltagande. Andra nya lagar förbjöd spridning av ”nyhetsinslag rykten eller propaganda” som kan ”orsaka skada för staten”, med straff på upp till livstids fängelse, och fängelse för den som sprider information som ”kan försvaga medborgarnas moral” eller för den som ”angriper 17 februari revolutionen, islam eller staten och dess institutioner”.
Valet i Irak
511 personer och ett 15-tal valallianser hade förbjudits ställa upp i valet 7/3 2010 då de anklagades för band till det förbjudna Baathpartiet som dominerat i decennier i Irak, och som inte fick delta i valet. Massarresteringar, avrättningar, husräder, bomber, kaos, våld och utegångsförbud präglar valrörelsen. USA:s överbefälhavare i Irak general Ray Odierno sa att ”säkerhets- och kontraterroråtgärder” har utökats i ”betydande utsträckning.” Enligt konstitutionen skulle val ha ägt rum senast under januari månad. Det förslag till vallag som 11 gånger diskuterades av parlamentet, hotades av veto från den sunnitiske vicepresidenten på grund av missnöje med mandatfördelningen. De kurdiska krigsherrepartierna hotade med bojkott om deras goda mandattilldelning skulle försämras i ett nytt förslag.
De ”politiker” som slogs om makten, kom till Irak med ockupanterna. De bodde praktiskt taget alla i USA, Iran, Storbritannien eller Jordanien. Det handlar inte om ett demokratiskt och transparent val under ockupation.
President Obama och utrikesminister Hillary Clinton har varit snabba att hylla uppgörelsen.
Enligt Obama ”en milsten”. ”Allt tyder på att regeringen kommer att bli representativ, inkluderande och återspegla det irakiska folkets vilja”. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon berömmer ”detta stora steg i landets demokratiska process”.
Vid presidentvalet 2009 i Afghanistan utropade sig Karzai till segrare. Eter att FN granskat valet och ogiltigförklarat en del av rösterna, visade det sig att han inte uppnått erforderliga 50 %. En andra valomgång skulle hållas men hans främste utmanare drog sig tillbaka. (Wikipedia)
Nå, var valen i de av väst lovordade valen i Afghanistan, Irak och Libyen mer demokratiska än valet i Iran?
Vad säger de motsatta rapporterna om dessa val och valet i Iran om det etablerade ”Västs” och massmedias demokratisyn? I senare inlägg sker jämförelse med val i USA
i Andra om: demokrati, Iran,val, demokrati, kakpitalism, Obama, USA, Politik, religion, massmedia desinformation
Irak, Afghanistan,Irak,
Per Jönsson DN 14/6 DN 14/6 SvD 14/6 Pierre Gilly 14/6 Globalresearch 25/3 Gunnar Westberg Newsmill 2011-11-10Björnbrums rescension 2/4 Pierre Gillys hemsida Björnbrums rescension av boken ”Bombdiplomati” Verbal förlag Globalresearch 22/9 2012 Globalresearch 27/5 2012 Nils Bowie Russia Today 8/4 2013 Björnbrum 13/4DN1
DN2
Svenska Dagbladet
Expressen
Aftonbladet
Dokument utifrån 30/9 FIB-Kulturfront DN 22/8 Economy Watch 24/8 Globalresearch 21/8 SvD 22/8 Aftonbladet Expressen 23/8 New York Times 3/8 SvT GP Pierre Gilly
4 svar till “Valet i Iran demokratiskt?”
Det är ju ”väktarrådet” (inte revolutions-) som det handlar om. De godkänner kandidater till högre poster samt kan underkänna lagar som stiftas i parlamentet. Det är alltså en sorts utvidgad författningsdomstol det handlar om. Och då är vi inne på en intressant fråga: skall ett yttre organ kunna underkänna beslut som folkets valda representanter tagit? En del länder som kallas demokratiska har ju den ordningen, men är den acceptabel? Är juristers/skriftlärdes ord mer värda än parlamentarikernas?
Jämfört med somliga av sina grannar, i synnerhet de på Arabiska halvön, måste Iran ses som ett land med intressanta demokratiska inslag. Eller som Carl Bildt skrev för en del år sedan:
”Den islamska republiken Iran är förvisso ingen fullfjädrad demokrati, och situationen vad gäller mänskliga rättigheter är i flera avseenden dyster.
Men det hindrar inte att det finns en spännande pluralism inom ramen för det existerande systemet, och att valet inom de ramar som definierats faktiskt är genuint. Att det mobiliserat ett brett engagemang för förändring är ett tydligt tecken på detta.” (Han skrev det här: http://carlbildt.wordpress.com/2009/06/12/spannande-val-i-iran/ )
Att de som väljs till ledande befattningar när diktaturer faller kommer från exil är knappast förvånande. Det brukar nämligen inte gå så bra för personer som försöker organisera en opposition inom landet under en diktatur om polisen får tag i dem. Därför finns den mesta av oppositionen till en diktator utomlands.
Huvudskillnaden mellan valen i de länder du nämner och Iran, är att även om man kan diskutera hur ”demokratiska” de är i Libyen, Irak och Afghanistan så sker iallafall val till alla maktutövande institutioner. I Iran är det i praktiken väktarrådet med Ayatolan som har all makt och hit förekommer inget val alls.
Du har rätt i att oppositionspolitiker i diktaturer ibland måste gå i exil. En fråga är om de har förankring i hemlandet, vad/vilka de representerar och hurudant valsystemet fungerar. Det gemensamma för Karzai och al-Maliki är att de tydligt representerar en invasions- och ockupationsmakts intressen. Visst, Karzai har en tidigare politisk karriär i Afghanistan, och stödde för övrigt talibanerna en tid och sedan ”krigsherrarna i norr. Han presenterades som lämplig kandidat av USA vid en konferens om Afghanistan i december i Bonn.
Till valen i Irak, Afghanistan och Libyen är stora grupper uteslutna från deltagande, och de skedde då en ocupationsmakt var närvarande i de två förra länderna, medan NATO fortfarande hade stort inflytande vid valet i Libyen. Enligt Utrikspolitiska institutets hemsida mars 2013 ”Tack vare det utländska stödet kunde rebellerna erövra Tripoli i augusti samma år och Gaddafi dödades i oktober. Sommaren 2012 hölls ett val till ett provisoriskt parlament. Men väpnade miliser kontrollerar stora delar av landet och utkämpar strider med varandra.”
Då det gäller valet i Iran sker det utan starkt inflytande av främmande makt och utan att stora delar av befolkningen ej kan delta efter vad jag vet. Det är riktigt att väktarrådet har ett stort inflytande i Iran. Det förefaller dock vara ett riktigt val mellan godkända kandidater. Om väktarrådet har större än inflytande över valet än kapitalet har över i valen i USA kan diskuteras, liksom om det är större eller mindre skillnader i politiska åsikter mellan presidentkandidater i Iran än i USA. Och jag försöker göra det i morgondagens blogginlägg, väl medveten om vanskligheten i detta.
Jag hittar ett inlägg i Sydöastran i augusti 2012, strax efter valet i Libyen av Ulf Bjerén, en av de i landet som kan mest om Libyen. Han skrev
”Men i valet var alla anhängare av Jamahiriya, systemet under den nationellt revolutionära perioden 1969-2011, inte bara förbjudna att delta, utan föremål för skoningslös repression.Tusentals sitter i interneringsläger där de förnekas alla rättigheter och tortyr är rutin. Libyen är en stridszon med checkpoints och brutala excesser av de Natostödda makthavarnas miliser.Miljontals bojkottade valet och över hundra vallokaler fick stängas på grund av demonstrationer”
(http://www.bltsydostran.se/opinion/insandare_sydostran/bjeren-om-valet-i-libyen(3376063).gm).
Jag har tidigare citerat från Fortes och Tunanders böcker om Libyen men har tydligen glömt dem utomlands.