Denna fråga är aktuell sedan mer än 60 år tillbaka.
Frågan kommer att diskuteras vid mötetDet delade Korea För fred och oberoende, försoning och återförening
Lördag 11 mars kl 12.00
Trappan, rum 1
Vällingbyplan 1. Nära T-bana Vällingby
Christer Lundgren, Svensk-Koreanska föreningen
Mikael Halkola, Trosgnistan
Julia Dalard, Korea Konsult AB
Arr.: Svensk-Koreanska föreningen
www.svenskkoreanska.se www.trosgnistan.se www.koreakonsult.com
Artikeln nedan, som först publicerades för ett år sedan, kan ses som en analys inför detta möte.
Denna intressanta artikel och recension av en bok om Korea har skrivits av Jan Nybondas. Han är pensionerad statstjänsteman med ekonomisk utbildning i bagaget och med intresse för internationell politik sedan han vistades i USA under pågående Vietnamkrig och då insåg att det var något som var galet. Finlandssvensk, bosatt i Esbo.
Boken ”The Korean War” är skriven av Bruce Cumings som vid bokens utgivning är professor i historia vid Chicagouniversitetet och är expert på modern koreansk historia och amerikansk-ostasiatiska relationer.
Artikeln.
Den 9 augusti 1945 fäller USA den andra atombomben över Japan i staden Nagasaki. Kriget mot Japan har nått sitt slut. Följande dag i Washington sammanträder tre män från den amerikanska administrationen för att rita ett streck på Koreas karta. Ledda av Dean Rusk skall de lösa uppgiften att dela det av Japan ockuperade Korea, för att ta emot den japanska kapitulationen. De väljer den 38e breddgraden för att få huvudstaden Seoul att ligga i egen zon. I övrigt är demarkationslinjen slumpmässig, Korea har funnits till som en helhet åtminstone sedan 600-talet och delningen saknar några som helst historiska förebilder.
Att en delning behövs beror på att USA har bett om krigshjälp. ”Uncle Joe” Stalin hade gett sitt löfte åt amerikanerna om att så fort kriget i Europa var avslutat, skulle han bistå USA i kriget mot Japan och fördriva japanerna från Manchuriet och Korea. Den krigserfarna Röda armén lämnar japanerna föga utrymme och trupperna sveper fram mot koreanska halvön i ett tempo som skapar nervositet i Washington. Man vill helst undvika att Stalin gör anspråk på att delta i beslutsfattandet om halvöns för att inte tala om Japans framtid. Men de krigströtta ryssarna har ett enormt återuppbyggnadsarbete som väntar och accepterar den amerikanska demarkationen utan kommentarer. Och koreanerna själva tillfrågas inte, varken de i söder eller de i norr.
Den amerikanske professorn i historia Bruce Cumings är bekant med Korea sedan 70-talet och har år 2010 gett ut sin sammanfattande syn på Koreas delning och de krig som föregick och följde efter delningen, utförligt beskrivs 50-talets Koreakrig. I USA betecknas Koreakriget numera som det bortglömda och okända kriget, trots att det är ett av de mest destruktiva och därtill det centralaste för förståelsen av USA:s efterföljande historia. Varför det har blivit bortglömt kommer att stå klart för läsaren av Cumings bok.
Krigets slutresultat blev visserligen fördelaktigt för USA:s syften, men krigets historia gömmer på ett övervåld utan motstycke från amerikansk sida. Norra delen av Korea brändes nämligen ner till marken i fruktansvärda napalmbombardemang mot ett folk som saknade fungerande luftvärn. För regionala förhållanden fanns det ett betydande antal städer i norra Korea. Nästan alla dessa raderades helt, norra Koreas städer blev till ett jättelikt Dresden-inferno. Men inte nog med det, därefter brändes byarna med odlingar, utan att skona folket på fälten fullt synliga för angriparna från luften. Gigantiska dammanläggningar bombades för att spola och dränka odlingarna under vattenmassor. Antalet koreanska krigsoffer uppgår till tre miljoner människor, minst hälften av dem var civila. Japan, USA:s huvudmotståndare i världskriget, förlorade i jämförelse 2,3 miljoner människor.
Cumings inleder med att klargöra att kriget ur koreansk synvinkel ingalunda startade år 1950 utan grunden lades från år 1910 framåt då Korea blev japansk koloni och fortsatte med direkta krigshandlingar under Japans ockupation av det kinesiska Manchuriet på 30-talet. Ockupationen lade grunden till den interna splittringen i Korea, som ursprungligen inte alls var en splittring mellan Nord och Syd, utan en splittring som rev sönder hela det dittillsvarande koreanska samhället. Japanerna byggde upp ett ockupationsstyre enligt klassiskt mönster där man stödde sig på den jordägande överklassen. Man skapade en kollaboratörsregim i Seoul som användes för att krama musten ur Korea, för att stödja det japanska imperialistiska projektet som sträckte sig över östra och södra Asien. Tvångsarbetskraft skeppades över till Japan för att förse imperiets krigsindustri och de koreanska kvinnorna fick sitt eget speciella helvete tilldelat av ockupanterna. Vid krigsslutet befann sig en femtedel av Koreas befolkning utomlands, de flesta i Manchuriet och Japan.
Under sådana förhållanden börjar de som kan samla sig till motstånd. De koreanska motståndsmännen fann det lämpligare att starta på den kinesiska sidan, där de i samarbete med kineserna bit för bit kunde utveckla sin stridsförmåga i gerillastrider. En bland dem som 1932 drog till Manchuriet var Kim Il Sung, som efterhand fick ett alltmer legendariskt rykte som effektiv gerillaledare med förmåga att gäcka japanerna.
När Kim Il Sung tillsammans med de sovjetiska trupperna 1945 rycker in i Korea är det därför skäl att poängtera att det ur koreansk synvinkel är deras ”de Gaulle” som återvänder och att de som sitter i Seoul är deras Vichyregim eller de lokala quislingarna. Men när amerikanerna etablerar sitt ockupationsstyre efter japanerna blir det Vichymännen som får ta över makten och detta sker fullt medvetet. För att vara på den säkra sidan placerar amerikanerna koreanen Syngman Rhee som bott i USA de föregående tjugo åren att leda landet. Vad koreanerna själva vill struntar man i.
Så småningom återvänder ryssarna hem från Nord och ledningen där övertas av Il Sung. Samtidigt utbryter en våg av uppror ut över Syd. Där har lokala folkstyren vuxit fram som svampar efter regnet. Dessa styren är spontana rörelser, ofta vänster, men även bara rent nationella i opposition mot den tidigare kollaborationen. Amerikanerna t.o.m. samarbetar med vissa under kort tid innan man börjar beteckna all opposition efter välkänd formel som ”kommunistisk”, trots att det regionala folkstyret i Syd är helt fristående från Nord. Nu följer en period av massakrer styrda från Seoul mot det lokala självstyret och befolkningen i dessa områden. Speciellt hårt drabbas sydvästra Korea och ön Cheju utanför fastlandet.
På sommaren 1950 inleds det som i väst är känt som Koreakriget. Kim Il Sungs trupper går över demarkationslinjen med målet att ena Korea under gemensam ledning och fördriva kollaboratörerna. Internationellt utmålas Il Sung som Stalins marionett, men det är inte korrekt. Stalin är tveksam till Il Sungs planer, det nya Kina möjligen något mer bifallande. Stalin vill inte dras in i nya krig, eftersom han är klart medveten om att hans land lidit så stor ekonomisk skada att det inte skulle klara en större krigsansträngning. Il Sung intar Seoul och fortsätter söderut i rask takt. Först när hans trupper närmar sig sydöstra Korea inleds den amerikanska motoffensiven (under FN-flagg eftersom Sovjet avstått från att medverka i FN-beslutet). Amerikanerna pressar tillbaka Il Sungs trupper till demarkationslinjen, tvekar ett ögonblick, och bestämmer sig sedan för att fortsätta vidare ända fram till den kinesiska gränsen. Då kommer en ny överraskning. Kineserna känner stor tacksamhetsskuld gentemot koreanerna för deras hjälp i Kinas kamp, först mot Japan och därefter mot Chiang Kai-shek i inbördeskriget. Följaktligen kastar Kina in sina trupper i striderna och de visar sig vara så starka att amerikanerna trots sitt luftherravälde drivs tillbaka ända in i den södra landsdelen. En amerikansk motoffensiv pressar tillbaka, fram till demarkationslinjen, där kriget sedan fortgår i ett par år som statiskt ställningskrig till sommaren 1953.
Den nordkoreanska slutenheten blir efterhand ett faktum, men den som vill göra sig lustig över det hela bör tänka sig för väldigt noga. Hur skulle ett europeiskt land förhålla sig till en övermakt som lagt landets städer och odlingar i aska och som ständigt hotar med nya angrepp ? När George W. Bush och hans hejdukar såg hur snabbt de kunde fördriva Saddam Hussein, väckte detta omedelbart deras tankar på att underkasta Nordkorea motsvarande ”Shock and Awe”.
(Bild från huvudstaden Pyongyang ses nedan).
Cumings påminner om att det är med Koreakriget och inte världskriget som den amerikanska imperialismen i sin nuvarande gestalt skapas, det militär-industriella komplexet växer till sig, militärbudgeten sväller och de bortåt tusen militärbasernas nätverk börjar byggas. Den enda president som gör vissa inledande åtbörder för att strama åt tyglarna mördas i Dallas.
Koreas nationella tragedi är ett exempel på hur en i begynnelsen trivial åtgärd som demarkationslinjen, som närmast skulle tjäna ett tillfälligt syfte för praktiska militära arrangemang, kunde utnyttjas av den dominerande parten och omvandlas till en hörnsten i dess nykoloniala Asien-politik. Principen om rätten till nationellt självbestämmande åsidosattes och istället delade man ett land med över tusenårig sammanhängande historia. Samma recept var tänkt att tillämpas på Vietnam, men vietnameserna lyckades mot alla odds fördriva inkräktarna och återförena sitt land.
Cumings ägnar inte mycket utrymme åt frågan om återförening. Han klargör dock att både Nord och Syd har växt upp med en tillrättalagd uppfattning om sin egen historia. När den brittiske historikern Max Hastings försöker rättfärdiga Koreakriget med hänvisning till Nords grymheter, konstaterar Cumings torrt att alla historiker av facket bör veta att Syds grymheter var långt värre. I Syd började det först på 90-talet bli tillåtet att göra rättelser i den officiella historieskrivningen och framsteg har gjorts speciellt vad gäller utredningen av massakrerna i söder. Syd var praktiskt taget en militärdiktatur fram till långt in på 80-talet och det kan förmodas att valbarheten till de högsta ämbetena trots demokratin är inskränkt, efter japanskt mönster. Vi har således en situation där makthavarna både i Seoul och Pyongyang gynnas av att status quo fortbestår så länge de sätter sina egna intressen framom helhetens.
Cumings förmodar att en återförening skulle leda till en ledande ställning för den södra delen beroende på dess ekonomiska styrka. Vad gäller USA:s aktioner utesluter han inte som ovan nämndes ett blixtangrepp mot Nord, och anser därtill att i den mån USA lyckas penetrera landets ledning hoppet ställs till en militärkupp. För koreanerna själva vore självfallet en fredlig återförening att föredra.
Nordsidan bör dock nogsamt ha observerat händelserna i Mellanöstern och dragit slutsatsen att det går en illa om man som USA:s fiende sänker garden i förtid. Stängda USA-baser och ett tillbakadragande av alla trupper bör vara ett ofrånkomligt krav från Nord. Var och en kan bedöma hur villigt Washington skulle acceptera det. Om en lösning på medelfristig sikt skall framkomma bör regionens stora makter Kina och Ryssland kunna kopplas in som garanter för en process som måste ske i välavvägda faser.
i Andra om: Nordkorea, USA, CIA, Massmedia, Politik,desinformation internet spioneri
nordkoreansk-general-ateruppstar-fran-de-doda.htmRussia TodayDN 21/8 Nyhetsbanken DN Guardian 13/5 DN 20/1 DN 19/1 Dagens Industri 5/1Counterpunch-artikeln SvD 18/12 DN 17/1 New York Times 18/1 New York Times DN 15/1 Van Burens rapport Van Burens bloggDN 12/12DN 11/12 Bilderblogg 19/12 Uppdrag Granskning Wolodarski i DN 12/1 SvT 5/12DN 13/10DN 23/10 InfowarsFolket i Bild om FRA Guardian 6/9 DN 6/9Proletären DN 6/9 II Guardian 23/7 NY Times 7/9 DN:s ledare 28/7 Senator Humphreys brev DN 25/7DN 2/7 AB 25/7 SvD 2 25/7 Socialpolitik USA-sanktioner Faderns öppna brev Troy versus Dulles DN 4/7SvD Jan Guillou 14/7Guardian 1/7Edward Snowdens uttalande DN 2/7 Henrik Alexanderssons blogg Blum om Snowden Upprop för Snowden Guardian 9/6 PRISM DN Washington Post SvD 10/6AB 10/6 Expressen 10/6 New YorkerTruthdigger
20 svar till “Vad göra åt Koreas delning i Nord och Syd?”
Den som av någon anledning försvarar Nordkorea måste vara helt cynisk när det gäller hur befolkningen behandlas. Att dessutom kalla det för någon form av socialism är ett brott mot allt vad socialism står för. Folket i bild kulturfront måste ta avstånd från om det här skrivs något positivt om diktaturen i Nordkorea. Om inte, börjar Folket i bild kulturfront bli en rörelse i total utförsbacke.
Uno,
Ursäkta men vad gör du på denna sida? Låt folk tycka vad dem vill för jösse namn!
Om Uno Rodin har så mycket kunskap om förhållanden i DPRK vore det väl intressant om han kunde vidarebefordra den till oss andra som inte har skådat ljuset. Stöder Uno Rodin kanske den ekonomiska krigföringen mot DPRK?
Bruce Cumings är en kunnig och respekterad akademisk forskare, som ägnat mycket tid och flera böcker åt konflikten på Koreahalvön. Jan Nybondas artikel, baserad på en av Cumings böcker, ger en god sammanfattning av USA-imperialismens övergrepp mot den koreanska nationen. Det är intressant att se de ryggmärgsbetonade kommentarer den utlöst på denna sida. De berör inte Cumings redogörelse eller artikelns innehåll, utan spelar bara på okunnighet och fördomar om Nordkorea. Om och när USA angriper demokratiska Folkrepubliken Korea och utlöser ett nytt Koreakrig, vet vi vilken sida dessa figurer står på.’
Söndra och härska. Så var det i Vietnam och så var det i Korea dit de nu säljer sina vapen. Dwight D. Eisenhower varnade oss för det militärindustriella komplexet.
Washington-regimen har länge varit världens största kriminella företag som någonsin existerat på ṕlaneten enligt Paul Craig Roberts:
https://vetenskapligapartiet.wordpress.com/2016/01/14/f-d-wall-street-journal-redaktor-svarar-pa-vilket-ledarskap-ar-det-mest-kriminella-som-nagonsin-existerat-pa-planeten/
Jan Nybondas artikel och Bruce Cumings bok handlar om ett av de värsta imperialistiska krigen efter andra världskriget och dess konsekvenser för den koreanska nationen: tre miljoner döda, sju decenniers djup splittring av nationen, permanent krigstillstånd. De handlar om det koreanska folkets kamp mot kolonialism och imperialism.
Jag tror att befolkningen i DPRK skulle må mycket bättre om de slapp sanktionspolitiken och den osakliga propaganda de utsätts för av sina fiender. Det finns mycket kunskap att inhämta om DPRK. På facebook kan man följa DPRK study group. Titta på bilder från DPRK360. Läs Felix Apts bok. Det finns bot mot den ensidiga bilden av DPRK.
Diskutera USA-imperialismens agerande i Korea efter 1953,diskutera USA:s baser i södra Korea, diskutera kärnvapenhotet mot Korea, diskutera vilka krafter som är för en fredlig och självständig återförening av nationen och vilka som driver på för konfrontation och krig. Diskutera imperialismen, så kan vi se vem som står för antiimperialism.
Lösningen? Folkomröstningar i nord och syd om demokratisk sammanslagning eller fortsatt delning? Sedan folkomröstningar om vilket demokratiskt system som ska väljas. Kommunistisk demokrati eller flerpartisystem.
Ni som har positiva tankar om Nordkorea borde genast åka dit så att ni själva kan se förhållandena där. Det ÄR cyniskt att försvara det som befolkningen utsätts för…
Vet inte vad som avses. Man bör vara medveten om att allt som skrivs om Nordkorea inte är sant. Landet är utsatt för en lögn- och demoniseringskampanj sedan decennier, av USA , vilket okritiska politiker och media för vidare, som om Vietnam på 60-talet, Ira på 90-talet fram till 2003 (lovordat tidigare då man angrep Iran), Syrien, Ryssland (lovordat då Jeltsen snabbt införde kapitalism med stora negativa följder). Kanske återkommer med en reserapport från en vän som var där i höstas.
Jag har faktiskt varit i Nordkorea några gånger i jobbet. Det är inte direkt ett turistmål om man säger så… Det är jordens konstigaste land utan tvekan! Paranoian är allestädes närvarande. Det är inte USA regimen är rädd för, utan den egna befolkningen, det är ingen tvekan om detta. Som besökare får du inte prata med en nordkorean ”av hänsyn till din egen säkerhet”, vilket naturligtvis är fullständigt nonsens, eftersom det är hyggligt folk som är mycket, mycket nyfikna på omvärlden, när man väl kommer åt att växla några ord med dem. En del av dem kan också engelska (med lustig amerikansk accent, eftersom den kommer från insmugglade filmer från Kina…). Som besökare har du hela tiden en eskort med dig som ser till att du ser rätt saker. Du får absolut inte gå hur du vill ens med eskorten närvarande. Enbart några få gator är tillgängliga för besök. Och då vid vissa tider.
Tyvärr har jag fått lämna både mobil och telefon på flygplatsen, eftersom de inte tillåts tas med in i landet. Här hittar man inte något bra svepskäl, utan bara hänvisar till att det är förbjudet.
Den bild som förmedlas av media är inte ens i närheten av den känsla man får när man väl är där. Hela situationen är jättekonstig. Reklamen för regimen på TV är fullständigt bisarr. Tyvärr har man utöver sin regering nu sannolikt fått ett krig på halsen mot Trump inom kort. Den bild som förmedlas ut i TV är att man i princip kommer att kicka skiten ur jänkarna med sina superkärnvapen och sin överlägsna militär. Därefter ska allt bli bra. Naturligtvis bara propaganda för att kunna hålla sig kvar vid makten, men det verkar ha satt igång stora okontrollerade krafter inom landet. Jag är tyvärr pessimist rörande landet. Jag rekommenderar alla som är det minsta intresserade av sin omvärld att avlägga ett besök där, det kommer garanterat förändra er syn på mänskligheten…
Svensk-Koreanska föreningens utannonserade möte handlar om hur vi kan bidra till fred, oberoende, försoning och återförening på Koreahalvön. Det är detta som är frågeställningen. Om förhållandena i Nordkorea (och i Sydkorea) kan man ha skilda meningar, delvis beroende på vilken information man finner trovärdig. Svensk-Koreanska föreningens hemsida svenskkoreanska.se ger information som kompletterar och delvis ifrågasätter den gängse mediebilden. Föreningen anordnar resor till Nordkorea (liksom Korea Konsult AB, som medverkar vid mötet). Grundläggande är att de interna förhållandena i Korea är en fråga för det koreanska folket att avgöra, inte för USA eller Japan eller EU eller oss i Sverige. För oss gäller det att verka för fred på Koreahalvön och goda mellanstatliga relationer och ömsesidigt utbyte med såväl Nordkorea som andra länder.
Jan Nybondas artikel om Bruce Cumings bok gällde Koreakriget, perioden 1945-53, USA-imperialismens värsta övergrepp mot den koreanska nationen. Att sätta sig in i detta är viktigt för att förstå landets delning och dagens situation i Korea.
I folkdjupet i både Nord och Syd finns säkert en önskan om återförening, konstigt vore det väl annars. Råkade i somras se ett nyhetsinslag från Seoul, där ett helt torg hade möblerats med stolar och bord och där man på medborgarinitiativ satt och diskuterade en återförening.
Ingen förnekar att Nordkorea är slutet, men det man oftast bortser ifrån är att själva maktapparaten i Syd också är mycket sluten och privilegierad. Det är inte bara ledarskapet i Nord utan även i Syd som bävar för en återförening av det skälet att makten kan hamna i nya händer. Därför kan jag inte tänka mig annat än att en återföreningsplan måste omfatta flera faser och verkställas under en längre period.
Riktlinjer för en återförening finns i de nord-sydliga gemensamma uttalandena 15 juni 2000 och i oktober 2007. Men efter presidentskiftet 2008 lade den sydkoreanska regimen om kurs (på USA:s begäran) och gick in för konfrontation med landsmännen i norr. Nordsidan försvarar överenskommelserna och driver aktivt kampanjen för fredlig och självständig återförening medan sydsidan hoppas (förgäves!) på regimskifte och systemskifte i norr. EU, som med Göran Persson i spetsen uttalat stöd för 15 junideklarationen, borde verka för fred men har valt att sekondera USA:s krigspolitik
Vilka språkliga finesser! Nords ockupation av syd kallas ”fredlig och självständig återförening”, sydkoreas försvar mot nordkoreansk aggression kallas ”konfrontation”. Nordkorea är krigshetsaren, nordkorea beskjuter sin granne. Sydkorea är så fredligt det kan med en sådan granne.
Vad göra? Nordkoreas kleptokrati sänker sitt eget land, svälter sin egen befolkning, skickar ut sin egen befolkning i krig. Det går inte att göra någonting åt det, den religion som driver nordkoreas ledning är död i internationella sammanhang. Nordkorea kommer att upphöra av sig självt, på sin egen befolkning bekostnad, den amoraliska människotyp det fostrat kommer att ligga till grund för ett samhälle toppridet av kriminalitet.
Ett slags svar till ”Roger” och ”THSD”
1. Att tala om ”nords ockupation av syd” är historieförfalskning. Vad
det handlar om är USA:s ockupation av södra Korea.
Den 38e breddgraden var inte en gräns mellan två länder, utan en
tillfällig demarkationslinje mellan stormakternas ockupationsstyrkor i
ett land som hade varit enat i över tusen år. Kriget var i början ett
inbördeskrig, ett krig för demokrati, social rättvisa och nationell
självständighet. De krafter i norr och söder som kämpat mot den
japanska kolonialismen ville ha en enad, demokratisk och oberoende
stat. De försvarade landet mot världens mäktigaste krigsmakt och dess
bundsförvanter, de tidigare pro-japanska krafter som nu fått nya
herrar. Det är en vanlig föreställning att Koreas delning är ett
resultat av Koreakriget 1950-53. I själva verket är det tvärtom:
Kriget var en följd av landets delning 1945 och USA:s försök att
permanenta denna delning och utvidga sin kontroll över hela
Koreahalvön.
För att citera Noam Chomsky: ”Kom ihåg vad vi har gjort mot det landet
– vi jämnade det fullständigt med marken. Hos oss är människor kanske
inte medvetna om vad vi gjorde mot dem, men de vet det förvisso
tillräckligt väl.”
Idag är det USA och dess sydkoreanska allierade som planerar för
underminering av nord, inte tvärtom.
2. Vapenstilleståndsavtalet 1953 innebar: bort med alla främmande
trupper, inga upprustningar, förhandlingar om fredsavtal. USA, inte
Nordkorea, har vägrat fullfölja detta avtal. De har upprättat
militärbaser i södra Korea, infört kärnvapen och genomfört
återkommande jättelika militärmanövrer. Syftet är att militärt och
politiskt sätta press på Nordkorea för att åstadkomma systemskifte
(som i Irak, Libyen och Syrien m fl länder). Korea, jämte Japan, har
direkta erfarenheter av USA:s kärnvapen och kärnvapenhot. Nordkorea
försökte länge nå en överenskommelse om kärnvapenfri zon innefattande
hela Koreahalvön, men valde efter Sovjetblockets kollaps att själva
utveckla ett avskräckande kärnvapenförsvar. Det som senare skedde i
Irak och Libyen ser de som en bekräftelse på att deras linje var
riktig.
3. ”Fredlig och självständig återförening” är terminologin i de
gemensamma nord-sydliga överenskommelserna 2000 och 2007, som de
sydkoreanska ledarna i enlighet med USA:s önskemål övergivit, men som
Nordkorea och stora delar av det koreanska folket i norr, söder och
utomlands försvarar.
4. Om situationen i Nordkorea kan man ha skilda uppfattningar, men att
landets ledning ”svälter sin egen befolkning” är fel. Trots omfattande
internationella sanktioner har landet tagit sig igenom de svåra åren
på 90-talet och befolkningens välfärd ökar snabbt. Kleptokrati är
kanske mer träffande som benämning på den sydkoreanska härskande
klassen.
5. Dina intryck som turist må vara riktiga, men de säger faktiskt
ingenting om hur den breda befolkningen i landet uppfattar situationen
och omvärlden.
Nordkoreas krigshetsande regim faller med tiden. Den står själv för alla krigshandlingar, ingen kommer att angripa den, den tillhör inte samtiden utan de stalinistiska angreppskrigens period.
Vad göra åt nordkorea? Vi kan inget göra.
Att Nordkorea skulle önska ett nytt Koreakrig faller på sin egen orimlighet. Att de däremot vill avskräcka från angrepp är fullt rimligt.
Att den nordkoreanska regeringen ska gå samma väg som Sovjetunionens och DDR:s ledare och det socialistiska systemet ska falla har länge varit en dröm för USA och de sydkoreanska ledarna. Inget tyder på att de får rätt.
USA inledde 1 mars gemensamma militärövningar med sydkoreanska styrkor, riktade mot DFRK. De uppges bli de mest omfattande någonsin.
Koreanska kommittén för solidaritet med världens folk riktar en vädjan till Koreavänner världen över att följa utvecklingen noga:
The U.S. imperialists and the south Korean puppet warmongers kicked off joint military exercises for aggression against the DPRK on March 1st.
The largest- ever war drills will reportedly be staged by unprecedentedly huge aggressor forces including the U.S. imperialist forces present in south Korea, reinforced the U.S. imperialist forces from overseas, south Korean puppet troops and forces of various vassal states. To be involved in this exercise are various type strategic assets such as striking groups of U.S. nuclear carriers Ronald Reagan and Carl Vinson, nuclear submarines, nuclear strategic bombers, stealth fighters and Aegis destroyers.
The enemies openly announced that Key Resolve and Foal Eagle this year would involve rehearsals for putting into a more concrete shape the 4D operation for preemptive attack on the DPRK and, at the same time, drills under the simulated conditions of deployment of THAAD.
The war drills this year assumes ever-growing danger as it is under way after the U.S. imperialists secretly introduced at least six million tons of ammunition and war hardware into south Korea from the end of last year and took recently even the measure for urgent evacuation of families of U.S. forces in south Korea and those with U.S. citizenship staying there.
We have clarified that we will continue to build up our self-defence capability, the pivot of which is the nuclear forces, and the capability for preemptive strike as long as the United States and its vassal forces keep on nuclear threat and blackmail and as long as they do not stop their war games they stage at our doorstep disguising them as annual events.
Now that the U.S. and the south Korean puppet forces again kicked off the dangerous nuclear war drills against the DPRK at its doorstep, we will counter them with the toughest counteraction.
We firmly believe that you, loving peace and justice, will pay due concern to the grave situation on the Korean peninsula and extend sincere support and solidarity to the Korean people in their struggle for safeguarding peace of the country and security in the region.