Vad göra åt Koreas delning i Nord och Syd?

Denna intressanta artikel och recension av en bok om Korea har skrivits av Jan Nybondas. Han är pensionerad statstjänsteman med ekonomisk utbildning i bagaget och med intresse för internationell politik sedan han vistades i USA under pågående Vietnamkrig och då insåg att det var något som var galet. Finlandssvensk, bosatt i Esbo.

Boken ”The Korean War” är skriven av Bruce Cumings som vid bokens utgivning är professor i historia vid Chicagouniversitetet och är expert på modern koreansk historia och amerikansk-ostasiatiska relationer.
Korea - the Korean War
Artikeln.
Den 9 augusti 1945 fäller USA den andra atombomben över Japan i staden Nagasaki. Kriget mot Japan har nått sitt slut. Följande dag i Washington sammanträder tre män från den amerikanska administrationen för att rita ett streck på Koreas karta. Ledda av Dean Rusk skall de lösa uppgiften att dela det av Japan ockuperade Korea, för att ta emot den japanska kapitulationen. De väljer den 38e breddgraden för att få huvudstaden Seoul att ligga i egen zon. I övrigt är demarkationslinjen slumpmässig, Korea har funnits till som en helhet åtminstone sedan 600-talet och delningen saknar några som helst historiska förebilder.

Att en delning behövs beror på att USA har bett om krigshjälp. ”Uncle Joe” Stalin hade gett sitt löfte åt amerikanerna om att så fort kriget i Europa var avslutat, skulle han bistå USA i kriget mot Japan och fördriva japanerna från Manchuriet och Korea. Den krigserfarna Röda armén lämnar japanerna föga utrymme och trupperna sveper fram mot koreanska halvön i ett tempo som skapar nervositet i Washington. Man vill helst undvika att Stalin gör anspråk på att delta i beslutsfattandet om halvöns för att inte tala om Japans framtid. Men de krigströtta ryssarna har ett enormt återuppbyggnadsarbete som väntar och accepterar den amerikanska demarkationen utan kommentarer. Och koreanerna själva tillfrågas inte, varken de i söder eller de i norr.
Douglas Mac Arthur untitled
Den amerikanske professorn i historia Bruce Cumings är bekant med Korea sedan 70-talet och har år 2010 gett ut sin sammanfattande syn på Koreas delning och de krig som föregick och följde efter delningen, utförligt beskrivs 50-talets Koreakrig. I USA betecknas Koreakriget numera som det bortglömda och okända kriget, trots att det är ett av de mest destruktiva och därtill det centralaste för förståelsen av USA:s efterföljande historia. Varför det har blivit bortglömt kommer att stå klart för läsaren av Cumings bok.

Krigets slutresultat blev visserligen fördelaktigt för USA:s syften, men krigets historia gömmer på ett övervåld utan motstycke från amerikansk sida. Norra delen av Korea brändes nämligen ner till marken i fruktansvärda napalmbombardemang mot ett folk som saknade fungerande luftvärn. För regionala förhållanden fanns det ett betydande antal städer i norra Korea. Nästan alla dessa raderades helt, norra Koreas städer blev till ett jättelikt Dresden-inferno. Men inte nog med det, därefter brändes byarna med odlingar, utan att skona folket på fälten fullt synliga för angriparna från luften. Gigantiska dammanläggningar bombades för att spola och dränka odlingarna under vattenmassor. Antalet koreanska krigsoffer uppgår till tre miljoner människor, minst hälften av dem var civila. Japan, USA:s huvudmotståndare i världskriget, förlorade i jämförelse 2,3 miljoner människor.

Cumings inleder med att klargöra att kriget ur koreansk synvinkel ingalunda startade år 1950 utan grunden lades från år 1910 framåt då Korea blev japansk koloni och fortsatte med direkta krigshandlingar under Japans ockupation av det kinesiska Manchuriet på 30-talet. Ockupationen lade grunden till den interna splittringen i Korea, som ursprungligen inte alls var en splittring mellan Nord och Syd, utan en splittring som rev sönder hela det dittillsvarande koreanska samhället. Japanerna byggde upp ett ockupationsstyre enligt klassiskt mönster där man stödde sig på den jordägande överklassen. Man skapade en kollaboratörsregim i Seoul som användes för att krama musten ur Korea, för att stödja det japanska imperialistiska projektet som sträckte sig över östra och södra Asien. Tvångsarbetskraft skeppades över till Japan för att förse imperiets krigsindustri och de koreanska kvinnorna fick sitt eget speciella helvete tilldelat av ockupanterna. Vid krigsslutet befann sig en femtedel av Koreas befolkning utomlands, de flesta i Manchuriet och Japan.
Under sådana förhållanden börjar de som kan samla sig till motstånd. De koreanska motståndsmännen fann det lämpligare att starta på den kinesiska sidan, där de i samarbete med kineserna bit för bit kunde utveckla sin stridsförmåga i gerillastrider. En bland dem som 1932 drog till Manchuriet var Kim Il Sung, som efterhand fick ett alltmer legendariskt rykte som effektiv gerillaledare med förmåga att gäcka japanerna.

När Kim Il Sung tillsammans med de sovjetiska trupperna 1945 rycker in i Korea är det därför skäl att poängtera att det ur koreansk synvinkel är deras ”de Gaulle” som återvänder och att de som sitter i Seoul är deras Vichyregim eller de lokala quislingarna. Men när amerikanerna etablerar sitt ockupationsstyre efter japanerna blir det Vichymännen som får ta över makten och detta sker fullt medvetet. För att vara på den säkra sidan placerar amerikanerna koreanen Syngman Rhee som bott i USA de föregående tjugo åren att leda landet. Vad koreanerna själva vill struntar man i.

Så småningom återvänder ryssarna hem från Nord och ledningen där övertas av Il Sung. Samtidigt utbryter en våg av uppror ut över Syd. Där har lokala folkstyren vuxit fram som svampar efter regnet. Dessa styren är spontana rörelser, ofta vänster, men även bara rent nationella i opposition mot den tidigare kollaborationen. Amerikanerna t.o.m. samarbetar med vissa under kort tid innan man börjar beteckna all opposition efter välkänd formel som ”kommunistisk”, trots att det regionala folkstyret i Syd är helt fristående från Nord. Nu följer en period av massakrer styrda från Seoul mot det lokala självstyret och befolkningen i dessa områden. Speciellt hårt drabbas sydvästra Korea och ön Cheju utanför fastlandet.

På sommaren 1950 inleds det som i väst är känt som Koreakriget. Kim Il Sungs trupper går över demarkationslinjen med målet att ena Korea under gemensam ledning och fördriva kollaboratörerna. Internationellt utmålas Il Sung som Stalins marionett, men det är inte korrekt. Stalin är tveksam till Il Sungs planer, det nya Kina möjligen något mer bifallande. Stalin vill inte dras in i nya krig, eftersom han är klart medveten om att hans land lidit så stor ekonomisk skada att det inte skulle klara en större krigsansträngning. Il Sung intar Seoul och fortsätter söderut i rask takt. Först när hans trupper närmar sig sydöstra Korea inleds den amerikanska motoffensiven (under FN-flagg eftersom Sovjet avstått från att medverka i FN-beslutet). Amerikanerna pressar tillbaka Il Sungs trupper till demarkationslinjen, tvekar ett ögonblick, och bestämmer sig sedan för att fortsätta vidare ända fram till den kinesiska gränsen. Då kommer en ny överraskning. Kineserna känner stor tacksamhetsskuld gentemot koreanerna för deras hjälp i Kinas kamp, först mot Japan och därefter mot Chiang Kai-shek i inbördeskriget. Följaktligen kastar Kina in sina trupper i striderna och de visar sig vara så starka att amerikanerna trots sitt luftherravälde drivs tillbaka ända in i den södra landsdelen. En amerikansk motoffensiv pressar tillbaka, fram till demarkationslinjen, där kriget sedan fortgår i ett par år som statiskt ställningskrig till sommaren 1953.

Den nordkoreanska slutenheten blir efterhand ett faktum, men den som vill göra sig lustig över det hela bör tänka sig för väldigt noga. Hur skulle ett europeiskt land förhålla sig till en övermakt som lagt landets städer och odlingar i aska och som ständigt hotar med nya angrepp ? När George W. Bush och hans hejdukar såg hur snabbt de kunde fördriva Saddam Hussein, väckte detta omedelbart deras tankar på att underkasta Nordkorea motsvarande ”Shock and Awe”.
(Bild från huvudstaden Pyongyang ses nedan).
Pyongyang untitled

Cumings påminner om att det är med Koreakriget och inte världskriget som den amerikanska imperialismen i sin nuvarande gestalt skapas, det militär-industriella komplexet växer till sig, militärbudgeten sväller och de bortåt tusen militärbasernas nätverk börjar byggas. Den enda president som gör vissa inledande åtbörder för att strama åt tyglarna mördas i Dallas.

Koreas nationella tragedi är ett exempel på hur en i begynnelsen trivial åtgärd som demarkationslinjen, som närmast skulle tjäna ett tillfälligt syfte för praktiska militära arrangemang, kunde utnyttjas av den dominerande parten och omvandlas till en hörnsten i dess nykoloniala Asien-politik. Principen om rätten till nationellt självbestämmande åsidosattes och istället delade man ett land med över tusenårig sammanhängande historia. Samma recept var tänkt att tillämpas på Vietnam, men vietnameserna lyckades mot alla odds fördriva inkräktarna och återförena sitt land.

Cumings ägnar inte mycket utrymme åt frågan om återförening. Han klargör dock att både Nord och Syd har växt upp med en tillrättalagd uppfattning om sin egen historia. När den brittiske historikern Max Hastings försöker rättfärdiga Koreakriget med hänvisning till Nords grymheter, konstaterar Cumings torrt att alla historiker av facket bör veta att Syds grymheter var långt värre. I Syd började det först på 90-talet bli tillåtet att göra rättelser i den officiella historieskrivningen och framsteg har gjorts speciellt vad gäller utredningen av massakrerna i söder. Syd var praktiskt taget en militärdiktatur fram till långt in på 80-talet och det kan förmodas att valbarheten till de högsta ämbetena trots demokratin är inskränkt, efter japanskt mönster. Vi har således en situation där makthavarna både i Seoul och Pyongyang gynnas av att status quo fortbestår så länge de sätter sina egna intressen framom helhetens.
Cumings förmodar att en återförening skulle leda till en ledande ställning för den södra delen beroende på dess ekonomiska styrka. Vad gäller USA:s aktioner utesluter han inte som ovan nämndes ett blixtangrepp mot Nord, och anser därtill att i den mån USA lyckas penetrera landets ledning hoppet ställs till en militärkupp. För koreanerna själva vore självfallet en fredlig återförening att föredra.
Nordsidan bör dock nogsamt ha observerat händelserna i Mellanöstern och dragit slutsatsen att det går en illa om man som USA:s fiende sänker garden i förtid. Stängda USA-baser och ett tillbakadragande av alla trupper bör vara ett ofrånkomligt krav från Nord. Var och en kan bedöma hur villigt Washington skulle acceptera det. Om en lösning på medelfristig sikt skall framkomma bör regionens stora makter Kina och Ryssland kunna kopplas in som garanter för en process som måste ske i välavvägda faser.

i Andra om: , , , , ,

nordkoreansk-general-ateruppstar-fran-de-doda.htmRussia TodayDN 21/8 Nyhetsbanken DN Guardian 13/5 DN 20/1 DN 19/1 Dagens Industri 5/1Counterpunch-artikeln SvD 18/12 DN 17/1 New York Times 18/1 New York Times DN 15/1 Van Burens rapport Van Burens bloggDN 12/12DN 11/12 Bilderblogg 19/12 Uppdrag Granskning Wolodarski i DN 12/1 SvT 5/12DN 13/10DN 23/10 InfowarsFolket i Bild om FRA Guardian 6/9 DN 6/9Proletären DN 6/9 II Guardian 23/7 NY Times 7/9 DN:s ledare 28/7 Senator Humphreys brev DN 25/7DN 2/7 AB 25/7 SvD 2 25/7 Socialpolitik USA-sanktioner Faderns öppna brev Troy versus Dulles DN 4/7SvD Jan Guillou 14/7Guardian 1/7Edward Snowdens uttalande DN 2/7 Henrik Alexanderssons blogg Blum om Snowden Upprop för Snowden Guardian 9/6 PRISM DN Washington Post SvD 10/6AB 10/6 Expressen 10/6 New YorkerTruthdigger

  8 comments for “Vad göra åt Koreas delning i Nord och Syd?

  1. 26 februari, 2016 at 23:39

    Den som av någon anledning försvarar Nordkorea måste vara helt cynisk när det gäller hur befolkningen behandlas. Att dessutom kalla det för någon form av socialism är ett brott mot allt vad socialism står för. Folket i bild kulturfront måste ta avstånd från om det här skrivs något positivt om diktaturen i Nordkorea. Om inte, börjar Folket i bild kulturfront bli en rörelse i total utförsbacke.

    • manne
      27 februari, 2016 at 00:33

      Uno,
      Ursäkta men vad gör du på denna sida? Låt folk tycka vad dem vill för jösse namn!

    • 27 februari, 2016 at 09:34

      Om Uno Rodin har så mycket kunskap om förhållanden i DPRK vore det väl intressant om han kunde vidarebefordra den till oss andra som inte har skådat ljuset. Stöder Uno Rodin kanske den ekonomiska krigföringen mot DPRK?

  2. 26 februari, 2016 at 23:40

    Bruce Cumings är en kunnig och respekterad akademisk forskare, som ägnat mycket tid och flera böcker åt konflikten på Koreahalvön. Jan Nybondas artikel, baserad på en av Cumings böcker, ger en god sammanfattning av USA-imperialismens övergrepp mot den koreanska nationen. Det är intressant att se de ryggmärgsbetonade kommentarer den utlöst på denna sida. De berör inte Cumings redogörelse eller artikelns innehåll, utan spelar bara på okunnighet och fördomar om Nordkorea. Om och när USA angriper demokratiska Folkrepubliken Korea och utlöser ett nytt Koreakrig, vet vi vilken sida dessa figurer står på.’

  3. 27 februari, 2016 at 01:55

    Söndra och härska. Så var det i Vietnam och så var det i Korea dit de nu säljer sina vapen. Dwight D. Eisenhower varnade oss för det militärindustriella komplexet.

    Washington-regimen har länge varit världens största kriminella företag som någonsin existerat på ṕlaneten enligt Paul Craig Roberts:
    https://vetenskapligapartiet.wordpress.com/2016/01/14/f-d-wall-street-journal-redaktor-svarar-pa-vilket-ledarskap-ar-det-mest-kriminella-som-nagonsin-existerat-pa-planeten/

  4. 27 februari, 2016 at 09:37

    Jan Nybondas artikel och Bruce Cumings bok handlar om ett av de värsta imperialistiska krigen efter andra världskriget och dess konsekvenser för den koreanska nationen: tre miljoner döda, sju decenniers djup splittring av nationen, permanent krigstillstånd. De handlar om det koreanska folkets kamp mot kolonialism och imperialism.

  5. 27 februari, 2016 at 09:58

    Jag tror att befolkningen i DPRK skulle må mycket bättre om de slapp sanktionspolitiken och den osakliga propaganda de utsätts för av sina fiender. Det finns mycket kunskap att inhämta om DPRK. På facebook kan man följa DPRK study group. Titta på bilder från DPRK360. Läs Felix Apts bok. Det finns bot mot den ensidiga bilden av DPRK.

  6. 27 februari, 2016 at 09:58

    Diskutera USA-imperialismens agerande i Korea efter 1953,diskutera USA:s baser i södra Korea, diskutera kärnvapenhotet mot Korea, diskutera vilka krafter som är för en fredlig och självständig återförening av nationen och vilka som driver på för konfrontation och krig. Diskutera imperialismen, så kan vi se vem som står för antiimperialism.

Comments are closed.